What do you think?
Rate this book
Orissa
"Inte många har gått till litteraturhistorien med så få ord. Ola Juléns Orissa var, när den gavs ut första gången 1999, en i ordets egentliga mening makalös bok. En enda kort mening på varje uppslag, upplysta signaler av förtvivlan som bröt mot alla förväntningar på litteraturen: ett verk som ingen tidigare hade sett." (Ur Björn Wimans förord.)
Ola Julén (1970-2013) publicerade bara en bok under sin livstid, den omsusade Orissa, som nu ingår i N/L:s poesibibliotek.
Ola Julén (1970-2013) publicerade bara en bok under sin livstid, den omsusade Orissa, som nu ingår i N/L:s poesibibliotek.
176 pages, Hardcover
First published January 1, 1999
1 person is currently reading
142 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 27 of 27 reviews
Read
February 2, 2021Kan inte avgöra om diktjaget är precist eller patetiskt, och där någonstans tycker jag om Orissa.
June 27, 2021
Läste den två gånger inom loppet av en vecka. Kom på mig med att vilja läsa den igen. Vill stanna mellan raderna. Vila i dess enkelhet, i dess brutala sanning.
July 21, 2019
Ola Julén - Orissa, Nirstedt/litteratur (N/L:s poesibibliotek) 2019 | Afrikas verkliga historia: Redigerade anteckningar 1999-2003, Nirstedt/litteratur 2019.
Det dröjde länge innan jag fick läsa den mytomspunna diktsamlingen Orissa. Och när jag väl fick möjlighet, så kunde jag den redan nästan utantill, tack vare ett ljudklipp på Youtube (länk i bion). Det var från en sändning i SR:s Radioteater, och jag lyssnade på den, om och om igen, maniskt — jag kunde liksom inte sluta. Jag blev som besatt. Vanligtvis har jag svårt för uppläst poesi, även om det är poeten själv som läser. Jag vill liksom läsa själv, hitta min egen andning, frasering, rytm och så, och jag tycker, ärligt talat, att de flesta som läser poesi högt låter rätt krystade och skitnödiga. Men det här var något annat. Det här var inte en vanlig dramatisk diktuppläsning. Nej, det här var eukaristi, en kommunion utan kristna förtecken. Jag åt och drack dessa dikter, dessa utkastade, hungrande rader; de var kött och blod, och jag skäms inte ett dugg att erkänna att jag grät, jag grät verkligen, åtminstone vid de två-tre första genomlyssningarna. Så starkt upplevde jag denna lyrik.
Ursprungligen kom diktsamlingen ut på det lilla idealistförlaget Ink 1999. Ett bokförlag startat av Niklas Darke, Aase Berg och Björn Wiman. Två år senare utgavs Orissa igen, då kompletterad med diktsviten ”400”, som också publicerats i tidskriften Artes (Nr 2, 2001). Man kan läsa allt om detta i förordet till denna nyutgåva (och i efterordet till ”Afrikas verkliga historia”). När jag läser den idag, i Nirstedts avlånga, ljusblå pappband, blir jag nästan lika drabbad igen. Ola Juléns desperat utlämnande rader, en på varje uppslag, inte sida, tycks lämna en öppen väg rakt in i blodomloppet, rätt in i drakens kula, där jaget möter diktens epicentrum. Det känns verkligen så. ”Det är en smärta som inte går att tala om”, skriver han, och ändå gör han just det. Han inkapslar smärtan, utanförskapet och kärlekslängtan i korta små rader, som i trots, eller trans. Men naturligtvis är han medveten om vartenda litet tecken, varje mellanslag. Någonstans läser jag att det tog honom sju år att sammanställa denna diktsamling (!), dessa ”små pulver av motstånd”. Man ska inte luras att tro att dikterna kommit till i något gudomligt Rilke-rus av inspiration. Det är svårt tillkämpade rader. Hård och medveten poesi. Och den verkar tåla hur många omläsningar (och omlyssningar) som helst.
Många försök har gjorts att placera in Orissa i en litterär tradition: avantgarde-, koncept-, nyromantik- etc, men det går inte. Den flyr varje kategorisering som en blöt tvål. Orissa är Orissa. En genuint (bortom alla kvällstidningsrubrikers missbruk av ordet) unik diktsamling som inleds med orden ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig”, följs av ca 150 sidor en- eller tvåradingar, och avslutas med ”Det finns ingen frihet i detta” och ett Gunnar Ekelöf-citat. That’s it. Att plocka ut enskilda citat, ”dikter”, blir bara löjligt och meningslöst. Orissa är en helhet, en diktsamling som faller utan sina delar. Den är en fragmenterad berättelse. Och det är en av de starkaste diktsamlingar som publicerats på det svenska språket någonsin. Punkt. Slut.
