I "Hålla andan" utforskar Flora Wiström ämnen som kroppslighet och sexuellt maktutövande, prestationskrav och förbundet mellan syskon. I romanen möter vi en syskonskara om tre: Mina, Daria och Sam. Det är Minas första sommar efter studenten och vännerna har vänt henne ryggen. Det blir inte bättre av att storasystern Daria aldrig har tid. Hon är tävlingssimmare och allas stjärna. Blixtrar målmedvetet fram genom vattnet. En dag är Daria försvunnen. Garderoben är tom, passet är borta och Mina hänvisas bara till hennes röstbrevlåda. Vart har hon åkt, och varför? Oron gräver sig djupt i Mina. Hon cyklar till simhallen för att söka efter svar. I simhallen finns omklädningsrummet där Cissi plockar hår ur golvbrunnarna. Där finns det heta plåttaket där de anställda röker gräs och gymmet där Sam sommarjobbar. Där finns redskapsboden där man kan ha sex mot gnisslande flytdynor. Och där finns bassänger att sjunka i. Mina tillbringar de två första veckorna av sommaren i simhallen. Och för varje dag blir det allt tydligare att Daria bär på stora hemligheter
Tyckte jättemycket om den här. Allvarlig ton om hur det är att vara ung. Om sexualitet, kärlek, prestationskrav och syskonrelationer. Och lite om att hitta sig själv.
Flora Wiström är påväg helt åt rätt håll och hennes författarskap har bara börjat.
Okej såååå - ääähh, den var precis vad jag trodde den skulle vara, vilket, tyvärr, var precis det jag var rädd för. Hålla andan är en väldigt elegant bok, det är främst det ordet jag vill beskriva den med. Den är skickligt skriven, storyn är dramaturgiskt snygg. Men den är inte särskilt oförutsägbar, typ allt jag tror ska hända händer. Och den är så kort! Och slutar så abrupt! Och slutet är så extremt! Resten av boken känns liksom ändå rätt lugn, lunkande typ, även om den försöker vara väldigt rå och modig också. Vilket den är! På många sätt. Men vissa saker känns så, jamen, forcerade typ?
Ämnena den berör är skitviktiga, och jag har nog inte läst en så varsam skildring av så ömma ämnen förut. Det görs skitbra! Och språket är oftast snyggt men ibland lite väl avklippt och de konstiga liknelserna blir ibland lite väl många. Jag känner inte igen mig särskilt mycket i Mina, men nog en del i Daria. Önskar bara att den varit längre, och, jamen, kanske inte så rakt igenom mörk? Okej att det fanns lite söta grejer också, men ähh, kanske jag bara inte var in the mood för det här just nu? Den känns så himla viktig och är liksom rakt igenom perfekt skriven, egentligen. Men jag blev aldrig särskilt underhållen. Är väl mest där skon klämmer. Och okej den hade faktiskt VERKLIGEN fått vara typ dubbelt så lång, tycker jag. Nu kändes den väldigt avskalad, faktiskt. Med det sagt: det är en superduperbra bok, Flora är en otrolig författare är skitimponerad av hur annorlunda Stanna Hålla andan är men att Floras stil ändå skiner igenom i båda. Tycker om hur rått Flora vågar skriva, även om det kanske inte alltid känns helt naturligt eller ens nödvändigt.
Och slutet är snyggt, förvirrande och jag-vill-ha-en-fortsättning-igt men snyggt. Och modigt!! Hela boken är också på något vis stilistiskt nytänkande, sättet Flora återberättar sånt som varit på, de kursiva delarna som ibland delar av resten av texten. Hade mest velat ha mer, av allt. Jag som älskar böcker med superkorta kapitel tycker faktiskt att den här boken blev alldeles för fragmenterad nu, tyvärr. Men gick ju snabbt att läsa det var najs och ngl läste halva boken utan att pausa kunde ju ej sluta!
Man får läsa utifrån båda systrarnas perspektiv men hela tiden föredrog Miras perspektiv fram till slutet. Gjorde riktigt ont i själen när man fick reda på vad som verkligen hade hänt Daria och varför hon stuckit.
2,5 Hmm, den var kul och snabb att läsa men jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Ibland tyckte jag om språket, det hade lite finurlighet i sig som jag uppskattade. Men samtidigt tyckte jag ofta att det var lite jobbigt att läsa. Det var så många korta meningar, för mycket punkter. Jag känner mig också långt borta från huvudpersonen. Hade någon sagt åt mig att beskriva Mina vet jag inte vad jag skulle säga. Genom boken får man lära känna Daria, Sam, Cissi, Jamal och några till, men självaste Mina tycker jag aldrig att jag fick lära känna. Jag var mer intresserad av de andra personerna än Mina. Boken var rätt förutsägbar och jag älskade inte upplägget även om jag inte vet hur jag skulle ändrat på det. Jag hade velat att den var mer utvecklad, längre och med fler detaljer, och ett mindre tvärt slut. På det stora hela var det en helt okej bra bok som tar upp flera viktiga ämnen.
