What do you think?
Rate this book
Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet
Swedish / Svenska
651 pages, Hardcover
First published May 16, 2018
1 person is currently reading
4 people want to read
About the author
Matsuo Bashō
318 books587 followersKnown Japanese poet Matsuo Basho composed haiku, infused with the spirit of Zen.
The renowned Matsuo Bashō (松尾 芭蕉) during his lifetime of the period of Edo worked in the collaborative haikai no renga form; people today recognize this most famous brief and clear master.
https://en.wikipedia.org/wiki/Matsuo_...
The renowned Matsuo Bashō (松尾 芭蕉) during his lifetime of the period of Edo worked in the collaborative haikai no renga form; people today recognize this most famous brief and clear master.
https://en.wikipedia.org/wiki/Matsuo_...
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 of 1 review
Read
June 30, 2019Först och främst måste det göras klart att Lars Vargö med denna maffiga volym har gjort ett riktigt imponerande arbete. 976 översatta och kommenterade dikter över 652 sidor. Ett hästjobb inte vem som helst skulle gå i land med. Men så är han också meriterad japanolog, mångårig diplomat i bland annat Tokyo och ordförande i Svenska Haikusällskapet. Vänner av haiku i allmänhet och Bashō i synnerhet, är bara att gratulera.
Bashō föddes som Matsuo Jinshichirō 1644, några mil sydost om Kyoto, i en jordbrukande familj. De var inte direkt fattiga, men långt ifrån rika heller. Fadern hade förvisso samurajstatus, men av lägre rang, om än tillräcklig för förmånen att få bära ett efternamn. Matsuo började tidigt skriva dikter, skolade i den klassiska tanka-traditionen, en stil med anor åtminstone tillbaka till 300-talet. Redan då var den stora inspirationskällan kinesisk poesi, även om det stora importerade genomslaget skulle ske på 600-talet.
Genom åren utarbetade de japanska poeterna egna traditioner. Förutom tanka dyker renga upp på 1100-talet; en länkad kedjedikt, skriven av flera olika författare, som ibland kunde bli ända upp till hundra led lång. Första strofen kallades hokku och hade 17 stavelser och tre satser enligt regeln 5-7-5. Den skulle besvara frågorna när? var? vad? och innefatta en årstid. Men regler är till för att brytas, och undantagen — inte minst hos Bashō — är ganska vanliga.
Med tiden bröts också hokkun ut ur länken och blev en dikt i sig. Redan på 1200-talet, enligt Per Erik Wahlund (Lövfällning, Bonniers 1978), ansågs att ”tankas tema är dess hokku, medan renga utnyttjar hokku som sitt tema”. Och i en handbok från 1500-talet fastslås att ”eftersom hokku är utgångspunkten för en renga (...) måste dess stil vara upphöjd och djupsinnig”. Ett hundratal år före Bashō hade även en komisk variant av renga blivit populär: haikai-no-renga (humoristiska kedjedikter), förkortat haikai. Den kunde vara fräck och tramsig, och inte minst reta gallfeber på traditionalisterna.
Bashō skrev även bland annat kiko (reseskildringar) och haibun (prosalyrik), men Vargö har i detta urval valt att fokusera på hans hokku. Haiku kom stilen först att kallas på 1800-talet, där det myntades av poeten Masaoka Shiki (som för övrigt figurerar i Tomas Tranströmers dikt ”Hommages”, 1966). Urval är förresten ett allt för tamt ord, då vi här har i princip samtliga Bashōs kända hokku (även om enstaka dikters äkthet har ifrågasatts) samlade mellan pärmarna. Varje dikt presenteras först i original, sedan transkriberad, därefter i ordagrann översättning, varpå kommentarer kring dikterna följer, för att avslutas med Vargös egen tolkning. Varje dikt med årstidsbestämning och tillkomstår. Så ser det alltså ut. I 976 dikter. Pust. Läser du en dikt om dagen så är du alltså färdig om drygt två och ett halvt år. Det är sålunda inget man läser på en kafferast och därför har det också tagit mig lång tid att recensera boken.
