Bara för att vi lever i en kultur som avskaffat mysterierna, betyder det att mysterierna inte längre finns? Vi lär oss att uppfatta den del av verkligheten som vi får berättad och beskriven för oss, med de sinnen som står oss till buds, men vi misstänker sällan att vi ännu inte hört hela berättelsen. Den här romanen vill ge upprättelse åt alla de som vet att verkligheten är större än det vi lär oss. Alla de som vet att våra sinnen kan uppleva och ta in mer än vad vi tillåter dem att göra.
Kaja upplever något som hon inser är världens bäst bevarade hemlighet av den enkla anledningen att upplevelsen inte går att förstå om man själv inte erfarit den. Hon är smärtsamt medveten om att den inte ens går att beskriva. Hon gör ändå ett försök. Sedan försvinner hon. Spårlöst.
Det blir hennes vän från ungdomsåren, Stine, som får ta del av Kajas kvarlämnade anteckningar, och nu ställs också hon inför alla de erfarenheter som ligger bortom det som går att förklara.
Det vi kallar vardag och verklighet är samtidigt ett mysterium. Kerstin Wixe gläntar på dörren till detta äventyr och lockar oss in.
Det är svårt att inte låta bli och fundera över livet, tiden, kroppen och andligheten själv när man läser. Ibland har jag svårt för att hänga med, ibland tycker jag att det som Kaja beskriver är helt självklart och inga konstigheter alls. Det som jag egentligen har mest svårt för att just att det är romanform. Kaja, som ju faktiskt aldrig är med mer än i minnen eller brev står ju på ett sätt oemotsagd. Hon har sina upplevelser och sina åsikter and that's it. Ingen av hennes vänner får några svar och inte jag heller. Det är bara att acceptera.
Jag såg fram emot att läsa den här boken eftersom den handlar om ett ovanligt ämne som jag själv har erfarenhet av. Jag hade en andlig, delvis liknande, upplevelse 1986 som förändrade mitt liv, men i mitt fall ledde det till mycket problem eftersom jag inte förstod det och inte kunde bära den ökade medvetenheten det medförde. Jag och Kaja i boken har olika personligheter och det är mycket som skiljer sig åt, men jag kan absolut förstå henne. Hennes upplevelse var mycket mer dramatisk men ändå lever hon mer balanserat efteråt, jämfört med mig. Lite lågt tempo i boken, mycket tillbakablickar och funderingar och inte så mycket som egentligen händer. Men jag gillar den mycket.