Jodå, här har vi ändå en bok så får en att känna något.. något annat.. Det är en skarp berättelse om tre syskon, ett guldglänsande stråk av en begynnande kärleksrelation, en historia om att bli utnyttjad och att låta andras förväntningar komma så nära inpå skinnet att de till slut definierar en. En berättelse om att fly i panik. Och kanske en berättelse om att lära om och lära nytt, hur prestationen inte längre ska få definiera en.
Bonuspoäng: hbtq-representation som känns självklar och äkta. Skamfyllda tankar och skamfyllda handlingar som naglar sig fast i all sin äkthet. Och ibland får Wiström till ett riktigt oväntat träffsäkert tjong med brännbollsträt; framför läsarens nos viner från ingenstans en formulering som får hen att nicka ivrigt och imponerat för sig själv. Dessutom växer boken (till skillnad från många andra) för varje stycke och är som bäst framåt sitt klimax. Det är då berättelsen känns självsäker och bärkraftig, och det är då jag till sist fullt övertygas om att detta är en bok som kommer klamra sig fast och ha betytt något.
Mjä: ibland får språket romanen att kännas alldeles för mycket ”ungdomsbok”, det blir stundtals platt, uppraddat och simpelt, och dialogen falsk klingande. (OBS inte alltid, se brännbollsreferensen tidigare) Men just dialog är fan svårt, och hur man läser dialog är ju trots allt subjektivt från person till person. Vem är ens mästare på dialog?
En tanke: det är SÅ många fina trådar som vävs samman i den här berättelsen - syskonbanden, deras individuella kärleksrelationer, sexualiteten, sorgen efter mormoderns död, Darias kamp, Minas inre utveckling - och jag vill veta mer om allt. Kanske hade ett par hundra sidor till gjort att väven kändes helt och fullt ihopknuten? Kanske hade det varit då den nockade mig på allvar, för stoffet finns där, jag vill bara ha meeer.
Tog ett tag för mig att komma in i den men sista 50 sidorna gjorde allt värt det, wow! Så gripande, sånt snabbt tempo, sådana träffande beskrivningar. Riktigt bra :)
Lätt och vackert språk. Mjuka, sårbara karaktärer som jag vill komma nära. Stillsamt men inte alls för långsamt, naturligt flyt i text och berättelse. Fint med syskonrelationer, osäkerhet och förälskelse mitt i allt. Lite snopet när den plötsligt är slut, men vet inte om jag kan klandra den för det.
Åh! väldigt bra och spännande. Så fint att lyssna på Flora läsa upp sin egen bok med, rekommenderar! Ps japp lyssnade på den istället för att plugga idag
Tyckte om karaktärerna, miljön, handlingen, språket. Att läsa boken var som att simma, att bara flyta med utan att göra motstånd, Flora Wiström levererar ledtråd eftrr ledtråd på ett sätt som gör det enkelt för läsaren att hänga med. Däremot hade jag önskar ett tydligare slut och en karaktärsfördjupning. Hoppas starkt på att denna finfina roman kommer att filmatiseras så småningom.
Lyssnade på den här ljudboken en eftermiddag och tyckte mycket om den! Den gjorde sig bra som ljudbok, jag blir annars störd av den avklippta tonen i de korta meningarna. Jag har svårt för denna aversion mot kommatecken, det blir styltigt och tappar flyt.
Det märks att Flora utvecklats mycket sen Stanna, Hålla andan har inte samma stundtals bajsnödiga PK-hysteri, utan känns äkta på ett annat sätt. Fina personporträtt och levande språk. Lite konfunderad av slutet, men i allmänhet gillade jag den!
Väldigt välskriven, men den fångade aldrig tag i mig. Det var som att jag rakt igenom väntade på att den skulle lyfta, vilket den aldrig gjorde. Istället tog den tvärt slut.
Vilken bok. Vacker, jobbig och helt otroligt fantastisk. Flora Wiström skriver om svåra och viktiga saker på ett underbart gestaltande sätt. Hon skriver så poetiskt och vackert att jag inte kunde lägga ifrån mig boken.
Hålla andan handlar om tre syskon, en född i vatten, två på land. Daria är äldst, hon simmar hela dagarna och ska snart vara med på SM men så försvinner hon. Sam jobbar på gymmet ovanför simhallen, han är yngst. Mina är orolig för sin storasyster och behöver svar när hon försvinner. Hon cyklar till simhallen den sommaren. Där jobbar Cissi. Hon simmar i sin systers baddräkt och upptäcker snart att systern bär på fler hemligheter än hon gett upphov om. Vilken sommar det blir.