Efter att ha rest och studerat och bland annat jobbat som domare i haikai-tävlingar (han hade ett par korta ”riktiga” jobb också, bland annat som läkarassistent och byråkrat) började han runt 1680 kallas mästare och få egna elever. Dessa byggde ett hus åt mästaren och planterade där ett japanskt bananträd, bashō, en enhjärtbladig växt som inte producerar någon frukt (basjoohampa på svenska). Huset döptes till bashō-an (bashohyddan) och Matsuo tog följdriktigt namnet Bashō.
Bashō arbetade ständigt med, och ändrade i, sina texter. Det gör att många dikter existerar i flera olika versioner. Cirka tusen hokku finns bevarade, varav åtminstone ett trettiotal är varianter av andra dikter eller svåra att med säkerhet sätta Bashōs namn på. En hel del har förstås också gått förlorat med åren. Vargö har valt att, i urval och ordning (och numrering), följa en utgåva av Hori Nobou (Bashō Zenku, Shōgakukan 2004/2009). Huruvida det är ett lämpligt val är jag inte kunnig nog att bedöma. Däremot har jag, till skillnad från Vargö, valt att stava författarens namn med ett rakt ō istället för ô, som Vargö konsekvent använder. Varför han gör det vet jag faktiskt inte. Jag hittar inga historiska belägg för den stavningen och har dessutom hört mig för hos bättre haikukunniga, som bekräftar detta raka ō. En petitess, kan tyckas, men ändå.
Men tillbaks till själva poesin. Bashō var beläst och kunde de österländska klassikerna på sina tio fingrar; traditionella dikter, sagor och legender. Och, inte minst, — och det här är nödvändigt för förståelsen av Bashōs diktning — var han djupt rotad i zenbuddhismen. Målet var satori (upplysning, insikt), och hokkuns estetiska väg dit gick, för Bashō och hans kollegor, via fūga (poetisk elegans), karumi (lätthet), wabi (enkelhet, askes), sabi (ödslighet, ensamhet, ro, stillhet) och yugen (skönhet, djup). Satori rymde dessutom en paradoxal skepsis mot själva orden, och yugen, en ovetbarhet, och ”dunkel ogenomtränglighet, men en ovetbarhet som ändå ger en aning om något mer permanent bakom tillvarons föränderlighet”, som Niklas Schiöler så vackert formulerar det i sin upplysta Bashō-essä i boken Döden och grodan (Carlssons 2010). Mycket påverkade förstås Bashōs diktning. Förutom titelns ”blommor, fåglar och månen”, såklart även naturen överlag, stämningar, färger, människor – men också den klassiska nō-teatern och ceremoniellt tedrickande. En och annan sake slinker också med i dikterna. Bashō var inte känd för att spotta i glaset.
Det är viktigt att förstå att hokkudiktningen inte var någon idéburen företeelse. Dess ideal innebar, med Schiölers ord, ingenting mindre än att ”lyfta bort barriären mellan människa och verklighet” och nå en ”tomhet, genomträngd av ett evigt nu”. Dikten skulle vara ett med utandningen. Opersonlig och anspråkslös. Att överlasta dikterna med allegorier och symbolism var en synd liksom vägran att värdera var en dygd. Resonans och exakthet honnörsord. ”Att tillägga ett enda ord skulle vara som att sätta till ett onödigt finger på sin hand”, ska Bashō ha sagt. Varje text skulle skalas ner till sin själva essens. Vi kan tänka oss 1600-talets japanska poeter som sin tids Giacometti, Beckett, Celan eller Satie.
Dikterna varierar såklart i kvalitet. 976 dikter kan inte alla hålla toppklass. Och vissa är omöjliga att förstå utan bakgrundsinformation. Där är Vargös kommentarer till ovärderlig hjälp. Att ”Azaleorna på klippan / har färgats röda / av smågökens tårar” förstår man till exempel först när man läst att den japanska smågöken, hototogisu, enligt legenden sägs sjunga tills den hostar blod. Eller att när en ”svärdslilja växer / ur sardinens ögon”, så syftas på myten om den vackra kvinnliga poeten Ono no Komachi, som var arrogant och elak men slutade sina dagar som tiggare, ful och avskydd, och växterna erövrade kraniet efter hennes död. Ett straff? Eller bara en hälsning från daoismens grundare Lao Zi, som skrev: ”skönhet och fulhet har samma ursprung”. Bashō leker här, som i så många andra dikter, med ordassociationer och blandar tradition, legend och religion.