Ola Julén gick bort, alldeles för tidigt, 2013. När hans mamma två år senare städade ur hans lägenhet, hittade hon en bunt papper. Det visade sig vara ett manus till den diktsamling, ”Afrikas verkliga historia”, som skulle ges ut av Norstedts 2004, men som drogs tillbaka av Julén själv, då han tyckt sig bli respektlöst bemött av förlaget. Hon lämnade manuskriptet till poeten och Olas tidigare lärare på författarutbildningen på Biskops-Arnö, Marie Lundquist, som i sin tur plockade in Daniela Floman i redaktionen. Länge fann dessa samlingen ”osammanhängande”, men så småningom hittade de en liten handnumrering på baksidan av manuskriptbladen, och när de sorterade efter den hamnade dikterna plötsligt i en strikt bokstavlig ordning. Från ”Arbeta fram en ny diktsamling i Brasilien” till ”Ängeln och änglarna”. Och så är den nu presenterad.
Brasilien ja, det är där dessa dikter till stor del verkar utspela sig. De har inte ett dugg med Afrika att göra. Däremot publicerade han en svit dikter i Kristianstadsbladet 2007 (senare tryckta i tidskriften Papi, nr 3, 2008), som kretsar kring folkmordet i Rwanda. Men här är det, som sagt, Brasilien. Och, som till stor del i ”Orissa”, olycklig kärlek: ”Det handlar om en kärleksrelation. Jag blev sviken, lurad”, säger han i en intervju i tidskriften Babel (Nr 9-10, 2003). Det tilltalade duet heter Jacqueline (”en liten aggressiv flicka”) och jag får för mig att det är en verklig person. Men det kan förstås vara flera, eller ingen alls. Dikterna här är också strama, men har ett tydligare narrativ, och de kan ibland dra ut till flera rader, som mest 18, men oftast bara en till tre. Språket är också hårdare, råare, skitigare: ”cigaretterna smakade skarpt som urin”, ”Avföringen luktar rått kött”, ”trubbigt våld”, ”råknullet”, ”Att äta henne”. Det är, delvis ett sexualiserat, objektifierat språk, och han skriver själv att han vill ha ”hela / den starkt sexualiserade världen” och talar om ”Modern amerikansk pornografi”. Jag kan även tänka mig att de flätor, som återkommer såväl här, som i Orissa, inte bara är en hälsning till Michael Strunge (”Finns det mer att säga?...”, 1983), utan också en fetisch. Ibland funderar jag rentav på om inte Jacqueline är en prostituerad brasiliansk flicka. Vissa rader kan tolkas som det.
Men, mitt i detta vansinne, mitt i denna lika frustande som frustrerande sexualitet, bryter en hudlös sårbarhet av, en ensamhetens ödslighetspoesi som omsluter en med intim ömhet. Ta bara rader som ”Ja, jag är / djupt lodad / i dig / älskade.”. Det är svåröverträffad kärlekslyrik. Och hur sammanfatta, på två rader, vidrigt motstridiga känslor bättre än: ”Jag skriver små onda dikter / fyllda av längtan och olycka”? Men nu är jag där igen. Det är ingen idé att citera eller sammanfatta. Jag kan tycka att det är besläktat med Jacques Roubauds drabbande sorgebearbetning till bok ”Någonting svart” (Rámus 2008) eller att jag, paradoxalt nog, kommer att tänka på Johan Jönson flera gånger. Och jag kan rabbla välbekanta influenser som Lars Norén, Stig Larsson, Ekelöf och Strunge (och rentav Björling, fast utan livsglädjen!), men det blir ganska ointressant i längden. Ola Julén var sin egen olyckas smed och skapade faktiskt lyrik som inte skulle kunna ha någon annan avsändare än just Ola Julén. De växer inte på träd direkt, de här barderna.
