Hösten 2015 kom över 20 000 unga afghaner till Sverige. 2017 var året då många av dem fick besked om att de inte fick stanna i landet. Då var Fatemeh Khavari 17 år och hon blev ledare för tusentals ungdomar. De startade organisationen Ung i Sverige för att stoppa utvisningarna till Afghanistan.
Fatemeh Khavari tillhör de mest utsatta i världen. Hon är tjej. Hon är från Afghanistan. Hon är född på flykt. Hon är muslim. Hon bär hijab. Hon är hazar. Men hon vägrar låta det hindra henne.
Det här är en berättelse om vad ett liv på flykt gör med en människa. Om att bygga en folkrörelse av samhällets mest utsatta. Om kamp och organisering för att äntligen få stanna upp någonstans och börja leva, inte bara överleva.
Fatemeh Khavari berättar själv om kampen, från de första ensamma dagarna på Mynttorget i slutet av sommaren 2017, fram till det egna 18-årsfirandet i ett Sverige som kallar hem sin ambassadspersonal från Afghanistan samtidigt som utvisningarna fortsätter.
Vi får också följa Fatemeh Khavaris eget liv och de avgörande händelser som format henne till den orädda 18-åring hon är idag.
"I stället för att läsa historia klev jag in i historien och påverkade den."
Tyvärr känns det någon gång som om Khavari är en bättre berättare än Hellquist är en tolk. Men utöver det, jodå. 2000-talisterna kan mycket väl rädda världen om de får en chans.
Snabbläst bok, läste ut den på några timmar. Det är först när man läser den som man inser vilken slagsida som finns i debatten, och det jag saknar i boken är väl samtidigt mer bakgrund och info, samtidigt som jag förstår att det är en ganska ny rörelse. Det är dock en bra ingång för perspektiv från de ensamkommande. En kul bieffekt av boken är att jag började intressera mig för afghansk mat.
En så viktig bok som alla borde läsa. Fatemeh är en fantastisk stark och modig människa. Boken skildrar både hennes flykt till Sverige och hennes kamp för mänskliga rättigheter här i Sverige. Hur hon lyckas bygga en folkrörelse och kämpa mot utvisningarna till Afghanistan.
Boken slutar med frasen "människor är...inte belastningar ", så aktuellt nu när vi har politiker i Riksdagen som uttalar sig så. Samma politiker som tycker Afghanistan är säkert att utvisa till. Det är det inte. Ingen människa kan någonsin vara en belastning.