En skruvad historia om fotboll, städmani och döden, berättad av flickan som började sitt liv som en motorcykel.
Maskinflickan ska dö först. Det har hon bestämt. Att så ska det bli. Men alla andra hinner dö före henne.
Maskinflickans testamente är en episk diktsvit av debutanten Ida Linde. Det är en modern saga om en ung flicka som förlorat allt men som har sitt mod, sin ilska och sin fräckhet i behåll.
Hade inte läst denna, och nu kommer Ida Linde till Littfest under rubriken "Backlitt" för ett återvändande till samtalet med Martina Lowden som då gett ut Allt.
En gång i tiden var mitt nick "industriballerina", på nåt vis kände jag en samhörighet med diktjagets "maskinflicka". Det finns en berättelse här, och jag kan inte undgå att tänka på tematiska paralleller till Norrut åker man för att dö, och När man sparkar hundar. Det finns lite samma ton och förhållningssätt och röst. Kanske blir berättelsen dock lite väl luddig, och som fristående dikter bär de sig inte riktigt.
En text med densiteten hos en död stjärna. Efter de 18 sidorna sitter jag med känslan av att ha läst en lång roman. Språket är ungt, hänsynslöst, explosivt självhatiskt.