Han är inte bara personlig utan rentav privat i sina dikter, och lyckas ändå nå ut! Mot alla odds! Vi måste förstå, som Christer Boberg skriver i sin fullkomligt oumbärliga lilla bok ”Ola Julén – Orissa och bortom” (Trombone förlag 2019), att ”[d]et kan inte nog understrykas att varje enskild rad i Ola Juléns författarskap är en seger över tystnaden och tomheten”. Det spelar ingen roll att ”Afrikas verkliga historia” inte är samma knytnävsslag i magen som ”Orissa”, bägge är ändå lika nödvändiga. I en tid när diktsamlingar ofta drunknar i ord, visar oss denne poet, postumt, att man kan komma minst lika långt genom att strama åt och stryka. Och att vi kanske kommer ännu längre, genom att damma av de gamla undanskuffade redskapen själ och hjärta.
Det dröjde länge innan jag fick läsa den mytomspunna diktsamlingen Orissa. Och när jag väl fick möjlighet, så kunde jag den redan nästan utantill, tack vare ett ljudklipp på Youtube (länk i bion). Det var från en sändning i SR:s Radioteater, och jag lyssnade på den, om och om igen, maniskt — jag kunde liksom inte sluta. Jag blev som besatt. Vanligtvis har jag svårt för uppläst poesi, även om det är poeten själv som läser. Jag vill liksom läsa själv, hitta min egen andning, frasering, rytm och så, och jag tycker, ärligt talat, att de flesta som läser poesi högt låter rätt krystade och skitnödiga. Men det här var något annat. Det här var inte en vanlig dramatisk diktuppläsning. Nej, det här var eukaristi, en kommunion utan kristna förtecken. Jag åt och drack dessa dikter, dessa utkastade, hungrande rader; de var kött och blod, och jag skäms inte ett dugg att erkänna att jag grät, jag grät verkligen, åtminstone vid de två-tre första genomlyssningarna. Så starkt upplevde jag denna lyrik.
Ursprungligen kom diktsamlingen ut på det lilla idealistförlaget Ink 1999. Ett bokförlag startat av Niklas Darke, Aase Berg och Björn Wiman. Två år senare utgavs Orissa igen, då kompletterad med diktsviten ”400”, som också publicerats i tidskriften Artes (Nr 2, 2001). Man kan läsa allt om detta i förordet till denna nyutgåva (och i efterordet till ”Afrikas verkliga historia”). När jag läser den idag, i Nirstedts avlånga, ljusblå pappband, blir jag nästan lika drabbad igen. Ola Juléns desperat utlämnande rader, en på varje uppslag, inte sida, tycks lämna en öppen väg rakt in i blodomloppet, rätt in i drakens kula, där jaget möter diktens epicentrum. Det känns verkligen så. ”Det är en smärta som inte går att tala om”, skriver han, och ändå gör han just det. Han inkapslar smärtan, utanförskapet och kärlekslängtan i korta små rader, som i trots, eller trans. Men naturligtvis är han medveten om vartenda litet tecken, varje mellanslag. Någonstans läser jag att det tog honom sju år att sammanställa denna diktsamling (!), dessa ”små pulver av motstånd”. Man ska inte luras att tro att dikterna kommit till i något gudomligt Rilke-rus av inspiration. Det är svårt tillkämpade rader. Hård och medveten poesi. Och den verkar tåla hur många omläsningar (och omlyssningar) som helst.
Många försök har gjorts att placera in Orissa i en litterär tradition: avantgarde-, koncept-, nyromantik- etc, men det går inte. Den flyr varje kategorisering som en blöt tvål. Orissa är Orissa. En genuint (bortom alla kvällstidningsrubrikers missbruk av ordet) unik diktsamling som inleds med orden ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig”, följs av ca 150 sidor en- eller tvåradingar, och avslutas med ”Det finns ingen frihet i detta” och ett Gunnar Ekelöf-citat. That’s it. Att plocka ut enskilda citat, ”dikter”, blir bara löjligt och meningslöst. Orissa är en helhet, en diktsamling som faller utan sina delar. Den är en fragmenterad berättelse. Och det är en av de starkaste diktsamlingar som publicerats på det svenska språket någonsin. Punkt. Slut.
