1925 reste Lauri Tuomainen, författarens morfar, full av förhoppningar till Sovjetunionen och antogs vid officersskolan i Leningrad. Men han vantrivdes och återvände besviken hem. Efter en lång rättsprocess fängslades han 1928 i ett och ett halvt år i det fruktade tvångsarbetslägret Dragsvik, och radikaliserades. 1930 infördes lagar i Finland som kriminaliserade all kommunistisk verksamhet. Lauri dömdes för andra gången 1932 till ytterligare sju år i Dragsvik, där fångvaktarna var organiserade högerextremister. Motsättningarna var hårda och våldsamma. Livsöden i Finlands bortglömda fångläger är en drabbande skildring av de mörka mellankrigsåren och av människor vars ideal och drömmar krossades.
En gripande bok som placerar författarens familjehistoria i ett sammanhang med hjälp av arkivmaterial och en stor mängd litteratur. Boken skildrar de kommunistiska politiska fångarnas situation i 1920- och 1930-talets Finland som präglas av inbördeskrigets minnen och rädslan för kommunismen i grannlandet. Boken beskriver också hur den fascistiska Lapporörelsen arbetade och även dess efterföljare i partiet Fosterländska folkrörelsen. Jag läste boken med intresse och tycker att den skildrar inte bara Finlands utan hela Europas politiska läge under åren mellan första och andra världskriget.
Hur ska en demokrati försvara sig mot odemokratiska idéer? Och när slutar det vara demokratiskt? Det är frågor som jag ställde mig efter att ha läst den här boken. Nu var ju knappast Finland en fulländad demokrati på 20- och 30-talen men lösningen att på lösa grunder låsa in människor för att de tyckte annorlunda framstår i historiens backspegel som odemokratiska. Går det att förbjuda idéer som majoriteten inte tycker om? Men vad är alternativet? Många frågor som är värda att fundera vidare på.