Likaså kan det vara bra att veta att melonens kärnor syftar på klitoris, eller att ”moln och regn” har ett erotiskt budskap, där moln symboliserar manlighet och regn kvinnlighet. Om Bashōs egen sexualitet finns det olika bud, vissa källor kallar honom homosexuell, medan andra påstår att han hade en son. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. I likhet med antikens Grekland var sexuellt umgänge med samma kön inget upprörande i 1600-talets Japan.
Att han ständigt var på resande fot framgår desto tydligare i dikterna. Fattigdom och hemlöshet var Bashōs arbetsredskap. Men poetens behov av ensamhet var inte bara ett estetiskt ideal. Bashō var melankoliskt lagd och led, framförallt mot slutet av sitt liv, av depressioner. Man kan, delvis, följa hans humör och mående i dikterna (”jag känner mig också ensam / skymning om hösten”), men även i de rikliga kommentarerna, där han beklagar sig för att ha ”slitit ut min kropp i vandringar utan mål (...) utan talang har jag ägnat mig helhjärtat åt bara en sak, poesin”. Han kände sig trött, härjad och självkritisk; ”Månen och blommor till leda / jag vill sticka nålar i dem / vid köldperiodens början”. En period, 1693, låste han rentav in sig och vägrade prata med någon. Han insjuknade på resa, i Osaka, och dog 12 oktober 1694. Tre dagar innan hade han dikterat sin sista hokku.
Originaltexterna kan jag knappast ha någon åsikt om, då jag inte kan japanska. Men i vissa fall har jag kunnat jämföra med andra svenska och engelska tolkningar, och de har inte alltid varit till Vargös fördel. Jag kan ibland uppleva hans stil som lite träig och fantasilös och föredrar rentav i vissa fall direktöversättningen framför tolkningen. Hade jag själv tolkat vore resultatet mer filosofiskt och existentialistiskt. Inte nödvändigtvis mer rätt, kanske begick jag då istället rentav den symbolistiska synden. Men det är jag det. Och det här är ingen strikt vetenskap. Konst upplever vi individuellt och översatt japansk lyrik är inget undantag.
Men alla invändningar här är petitesser och egentligen mer fråga om tycke och smak. Vargös bok är en bok för evigheten. Dyk ut och in i den lite då och då. Meditera över ett ord eller en bild, njut av att läsa den transkriberade raden högt (bara i västerlandet delar vi upp den i tre) och låt dina barn ärva den. Knappt fyrahundra år senare kan vi fortfarande lära oss saker om oss själva av mästaren Matsuo Bashō.
Bashō föddes som Matsuo Jinshichirō 1644, några mil sydost om Kyoto, i en jordbrukande familj. De var inte direkt fattiga, men långt ifrån rika heller. Fadern hade förvisso samurajstatus, men av lägre rang, om än tillräcklig för förmånen att få bära ett efternamn. Matsuo började tidigt skriva dikter, skolade i den klassiska tanka-traditionen, en stil med anor åtminstone tillbaka till 300-talet. Redan då var den stora inspirationskällan kinesisk poesi, även om det stora importerade genomslaget skulle ske på 600-talet.
Genom åren utarbetade de japanska poeterna egna traditioner. Förutom tanka dyker renga upp på 1100-talet; en länkad kedjedikt, skriven av flera olika författare, som ibland kunde bli ända upp till hundra led lång. Första strofen kallades hokku och hade 17 stavelser och tre satser enligt regeln 5-7-5. Den skulle besvara frågorna när? var? vad? och innefatta en årstid. Men regler är till för att brytas, och undantagen — inte minst hos Bashō — är ganska vanliga.
Med tiden bröts också hokkun ut ur länken och blev en dikt i sig. Redan på 1200-talet, enligt Per Erik Wahlund (Lövfällning, Bonniers 1978), ansågs att ”tankas tema är dess hokku, medan renga utnyttjar hokku som sitt tema”. Och i en handbok från 1500-talet fastslås att ”eftersom hokku är utgångspunkten för en renga (...) måste dess stil vara upphöjd och djupsinnig”. Ett hundratal år före Bashō hade även en komisk variant av renga blivit populär: haikai-no-renga (humoristiska kedjedikter), förkortat haikai. Den kunde vara fräck och tramsig, och inte minst reta gallfeber på traditionalisterna.