Ola Julén gick bort, alldeles för tidigt, 2013. När hans mamma två år senare städade ur hans lägenhet, hittade hon en bunt papper. Det visade sig vara ett manus till den diktsamling, ”Afrikas verkliga historia”, som skulle ges ut av Norstedts 2004, men som drogs tillbaka av Julén själv, då han tyckt sig bli respektlöst bemött av förlaget. Hon lämnade manuskriptet till poeten och Olas tidigare lärare på författarutbildningen på Biskops-Arnö, Marie Lundquist, som i sin tur plockade in Daniela Floman i redaktionen. Länge fann dessa samlingen ”osammanhängande”, men så småningom hittade de en liten handnumrering på baksidan av manuskriptbladen, och när de sorterade efter den hamnade dikterna plötsligt i en strikt bokstavlig ordning. Från ”Arbeta fram en ny diktsamling i Brasilien” till ”Ängeln och änglarna”. Och så är den nu presenterad.
Brasilien ja, det är där dessa dikter till stor del verkar utspela sig. De har inte ett dugg med Afrika att göra. Däremot publicerade han en svit dikter i Kristianstadsbladet 2007 (senare tryckta i tidskriften Papi, nr 3, 2008), som kretsar kring folkmordet i Rwanda. Men här är det, som sagt, Brasilien. Och, som till stor del i ”Orissa”, olycklig kärlek: ”Det handlar om en kärleksrelation. Jag blev sviken, lurad”, säger han i en intervju i tidskriften Babel (Nr 9-10, 2003). Det tilltalade duet heter Jacqueline (”en liten aggressiv flicka”) och jag får för mig att det är en verklig person. Men det kan förstås vara flera, eller ingen alls. Dikterna här är också strama, men har ett tydligare narrativ, och de kan ibland dra ut till flera rader, som mest 18, men oftast bara en till tre. Språket är också hårdare, råare, skitigare: ”cigaretterna smakade skarpt som urin”, ”Avföringen luktar rått kött”, ”trubbigt våld”, ”råknullet”, ”Att äta henne”. Det är, delvis ett sexualiserat, objektifierat språk, och han skriver själv att han vill ha ”hela / den starkt sexualiserade världen” och talar om ”Modern amerikansk pornografi”. Jag kan även tänka mig att de flätor, som återkommer såväl här, som i Orissa, inte bara är en hälsning till Michael Strunge (”Finns det mer att säga?...”, 1983), utan också en fetisch. Ibland funderar jag rentav på om inte Jacqueline är en prostituerad brasiliansk flicka. Vissa rader kan tolkas som det.
Men, mitt i detta vansinne, mitt i denna lika frustande som frustrerande sexualitet, bryter en hudlös sårbarhet av, en ensamhetens ödslighetspoesi som omsluter en med intim ömhet. Ta bara rader som ”Ja, jag är / djupt lodad / i dig / älskade.”. Det är svåröverträffad kärlekslyrik. Och hur sammanfatta, på två rader, vidrigt motstridiga känslor bättre än: ”Jag skriver små onda dikter / fyllda av längtan och olycka”? Men nu är jag där igen. Det är ingen idé att citera eller sammanfatta. Jag kan tycka att det är besläktat med Jacques Roubauds drabbande sorgebearbetning till bok ”Någonting svart” (Rámus 2008) eller att jag, paradoxalt nog, kommer att tänka på Johan Jönson flera gånger. Och jag kan rabbla välbekanta influenser som Lars Norén, Stig Larsson, Ekelöf och Strunge (och rentav Björling, fast utan livsglädjen!), men det blir ganska ointressant i längden. Ola Julén var sin egen olyckas smed och skapade faktiskt lyrik som inte skulle kunna ha någon annan avsändare än just Ola Julén. De växer inte på träd direkt, de här barderna.
Han är inte bara personlig utan rentav privat i sina dikter, och lyckas ändå nå ut! Mot alla odds! Vi måste förstå, som Christer Boberg skriver i sin fullkomligt oumbärliga lilla bok ”Ola Julén – Orissa och bortom” (Trombone förlag 2019), att ”[d]et kan inte nog understrykas att varje enskild rad i Ola Juléns författarskap är en seger över tystnaden och tomheten”. Det spelar ingen roll att ”Afrikas verkliga historia” inte är samma knytnävsslag i magen som ”Orissa”, bägge är ändå lika nödvändiga. I en tid när diktsamlingar ofta drunknar i ord, visar oss denne poet, postumt, att man kan komma minst lika långt genom att strama åt och stryka. Och att vi kanske kommer ännu längre, genom att damma av de gamla undanskuffade redskapen själ och hjärta.
Read
September 15, 2024“Hvorfor skal jeg altid være den der længes?”
