Kerstin Ekman har en tid varit på min lista över författare, som jag vill bekanta mig med. Biblioteket i vår sommarkommun i Insjöfinland har ett litet utbud böcker på svenska bland vilka jag hittade ett verk av Ekman, ”Urminnes tecken”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av boken, men den visade sig vara en mycket angenäm bekantskap. Det skall nog ännu bli flera böcker av Kerstin Ekman.
Jag är ofta kritisk till böcker där verklighet och fantasi blandas, men somliga skickligt skrivna gillar jag stort. ”Urminnes tecken” visade sig höra till den senare kategorin. Berättelsen är fascinerande fastän läsaren ofta inte vet vad som är verklighet och vad som är fantasi. Animism är ett begrepp som osökt faller en i tankarna. Ekmans beskrivning av vad ett fjäll är (s. 174) är briljant. Protagonisterna känns emellanåt som människor, men oftare verkar de vara olika typer av djur eller fantasivarelser. Naturen själv och dess olika väsen talar till läsaren. Skönhet och kärlek är vidare centrala teman. Vi möter både naturens skönhet och tragik. All denna mångfald och mångtydighet bara ökar bokens tjusning.
Skildringen av Norrlands natur och dess invånare – reella och fantiserade – är fängslande. Med tanke på att Ekman flyttat till Norrland först i 40-årsåldern, lyckas hon på ett förvånansvärt fint sätt fånga den norrländska miljön och tänket där. Enligt min subjektiva bedömning mäter hon sig väl med ”infödda” norrländska författare och motsvarande finska författare med rötter i Lappland eller Sápmi.