Att sätta en sådan här bok i händerna på en poet. En som vänder och vrider på allt. En människa som plockar sönder varenda beståndsdel till där inte finns mer än en atomkärna kvar, vilken absolut måste klyvas. Det är lite som att hälla i kungen en flaska brännvin, snurra runt han en halv dag, köra han till Burträsk och fråga honom var fan han är. Ska jag sammanfatta boken i en mening så blir den. Lär dig att älska bomben. En lite mer djuplodande analys kring resonemangen i boken är att stoppa ältandet genom att få stopp på tanketennisen. Att sträva mot en manjana, manjana-attityd. Detta genom att anta en rent fatalistisk hållning. Världen kommer att gå åt helvete, men det är ödesbestämt och vad fan kan jag göra åt det egentligen. Eller att tänka en ännu värre tanke istället för en tröstetanke när ältandet dyker upp. Att istället för att tänka ”Jag har nog cancer”, vilket följs av en tröstetanke, ”men varför ska jag ha det jag går inte ner i vikt.” Och sedan ett” Jo men jag har nog det ändå, det blöder ju ur mitt arsle.” Följt av ännu en tröstetanke.
För att stoppa detta så ska man tänka en ännu värre, inkompatibel tanke, vilket förhindrar tröstetanken och därmed exponerar en för ångesten. Vilket gör att utsläckning av betingningen sker.
Typ att jo jag har nog cancer och inte nog med det, den är nog så grav att mitt förstånd har sprängts undan av en djävulsk tumör. Och detta kan jag inte göra något åt. Se den tanken, värdera den inte, bara vila i det. Eller min flickvän har nog en älskare. Tänk då, inte bara har hon en älskare. Hon har minst femton och är en känslokall narcissistisk sexberoende psykopat som aldrig haft en äkta känsla för mig. Då kommer man åt betingningen, ältandet och tanketennisen.