Hösten 1888 skickas den unge journalisten William Sinclair till Londons East End för att rapportera om Jack the Rippers härjningar.
Mötet med slummen får hans världsbild att vackla. Det gör även hans häftiga förälskelse i den radikale kollegan James, samt det plötsliga försvinnandet av dottern till en av hans mors vänner.
Alla är så uppslukade av Rippermorden, att ingen lägger märke till att armen av en ung kvinna en morgon sköljts upp på Themsens strand.
Absolut bästa boken jag läst i år! Asbra! Mysigt historisk, lagom klurigt mysterium, lagom dos obehagliga mord. Framförallt blev jag väldigt fäst vid så många av karaktärerna. Jag älskar också såna här böcker där man känner direkt att även om det händer massa hemskheter så kommer det inte helt plötsligt dyka upp något drygt sexistiskt eller liknande. Inte så att den ignorerade viktorianska englands fördomar, och inte heller så att den skrev en på näsan ba "det här är fel!". Märktes att författaren brydde sig liksom. Tydligen hennes första bok och hoppas verkligen hon skriver mer, gärna med samma karaktärer! Det var ett bra avslut, men jag har en del frågetecken kvar om vissa mindre karaktärer.
Uh, för att nämna något om handlingen också: mitt upp i Rippermorden blir armen som sköljs upp på Themsens strand knappt en notis i tidningarna. Journalisten William som aldrig satt sin fot i det fattiga East End beslutar sig för att undersöka fallet själv. Baler! Pubar! Försvunnet tjänstefolk! Middagsbjudningar! Mord och intriger!
Sofie Bjarups bok är nu bland mina absoluta favoriter. Mörkrets barn tar oss till den sena viktorianska eran, i Jack the Rippers London. Men det är inte den berömda seriemördare vi följer i denna deckare. Medan rubrikerna är besatta av Rippers offer får ett annat mord bara några rader. En avskuren arm hittades i Themsen, och journalisten William Sinclair fruktar att det kunde vara kopplat till hans bästa väns fästmös försvinnande. William Sinclair tillhör Belgravias överklass. Predestinerad att bli bankdirektör, som sin far, tar han avstånd från vad han anser som en gyllene bur. Att skriva är hans kallelse. Efter långa förhandlingar med sin mamma får William ett år på sig att arbeta för en tidning. Kvaliteten på hans texter gör honom till den främsta reportern på Thames mordfall. På gatorna i Whitechapel möter William James. En ung, känslig journalist med radikala åsikter om social rättvisa. Även om James kommer från en fattig arbetarklassfamilj växer en stark vänskap mellan de två unga männen. Det tar inte lång tid för William att inse hur kär han har blivit. En känsla som visar sig vara ömsesidig. Han som hade levt under en fasad, nästan skämdes för sin sexualitet, kan äntligen leva ut sin första romans, även om han hotas av fängelse eller förvisning.
Sofie Bjarups bok är inte bara en deckare. Faktum är att delen med morden nästan hålls i bakgrunden. Det finns action, intriger, spänning, boken har också sin beskärda del av blod, och karaktärernas relationer är rörande. Kort sagt, det är en roman man sträckläser. Men en bra story är inte bara vad författaren vill dela. Mörkrets barn är framförallt en fresco på den industriella revolutionen. Vi är närmare här till Dickens eller Victor Hugo än till den vanliga svenska deckare. Alla tecken på 1800-talets England är representerade: aristokraten, kammarflickan, bartendern, horan, änkan, barnet, bonden ... alla har sin del att säga. Bjarups känslighet och empati för var och en av dem gör en perfekt bild, och alla stereotyper undviks. Vi reser från stadshus glittrande baler och Royal Albert Hall till slumkvarteren i East End och dess smutsiga teatrar. Vi får en inblick i polisens arbete och deras hjälplöshet med att lösa brott i slumområdena. Vi delar Williams avsky när han inser korruptionen i de inre cirklarna. När mördarens motiv avslöjades, var blottatanken på att en sådan typ av människa får agera ostört och utan straff så stark att man som läsare får gåshud. Ändå är den vackraste delen av boken relationen mellan William och James. Vi får inte bara en detaljerad beskrivning av hur homosexualitet kunde betraktas och kännas vid den tiden utan vi får också uppleva en underbar, realistisk romans. Både William och James är sympatiska och man kan bara önska dem det allra bästa.