Åh vad jag älskade den här boken. Precis min smak. Jag sträckläste i fyra timmar och jag kunde bara inte lägga ifrån mig den. Det är kärlek och intriger, sommar och värme. Så otroligt härlig att läsa. Jag vet att många som skrivit recensioner ville att den skulle vara längre och jag kan absolut hålla med. Men på ett sätt var den alldeles lagom. Slutet var både vackert och oväntat.
Den är viktig, djup, mörk och helt fantastisk. Hon skriver på ett sätt som får mig att tappa andan ;)) Kommer nog helt klart läsa igen, underbar bok.
Den här boken är inte riktad till mig, så jag har överseende med vissa aspekter som kändes banala. Jag tycker det är viktigt att när man som vuxen, må det vara en ung vuxen, läser litteratur riktad till ungdomar inse att den faktiskt inte är skriven för en själv. Många teman som diskuteras i Hålla andan är SÅ viktiga för ungdomslitteraturen, och för det applåderar jag Wiström.
Personligen kunde jag inte riktigt komma in i språket, det blev för hackigt (vilket säkert var ett aktivt val men något som störde just min läsupplevelse). Slutet kändes även väldigt jäktat och jag hade velat se ett mer utdraget klimax. Skulle dock rekommendera den för i princip alla unga tjejer som ett verktyg i all skit man måsta vada genom som tonårig.
Hade noll förväntingar när jag på måfå valde boken ur ljudboksbiblioteket och blev verkligen positivt överraskad av språket och berättandet. Det är både poetiskt och lite skitigt, en riktigt fin kombination.
Här fanns många meningar som jag skulle ha velat läsa om flera gånger för att de va så vackra eller träffsäkra: "Ensamhet är att inte kunna bli hjälpt av någon annan än sig själv."
Finns mycket jag tycker om,de komplexa karaktärer, sidospåren och detaljerna utanför det allvarliga temat. Skulle inte ha behövt ett fullt så inpaketerat slut men ändå, en riktigt fin bok som bär på mycket.
Otroligt hur länge det skulle ta för mig att för det första köpa denna och sen läsa ut den, med tanke på att Flora är min favvo och boken är en sån man kan läsa på en dag. Läste 44% av den på balkongen i mitten på april och resten idag, 22 december. Ingen bra läsning å en läsning som inte gör böcker rättvisa riktigt när man inte minns första delen så mycket.
Men. Sista delen var iaf riktigt bra och spännande. Har lite svårt att hålla koll på karaktärerna och vem som är vem i floras böcker. Annars fint och bra och lättläst men ändå djupt och tankeväckande. Fint språk.
Det är en mörk historia vi får följa, i princip rakt igenom. Språket är så vackert. Boken i sig är väldigt förutsägbar, vilket gör att handlingen inte lyckas gripa tag i mig och sätta ett högre betyg. Trots detta är det viktiga ämnen som diskuteras och det är främst syskonens relation som får mig att snabbt bläddra mig framåt. Förhållandet mellan syskonen är fint, hur det växlar mellan minnen och nutid och det svåra i att hitta balansen.
Jag lyssnade på den här boken. Flora Wiström har själv läst in den och det har hon gjort oerhört bra. En bok om sexualitet, prestationskrav och syskonrelationer. Hur andras förväntningar kan göra att den egna viljan och de egna drömmarna bleknar och försvinner tills det knappt finns något kvar. Då krävs ibland drastiska åtgärder för att inte helt tappa bort sig själv.
En bok som känns i hjärtat. Träffsäkra beskrivningar av både syskonrelationer och romantiska förhållanden. Hög igenkänningsfaktor på hur det är att vara tonåring och ung vuxen. Boken skildrar på ett realistiskt sätt både inre och yttre prestationskrav samt maktutövande. Fint skriven. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta. Sträckläsningsmaterial!
Sommarlovsläsning, med mörka undertoner. Systern Daria som försvinner utan ett ord, syskonen Mina och Sam som mörkar för deras bortresta föräldrar. Mina som närmar sig Cissi, bejakande sin sexualitet. Hennes oro för systern, som visar sig ha goda grunder. Parallellt Darias perspektiv i Portugal. Man anar tidigt orsaken, lite dunkelt, men först mot slutet nystar det upp sig. Slutet blev för mig lite pannkaka tyvärr och sänkte "betyget".
Många korta meningar vilket gör att jag inte får något riktigt flyt. Jag förstår att det ska vara poetiskt, men det kräver mer av läsaren. Det finns dock några väldigt lyckade formuleringar. Den berör jobbiga teman, men kan lätt sväva iväg och göra så att man tappar fokus. Ganska mesiga karaktärer. Summa summarum, jag har läst bättre.
Simtalangen Darias plötsliga försvinnande får systern att bli orolig. Berättelsen om försvinnandet är emellertid sekundärt i den här romanen som handlar om systraskap, prestationskrav och relationer under tonåren. Stundvis andlöst vackert, stundvis rätt anonym läsning.