Ola Juléns “Orissa” er et patetisk mesterværk!
Ola Juléns “Orissa” er et patetisk mesterværk!
Read
January 3, 2022En mening en tredjedel in på recto per uppslag. Läsupplevelsen blir cyklisk då blicken fästs på kontentan och utvidgar för att låta meningen eka i det vita. Blicken vandrar och ser reflektionen av föregående mening på verso sida. Jag tror att det är en felbeteckning att kalla den kärnfull eftersom de individuella delarna är emfatiskt vardagliga.
Read
February 2, 2021"Hur ska jag kunna leva med den här sorgen?"
Känslan den 11/9, varje år...
Känslan den 11/9, varje år...
October 17, 2024
det går inte att upprepa
July 16, 2024
Sorg, ångest, oro kring nuet och jaget. Varje dikt är mellan en och två meningar som avslutas med punkt, men som samtidigt rinner in i nästa mening på nästa sida. Jaget som beskrivs är sorgset, ångestfylld med en önskan om mänsklig kärlek och kontakt som dyker upp och förloras, och verket avslutas på många sett som det börjar.
March 26, 2025
”När dagen mest kommer att handla om att ta sig igenom dagen”
October 27, 2020
Orissa är en minimalistisk diktsamling på ett sätt. Varje uppslag består av en mening (utom en sida som har två), inget mer. Steg för steg kliver läsaren ner i en längtan efter kärlek, en känsla av att stå utanför och vid sidan om, som att livet är något som pågår för andra, när diktjaget bara vill älska och älskas.
På ett plan: dikterna, om de räknas som det, är extremt korta och lämnar inte mycket utrymme för tolkningar. Men de korta meningarna, lämnade ensamma på den stora vita sidan, bildar tillsammans något större: skapar en oemotståndlig helhet. Och jag kapitulerar fullständigt.
På ett plan: dikterna, om de räknas som det, är extremt korta och lämnar inte mycket utrymme för tolkningar. Men de korta meningarna, lämnade ensamma på den stora vita sidan, bildar tillsammans något större: skapar en oemotståndlig helhet. Och jag kapitulerar fullständigt.
October 11, 2016
I korte sætninger, en enkelt på hver side, drages læseren ind i forfatterens magtesløshed overfor sin anderledeshed, ensomheden og smerten, men også længslen efter samvær og kærlighed. Minimalistisk og stærk.
July 1, 2025
Störigt simpel och kraftfull..
September 21, 2019
Supergeneriska dikter, fattar ej hypen tyvärr.
January 23, 2022
Omläsning idag.
April 18, 2025
I teorin borde det här inte funka. Ett diktverk bestående av en mening per sida, nån enstaka gång två. Men sällan har poesi varit så stark och så direkt, och behöver man ett bevis för att less is more är det här man finner det.
Vad är det som får det att funka då? Jag har svårt att sätta fingret på det, men det måste ha att göra med meningarna, de precisa formuleringarna som öppnar upp för så mycket mer. Vid läsningen fylls det tomma utrymmet på sidorna ut med känslor och tankar och det är lätt att stanna upp flera minuter över en eller två till synes enkla rader.
Diktjaget kontemplerar över sin ensamhet, sin längtan efter en partner, sin smärta. Det är ett verk som andas uppgivenhet, även om det finns vissa ljuspunkter, och jag kommer på mig själv med att fundera över om Julén inte på sätt och viss sätter ord på de känslor som hos incelmännen övergår i ilska och kvinnohat. När boken kom ut första gången 1999 var det ännu inte ett begrepp eller ett fenomen, och den typen av känslor ryms inte heller här, men själva positionen känns igen och kastar ett illavarslande eko in i vår tid.
Det är, i all sin enkelhet, en makalös bok.
Vad är det som får det att funka då? Jag har svårt att sätta fingret på det, men det måste ha att göra med meningarna, de precisa formuleringarna som öppnar upp för så mycket mer. Vid läsningen fylls det tomma utrymmet på sidorna ut med känslor och tankar och det är lätt att stanna upp flera minuter över en eller två till synes enkla rader.