En ren njutning att läsa denna bok. Oerhört välskriven och genomarbetad.
Det här är en historisk detektivroman och samtidigt en skönlitterär bok som tar dig med på en resa under det engelska klassamhället på 1800-talet. Skillnaden mellan rika och fattiga skildras så väl att det känns som om man är där, mitt i allt som händer, ser de rikas överflöd och de fattigas kamp för överlevnad, känner stanken av smutsen och den starka doften av parfym.
Författaren målar med ord och gör berättelsen levande, samtidigt som hon bygger upp en spännande detektivroman. Starka personskildringar, härliga miljöskildringar.
Jag har hela tiden förundrats över hur skickligt författaren byggt upp berättelsen och genom det håller mig fångad från första till sista raden. Det är med saknad jag lägger ifrån mig boken. Nu vill jag läsa mer av Sofie Bjarup. En otroligt skicklig författare.
Intressant och välskriven men blev intresserad av boken pga Jack the ripper och blev lite besviken att det inte handlade mer om det men den var ganska underhållande ändå och gillade att huvudpersonen var homosexuell och utforskandet hur det funkade på 1800 talet.
Stark präglad mystisk historisk berättelse med William Sinclair, nybliven journalist som snappar upp morden i Themes. Sakta får Sinclair veta att den trygga staden han tordes veta om, i själva verket är mörkare än de gränder han rör sig i.
Morden i England är startskottet för de mörka hemligheterna, de svåra kärleksförhållandena och de mordiska människorna som gömmer sig mitt ibland oss.
Teman som feminism, vetenskap, queer och sorg, framförs i denna roman. Älskar man mystik och visuella mord, är detta en bok för dig! Förutom antalet namn som uppstår, som förvirrade mig en aning, så var detta en bladvändare!
Varför denna inte får en fullpott av mig, är för att den var något smygande och lite långdragen för min smak. Jag kan i viss mån älska denna smygande känsla men kanske inte i digitalt format (som jag då läste i, nextory)
Detta är författaren Sofie Bjarups debutbok och det är en deckare som är satt i London på slutet av 1800-talet.
Då detta är en historisk bok så är det ju viktigt att man som läsare kan känna av att man är i en annan tidsperiod, det tycker jag verkligen att författaren klarar av. Vi går i de smala gatorna i ett gammalt London, det är mörkt och det är smutsigt och många saker som vi tar för givet när det kommer till renhet och hygien existerar inte här. Detta målas speciellt upp när vi går i de fattiga kvarteren, vi får även ta del av den rika delen också och deras seder när det kommer till hur man umgicks. Nu är jag dåligt insatt hur det verkligen var på den tiden, vad som är korrekt eller inte känner jag inte till, men jag kunde i alla fall känna av en annan tid och kände av hur det var att leva på den tiden. Så i mina ögon var detta bra skildrat.
Det är en spännande och medryckande historia som målas upp. Vi följer tätt den unga journalisten William Sinclair i sitt arbete när han skriver om Jack the Ripper. Denna mördare tar dock ett steg tillbaka i denna handling då William dras in av ett annat fall som inte får samma uppmärksamhet, en arm från en kvinna hittas. Samtidigt så försvinner dottern till en väninna till hans mamma så han får förfrågan att diskret försöka ta reda på vart hon har tagit vägen. Hans undersökningar, både om den försvunna dottern och kroppsdelen, tar honom till ställen som han inte känner sig hemma i och sätter honom i svårigheter. Frågan är om allt hänger ihop och hur i sådana fall.
Detta är inte bara en deckare utan också ett livsöde. William lever med en hemlighet, att han är homosexuell, detta är något som på den tiden sågs som något avvikande till den graden att det var olagligt och man kunde, om jag förstår det rätt, sättas i fängelse om det kom fram. Detta skildras även det på ett bra sätt, författaren har fått till dilemmat på ett bra och finstämt sätt och sätter ett extra djup på handlingen och spänningen. Detta gör att man bryr sig om huvudkaraktären och han blir en intressant person att följa. Man undrar hur allt kommer att sluta.
Utan att ha läst något av de klassiska engelska författarna som Charles Dickens, bara sett filmatiseringar, så skulle jag ändå vilja vara så fräck att säga att denna bok känns som en bra arvinge till de klassiska berättelserna, med stor vikt på karaktärer och levnadsöden, dock med en twist att det är en deckare också. En mörk, spännande och trevlig debut, jag skulle inte ha någon emot att få gå en gång till i Londons mörka gator, eller för den delen en annan stad, ledd av författarens ord och fantasi.
