I augusti 1980 skickade Hufvudstadsbladet Staffan Bruun till Polen för att rapportera från strejkerna i Gdansk. I augusti 2015 reste Bruun till Grekland för att rapportera om flyktingkrisen.Mellan de båda utryckningarna ryms 36 år på HBL. En tid då tidningsbranschen förändrades totalt.Om livet som reporter, om nyhetssegrar, historiska händelser, märkliga människoöden och den dagliga lunken i tidningshuset på Mannerheimvägen 18 handlar Staffan Bruuns nya bok Mitt liv på HBL.Även om boken är en stor kärleksförklaring till Hufvudstadsbladet förmörkas bilden av den sista tiden med stora nedskärningar på redaktionen. Ägaren Konstsamfundet valde att möta den digitala utmaningen med en nedmontering av Hufvudstadsbladet som rikstidning för hela Svenskfinland.Det var ett ödesdigert felbeslut, skriver Bruun i en svidande uppgörelse med dem som hade makten att bestämma om tidningen.
Det är tragikomiskt att en journalist behöver skriva en bok om att nyheter och kvalitetsjournalistik är det viktigaste en dagstidning ska syssla med. I HBL:s fall var det nödvändigt. Maktspelet ( och ledningens inkompetens) under de sista 10 åren fram till 2016 är hårresande läsning.
Kompromisslöst och egotrippat men också insiktsfullt mellan varven. Hyfsat hög skvallerkoefficient för den som har jobbat på Husis eller bara annars är väldigt intresserad av ett före detta finlandssvenskt flaggskepp. Orkar andra, utanför bubblan, bry sig? Tveksamt. (Och jag läste naturligtvis det svenska originalet, som inte finns på Goodreads.)