Diktjaget kontemplerar över sin ensamhet, sin längtan efter en partner, sin smärta. Det är ett verk som andas uppgivenhet, även om det finns vissa ljuspunkter, och jag kommer på mig själv med att fundera över om Julén inte på sätt och viss sätter ord på de känslor som hos incelmännen övergår i ilska och kvinnohat. När boken kom ut första gången 1999 var det ännu inte ett begrepp eller ett fenomen, och den typen av känslor ryms inte heller här, men själva positionen känns igen och kastar ett illavarslande eko in i vår tid.
Det är, i all sin enkelhet, en makalös bok.
February 18, 2024
Alltså jag vet inte vad jag ska säga, inte egentligen. Är den läsbar? Såklart. Var den alls särskilt innovativ eller förundrande? Nej. Förutom att själva förordet hade fler ord i sig än hela boken, kommer ingen av de verkliga raderna fastna hos mig (eller ens kännas som dikt), och det är inte särskilt positivt.
För miljöns skull är jag ändå glad att denna versionen var längre i högkant, annars hade överanvändningen av papper gjort mig riktigt arg (och inte för att jag ogillade dikterna, utan för att en rad på ett uppslag, vilket är färre än en på varje sida…… nej tack).
Hade alla raderna varit lite mer hopade? Ja då hade kanske följet intresserat mig. Men i det här upplägget? Den får mig att bli mer optimistisk till Rupi Kaurs dikter än jag egentligen är.
Och det här är inte ens kritik mot Ola Julen i sig, utan förlaget som riktigt försökte Hypa det i förordet som världens mest innovativa grej.
För miljöns skull är jag ändå glad att denna versionen var längre i högkant, annars hade överanvändningen av papper gjort mig riktigt arg (och inte för att jag ogillade dikterna, utan för att en rad på ett uppslag, vilket är färre än en på varje sida…… nej tack).
Hade alla raderna varit lite mer hopade? Ja då hade kanske följet intresserat mig. Men i det här upplägget? Den får mig att bli mer optimistisk till Rupi Kaurs dikter än jag egentligen är.
Och det här är inte ens kritik mot Ola Julen i sig, utan förlaget som riktigt försökte Hypa det i förordet som världens mest innovativa grej.
January 24, 2020
Jag hade inte hört talas om vare sig Ola Julén eller Orissa förrän helt nyligen, men baspremissen för denna diktsamling (eller kanske dikt, eftersom dessa ensamma meningar ändå främst tycks få sin mening när de står så ensamma tillsammans och kan bygga vidare på varandra) intresserade mig.
Och Orissa är ... fascinerande. Det estetiska uttrycket i dessa korta meningar, alltid ensamma på sidan (och alltid på högersidan, med baksidan lämnad blank), speglar en djup av sorg och förtvivlan. Trots sin minimalism beskriver dessa meningar en sorts livsberättelse.
Björn Wimans förord är dessutom intressant och erbjuder en god inramning till materialet, även om jag kan tycka att det överdriver materialets inneboende kvaliteter en aning.
Och Orissa är ... fascinerande. Det estetiska uttrycket i dessa korta meningar, alltid ensamma på sidan (och alltid på högersidan, med baksidan lämnad blank), speglar en djup av sorg och förtvivlan. Trots sin minimalism beskriver dessa meningar en sorts livsberättelse.
Björn Wimans förord är dessutom intressant och erbjuder en god inramning till materialet, även om jag kan tycka att det överdriver materialets inneboende kvaliteter en aning.
November 17, 2019
Enastående diktverk som andas Gunnar Ekelöfs mörka, dystra anda. Varje sida består av endast en mening, men den meningen gräver djupt och blottar allt.
May 27, 2020
😥
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 7, 2023
Genialisk!
June 13, 2024
vad är det för smärta
som inte släpper?
jag som skulle
vara full av kärlek.
jag forstår inte.
som inte släpper?
jag som skulle
vara full av kärlek.
jag forstår inte.
October 3, 2024
Omöjlig att värja sig mot.
December 5, 2024
enkla meningar med stor impakt
December 25, 2024
Jag är ett barn, jag är ditt barn
Jag vill vara ditt barn
Ska läsa om den här framlänges, baklänges, upp och ner
Jag vill vara ditt barn
Ska läsa om den här framlänges, baklänges, upp och ner
January 19, 2020
While the depressive pathos exudes intelligibility, the lack of context does not evoke too much imagination nor narrative.
August 14, 2025
Läste igen efter 3 år. Jag har inte kunnat sluta tänka på den här boken. Den skär genom hjärtat och får mig att gå isär.
Displaying 1 - 27 of 27 reviews