Hade inte läst denna, och nu kommer Ida Linde till Littfest under rubriken "Backlitt" för ett återvändande till samtalet med Martina Lowden som då gett ut Allt.
En gång i tiden var mitt nick "industriballerina", på nåt vis kände jag en samhörighet med diktjagets "maskinflicka". Det finns en berättelse här, och jag kan inte undgå att tänka på tematiska paralleller till Norrut åker man för att dö, och När man sparkar hundar. Det finns lite samma ton och förhållningssätt och röst. Kanske blir berättelsen dock lite väl luddig, och som fristående dikter bär de sig inte riktigt.