Sverker Åström var den klarast lysande stjärnan i svensk diplomati under det kalla kriget. Men trots att han så länge var en offentlig person och på sena dagar skrev sina memoarer har stora delar av hans liv förblivit höljda i dunkel.
Reportern och författaren Anders Sundelin tecknar i biografin Diplomaten ett porträtt i helfigur av mannen som på många sätt representerade svensk utrikespolitik under nära ett halvt sekel.
Jag tyckte mycket om inledningen av den här boken. Ungefär som Bea Uusmas Expeditionen berättar författandet om svårigheten att ge sig på ämnet och lyckas återskapa mystiken omkring Sverker Åström.
Greppet håller tyvärr inte hela vägen. Boken blir tråkig när den mer handlar om de historiska händelser som hänt omkring Åström än om honom som person.
Det är ibland också svårt att hänga med i berättandet Till exempel är summeringarna av kapitlen svåra att förstå om man inte kan alla detaljer. Det är mycket som antyds och uttrycks på sätt som går att tolka på olika sätt och det krävs att man förstått och kommer ihåg allt annat i kapitlet. De intressantaste frågorna förblir också obesvarade utan en egentligen analys och kapitlen avslutas abrupt.
Jag förstår att det är ett sätt att spegla Sverker Åströms särskilda karaktär, men det känns att det saknas något. Det saknas extra mycket när sista kapitlet är slut. Boken slutar i ingenstans.
Jag har fått en ny bild av Sverker Åström, men jag är tveksam till om jag om den bild jag fått är den rätta. Inte för att jag tror boken skulle ha felaktiga uppgifter eller dra orimliga tolkningar, men för att jag inte vet om de detaljer jag lägger på minnet och som bildar min samlade bild är den som avsågs.
En ovanlig form av biografi där författaren beskriver processen med boken och har massor av utvikningar om vad som hände omkring Åström. Normalt skulle jag reagera negativt på det, men jag tyckte att utvikningarna var intressanta. Nästan bokens behållning, Åströms hemligheter verkade han ha tagit med sig i graven.