Au pair

by Cecilia Hansson

En kvinnlig poet mitt i livet skriver en bok om att som nittonåring arbeta som au pair i Wien och bli förälskad i sin tysklärare. En ungdomlig pinsamhet, ett ingenting i livets flöde? Eller?

Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?

Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.

Genres: Swedish Literature

266 pages, Paperback

First published January 1, 2019

Reviews

[Alekz · Rating 4 out of 5]

3.5

[wilma · Rating 3 out of 5]

Bra bok! Uppskattade sättet den var skriven på, de korta styckena. Möjligen lite mycket tidshopp, hade kunnat vara centrerad mer kring just att vara au pair och varför Walter var så fascinerande i hennes ögon. Nu var det en förälskelse som eskalerade snabbt utan att man fick förståelse för den, hade önskat mer djup i det. Men välskriven och väldigt trevlig

[Anna Hall · Rating 3 out of 5]

Jag vill läsa mer om Cecilia och Walter och varför han blev så viktig för henne. Kändes som romanen hade mått bra av bara liiiite mer fyllighet.

[Päter · Rating 2 out of 5]

Boken mötte jag med öppenhet och tillförsikt. Dess form, med stora luftiga partier - texten andas och är som en lunga, enligt en av kursarna på en skrivarkurs författarjaget går - ger mig till en början just andrum. Tid att andas, att ta in texten. Men ju längre romanen fortskrider och jag märker att det är ännu en sån bok, en självrannsakande meta-bok, en gräva där du står bok, desto mer stör jag mig formen. Det finns sånt som är ointressant, ja för att inte säga tråkigt, som itne går att dölja med luft runt bokstäverna. Boken är alltså en sorts prosapoesi, en roman där berättarjaget (som uppenbart är detsamma som författaren själv) tänker tillbaka på sitt liv. Och katalysatorn för detta verkar vara en period som au pair i Wien, och en olycklig förälskelse i en lärare. Just denna förälskelse som hela boken vilar på förstår jag mig aldrig på. Det kanske är jag som är dålig på att läsa mellan raderna, men ingenstans gestaltas det under deras möten hur stor denna händelse är. Men kanske är det sådant som man förstår först efteråt. Författarjaget tänker också mycket om konsten med stort K. Det finns enligt mig två sorters konstnärer: de som känner skapandets och dess villkor inuti sig, de som uttrycker detta naturligt och dynamiskt och är sådana som vi kallar naturbegåvningar. Och så finns det de som som tittar på konsten utifrån, som hela tiden försöker förstå vad konsten ÄR, som ska "utforska" dess potential, som hela livet letar efter något som inte finns. Dessa kan provocera mig. Författarjaget är utan tvekan av den andra kategorin.
Boken ge mig ändå en del. Hansson kan ju utan tvekan skriva: till och från väcker språket och dess tillhörande lungor vindlande tankar hos mig som tillåts sväva iväg där jag sitter på tunnelbanan mellan Blåsut och Sandsborg.

[Liselotte Howard · Rating 2 out of 5]

Ibland funderar jag på när en bok egentligen räknas som en bok. Hur lite text får varje sida ha? Och hur mycket av den texten får vara namn (på stora författare, böcker eller byggnader) och citat (från de stora författarna eller författarens egna tidigare böcker..?
Cecilia Hansson balanserar onekligen på gränsen. (Speaking of: Gränsen av Elise Karlsson kan utgöra referenspunkt - Karlsson var mer på den säkra sidan om "bok" för min del.)
Egentligen gillar jag den här typen av skrivande, och att Hansson är en skrivande person genomsyrar både text och ton. De första styckena (för de kan inte kallas kapitel) slukar jag girigt och hoppfullt. Men sen blir det faktiskt lite för mycket introspektion, för mycket av författaren och för lite av boken (eller vad vi nu ska kalla den). Ja, vi vet vad dina tidigare alster heter nu. Ja, vi vet att du var olyckligt kär. Ja, vi vet att du åker till Wien hela tiden.
Själva Au Pair-delen av historien är den jag uppskattar mest, så det är synd att den inte får utvecklas. (Samtidigt: imponerande hur den ändå lyckas utvecklas i de små brottstyckena mellan allt det andra!) Med tanke på stilsäkerheten borde jag ge detta högre betyg, men om nu Gränsen (som fick en trea) är referenspunkt hamnar den här skapelsen lägre. Jag hade velat ha en liten annan bok av den här texten och berättelsen. Eller: i alla fall en bok.

[Carola Sundqvist · Rating 3 out of 5]

Huvudpersonen (som heter Cecilia Hansson) minns sin tid som au pair i Wien i början av 90-talet. Samtidigt skildras ett nuplan med en vuxen författande Cecilia Hansson som försöker återskapa au pair-tiden och förälskelsen i professorn på språkkursen hon gick då. Han kallas bara W. Jag skulle kalla detta en meta-roman för den roman som jaget skriver är den som läsaren håller i handen. Dessutom refereras det till verk som hon skrivit tidigare. Romanen är lättläst med korta kapitel. Ett intressant grepp.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Det är som att jag läser om en icke-händelse. Jag förstår inte varför den uteblivna kärleken satt sådana spår, sökandet efter ett svar på det förflutnas gåta som inte leder någonstans eftersom det aldrig fanns en gåta. Tycker om språket, böljar med i det, men handlingen rinner av mig, får inget fäste.

[Yuliya Yurchuk · Rating 3 out of 5]

Книжка написана шведською поетесою, тому дуже поетична, хоча це і прозовий роман. Цю книжку могла б написати я про свій час як au-pair в Берліні, настільки все схоже. В романі головна героїня згадує свій час у Відні, коли їй було 19 років, вона змінила три сім’ї, і думає, що не склалася, як вона сама каже, «ні як жінка, ні як няня, ні як поетеса». Мені було цікаво читати саме через схожий досвід.

[Natassa · Rating 3 out of 5]

En sak som alltid slår mig när jag läser Cecilia Hansson: jag kommer aldrig våga vara så ärlig i mina texter. Jag beundrar det verkligen, denna brist på ovilja att måla upp sig själv i inte bara bra ljus. Kanske man måste våga blotta sig såhär för att kunna skriva om sig själv.