Bashō skrev även bland annat kiko (reseskildringar) och haibun (prosalyrik), men Vargö har i detta urval valt att fokusera på hans hokku. Haiku kom stilen först att kallas på 1800-talet, där det myntades av poeten Masaoka Shiki (som för övrigt figurerar i Tomas Tranströmers dikt ”Hommages”, 1966). Urval är förresten ett allt för tamt ord, då vi här har i princip samtliga Bashōs kända hokku (även om enstaka dikters äkthet har ifrågasatts) samlade mellan pärmarna. Varje dikt presenteras först i original, sedan transkriberad, därefter i ordagrann översättning, varpå kommentarer kring dikterna följer, för att avslutas med Vargös egen tolkning. Varje dikt med årstidsbestämning och tillkomstår. Så ser det alltså ut. I 976 dikter. Pust. Läser du en dikt om dagen så är du alltså färdig om drygt två och ett halvt år. Det är sålunda inget man läser på en kafferast och därför har det också tagit mig lång tid att recensera boken.
Efter att ha rest och studerat och bland annat jobbat som domare i haikai-tävlingar (han hade ett par korta ”riktiga” jobb också, bland annat som läkarassistent och byråkrat) började han runt 1680 kallas mästare och få egna elever. Dessa byggde ett hus åt mästaren och planterade där ett japanskt bananträd, bashō, en enhjärtbladig växt som inte producerar någon frukt (basjoohampa på svenska). Huset döptes till bashō-an (bashohyddan) och Matsuo tog följdriktigt namnet Bashō.
Bashō arbetade ständigt med, och ändrade i, sina texter. Det gör att många dikter existerar i flera olika versioner. Cirka tusen hokku finns bevarade, varav åtminstone ett trettiotal är varianter av andra dikter eller svåra att med säkerhet sätta Bashōs namn på. En hel del har förstås också gått förlorat med åren. Vargö har valt att, i urval och ordning (och numrering), följa en utgåva av Hori Nobou (Bashō Zenku, Shōgakukan 2004/2009). Huruvida det är ett lämpligt val är jag inte kunnig nog att bedöma. Däremot har jag, till skillnad från Vargö, valt att stava författarens namn med ett rakt ō istället för ô, som Vargö konsekvent använder. Varför han gör det vet jag faktiskt inte. Jag hittar inga historiska belägg för den stavningen och har dessutom hört mig för hos bättre haikukunniga, som bekräftar detta raka ō. En petitess, kan tyckas, men ändå.
Men tillbaks till själva poesin. Bashō var beläst och kunde de österländska klassikerna på sina tio fingrar; traditionella dikter, sagor och legender. Och, inte minst, — och det här är nödvändigt för förståelsen av Bashōs diktning — var han djupt rotad i zenbuddhismen. Målet var satori (upplysning, insikt), och hokkuns estetiska väg dit gick, för Bashō och hans kollegor, via fūga (poetisk elegans), karumi (lätthet), wabi (enkelhet, askes), sabi (ödslighet, ensamhet, ro, stillhet) och yugen (skönhet, djup). Satori rymde dessutom en paradoxal skepsis mot själva orden, och yugen, en ovetbarhet, och ”dunkel ogenomtränglighet, men en ovetbarhet som ändå ger en aning om något mer permanent bakom tillvarons föränderlighet”, som Niklas Schiöler så vackert formulerar det i sin upplysta Bashō-essä i boken Döden och grodan (Carlssons 2010). Mycket påverkade förstås Bashōs diktning. Förutom titelns ”blommor, fåglar och månen”, såklart även naturen överlag, stämningar, färger, människor – men också den klassiska nō-teatern och ceremoniellt tedrickande. En och annan sake slinker också med i dikterna. Bashō var inte känd för att spotta i glaset.