London år 1888. William Sinclair jobbar som reporter och skickas in för att rapportera om morden som begås av mannen som kommer att kallas Jack the Ripper. Han kliver in i en stadsdel som är helt annorlunda mot där han lever och växte upp. Egentligen borde han ha övertagit rollen på banken efter sin far, men har fått tillåtelse av sin mor att ”leka av sig” i ett år som reporter. William har inga planer på att göra annat än att vara reporter, speciellt inte efter att han träffar James som jobbar på en annan tidning. När kroppsdelar sköljs upp, visas inget intresse av dem eftersom det inte är Jack the Ripper. William blir orolig över att det ska vara dottern till en av familjens vänner och börjar därför, med hjälp av James, att nysta i vem dessa kroppsdelar tillhör. Att han ska falla så handlöst för James, under en tid när det anses vara olagligt med förhållanden mellan människor med samma kön, är inget han räknar med och inte heller något han vet hur han ska kunna hantera.
Den här debutromanen är väldigt välskriven och jag gillar blandningen av historia, detektivarbete och kärleksroman. Jag tycker om att de alla får ta plats och att det känns historiskt väldigt snyggt beskrivet. Man får lagom mycket av alltihop och jag tycker verkligen om att Bjarup vågar låta det vara smutsigt, äckligt, hemskt, otrevligt, fördomsfullt men också med mycket värme, kärlek och gemenskap.
Persongalleriet är stort men det är också en lång bok, så det är ju inte så konstigt. Dessutom krävs det att alla får en presentation såhär i början på en serie. Jag tycker om William som huvudkaraktär men också att vi får följa med gärningsmannen emellanåt. Det ger en bra brytning mot någon som är före sin tid och en annan som … är intresserad av det som är annorlunda. Jag tycker också om fröken Bergström och hur William är mot kvinnorna i sin familj.
Är det svårt att räkna ut vad som hänt? Njae, det tycker jag nog inte, men det är inte där tjusningen i den här romanen ligger för mig under det är att se hur allt utvecklar sig. Språket är bra och passar både genre, tema och utspelningsår.
Det är sent 1880-tal. Jack the ripper härjar i London. Folket översköljs med tidningsrubriker om kvinnomord. Det ena makabrare än det andra. William, journalist och född i engelsk överklass rapporterar om morden. I sitt arbete möter han en annan ung journalist, James. Deras vardag präglas av arbete och en öl eller två för att avrunda dagen. William bär på en hemlighet. En hemlighet som kan få honom arresterad, sända vanära över hans familj och få honom förskjuten från det liv han känner. Detta måste stoppas... En del saker i livet är ostoppbart. Kärlek, är en sådan. Galet spännande. Smutsigt, mörkt och makabert. Ändå verkligt ömsint, kärleksfullt och vackert. I sin debutroman skriver Sofie en historisk skildring som inte väjer för något. En kriminalberättelse om klass, förväntningar och hemligheter. En kriminalberättelse du inte vill missa! Den här boken har allt som en bra bok (enligt mig) ska ha. Vackert språk, spänning, twister, kärlek, underbara karaktärer med djup och en historisk miljö som känns så äkta. Wow!
I'm sad to say this men jag valde faktiskt att inte läsa färdigt, trots att jag tog en paus och sen gav boken en andra chans. Jag ville verkligen, verkligen tycka om den. Efter drygt 150 sidor stängde jag den. Det är mycket med boken jag tycker är riktigt bra, mer om det nedan, och baksidetexten fängslade mig. Men jag tyckte berättelsen var rätt och slätt tråkig och att den hela tiden gick på halvfart. Vilket känns så synd för Bjarup har ett målande och vackert språk som omedelbart trollband mig. Miljöerna, klasskildringarna, persongalleriet, de tidsenliga beskrivningarna och orden, allt det är skitbra. Det finns även en härlig humor.
Av de recensioner jag har sett så verkar de allra flesta tycka väldigt mycket om den här boken så jag verkar vara i minoritet. Någon som vill berätta vad ni tycker? 💭
Re-read it 2023, and decided to give it four stars instead of three. Why? Because how nicely the love is in this book. You can feel the fluttering butterflies in the stomach and the longing.
I do love me some historical crime novels, but this just has something extra, and being queer this is right up my alley! Looking forward to the next one.