Det är viktigt att förstå att hokkudiktningen inte var någon idéburen företeelse. Dess ideal innebar, med Schiölers ord, ingenting mindre än att ”lyfta bort barriären mellan människa och verklighet” och nå en ”tomhet, genomträngd av ett evigt nu”. Dikten skulle vara ett med utandningen. Opersonlig och anspråkslös. Att överlasta dikterna med allegorier och symbolism var en synd liksom vägran att värdera var en dygd. Resonans och exakthet honnörsord. ”Att tillägga ett enda ord skulle vara som att sätta till ett onödigt finger på sin hand”, ska Bashō ha sagt. Varje text skulle skalas ner till sin själva essens. Vi kan tänka oss 1600-talets japanska poeter som sin tids Giacometti, Beckett, Celan eller Satie.
Dikterna varierar såklart i kvalitet. 976 dikter kan inte alla hålla toppklass. Och vissa är omöjliga att förstå utan bakgrundsinformation. Där är Vargös kommentarer till ovärderlig hjälp. Att ”Azaleorna på klippan / har färgats röda / av smågökens tårar” förstår man till exempel först när man läst att den japanska smågöken, hototogisu, enligt legenden sägs sjunga tills den hostar blod. Eller att när en ”svärdslilja växer / ur sardinens ögon”, så syftas på myten om den vackra kvinnliga poeten Ono no Komachi, som var arrogant och elak men slutade sina dagar som tiggare, ful och avskydd, och växterna erövrade kraniet efter hennes död. Ett straff? Eller bara en hälsning från daoismens grundare Lao Zi, som skrev: ”skönhet och fulhet har samma ursprung”. Bashō leker här, som i så många andra dikter, med ordassociationer och blandar tradition, legend och religion.
Likaså kan det vara bra att veta att melonens kärnor syftar på klitoris, eller att ”moln och regn” har ett erotiskt budskap, där moln symboliserar manlighet och regn kvinnlighet. Om Bashōs egen sexualitet finns det olika bud, vissa källor kallar honom homosexuell, medan andra påstår att han hade en son. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan. I likhet med antikens Grekland var sexuellt umgänge med samma kön inget upprörande i 1600-talets Japan.
Att han ständigt var på resande fot framgår desto tydligare i dikterna. Fattigdom och hemlöshet var Bashōs arbetsredskap. Men poetens behov av ensamhet var inte bara ett estetiskt ideal. Bashō var melankoliskt lagd och led, framförallt mot slutet av sitt liv, av depressioner. Man kan, delvis, följa hans humör och mående i dikterna (”jag känner mig också ensam / skymning om hösten”), men även i de rikliga kommentarerna, där han beklagar sig för att ha ”slitit ut min kropp i vandringar utan mål (...) utan talang har jag ägnat mig helhjärtat åt bara en sak, poesin”. Han kände sig trött, härjad och självkritisk; ”Månen och blommor till leda / jag vill sticka nålar i dem / vid köldperiodens början”. En period, 1693, låste han rentav in sig och vägrade prata med någon. Han insjuknade på resa, i Osaka, och dog 12 oktober 1694. Tre dagar innan hade han dikterat sin sista hokku.
Originaltexterna kan jag knappast ha någon åsikt om, då jag inte kan japanska. Men i vissa fall har jag kunnat jämföra med andra svenska och engelska tolkningar, och de har inte alltid varit till Vargös fördel. Jag kan ibland uppleva hans stil som lite träig och fantasilös och föredrar rentav i vissa fall direktöversättningen framför tolkningen. Hade jag själv tolkat vore resultatet mer filosofiskt och existentialistiskt. Inte nödvändigtvis mer rätt, kanske begick jag då istället rentav den symbolistiska synden. Men det är jag det. Och det här är ingen strikt vetenskap. Konst upplever vi individuellt och översatt japansk lyrik är inget undantag.
Men alla invändningar här är petitesser och egentligen mer fråga om tycke och smak. Vargös bok är en bok för evigheten. Dyk ut och in i den lite då och då. Meditera över ett ord eller en bild, njut av att läsa den transkriberade raden högt (bara i västerlandet delar vi upp den i tre) och låt dina barn ärva den. Knappt fyrahundra år senare kan vi fortfarande lära oss saker om oss själva av mästaren Matsuo Bashō.
Displaying 1 of 1 review