What do you think?
Rate this book
Svartvita bilder & andra noveller
Bodil Malmstens novellistik har en tillkomsttid på betydligt flera år än det decennium som ligger mellan de novellsamlingar hon gav ut under sin levnad: Svartvita bilder [1988] och Undergångarens sånger [1998]. Den senare, vars berättelser är »passionshistorier«, om känslotillstånd pendlande mellan ömhet, åtrå och besatthet, är den som mest liknar ett sammanhållet verk. Men även inom samlingarnas ramar finns sviter med ett eget universum och logik, såsom de »Morfarsnoveller« i den första boken som gestaltar författarens barndom och uppväxten i den jämtländska byn Bjärme.
När Bodil Malmstens novellistik här samlas inom samma pärmar, skapas en helhet som ger ett nytt perspektiv på ett av vårt lands mest älskade författarskap.
När Bodil Malmstens novellistik här samlas inom samma pärmar, skapas en helhet som ger ett nytt perspektiv på ett av vårt lands mest älskade författarskap.
333 pages, Hardcover
Published January 15, 2019
6 people are currently reading
39 people want to read
About the author
Bodil Malmsten
51 books90 followersBodil Malmsten (born 19 August 1944 in Bjärme, Jämtland) was a Swedish poet and novelist. She was born close to Östersund in Jämtland, Sweden and grew up at her grandparents.
The English translation of her novel, Priset på vatten i Finistère (The Price of Water in Finistère, translated by Frank Perry), was selected as a Book of the Week on BBC Radio 4. In the novel, having decided to pack up and leave her country of birth, she recounts the story her settling into her new home in the Finistère département, in the northwest of France. It is told in a series of vignettes about gardening, learning the language, dealing with French bureaucracy, and struggling with writer's block.
She was awarded a doctorate honoris causa ad gradum (honorary degree) by the Faculty of Human Sciences at the Mid-Sweden University in Östersund in 2006.
The English translation of her novel, Priset på vatten i Finistère (The Price of Water in Finistère, translated by Frank Perry), was selected as a Book of the Week on BBC Radio 4. In the novel, having decided to pack up and leave her country of birth, she recounts the story her settling into her new home in the Finistère département, in the northwest of France. It is told in a series of vignettes about gardening, learning the language, dealing with French bureaucracy, and struggling with writer's block.
She was awarded a doctorate honoris causa ad gradum (honorary degree) by the Faculty of Human Sciences at the Mid-Sweden University in Östersund in 2006.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 10 of 10 reviews
February 28, 2023
”Som om ordet barndom betyder vad det betyder – barnets dom. Som om den domen vore ovillkorlig – vilket den är.”
Texterna som hör till Svartvita bilder är från 1988 och de är just som beskrivningar av bilder tagna på femtiotalet eller så. Inledningsvis inbillar jag mig att jag ska få en klarare bild av författarens barndom. Men tji får läsaren som vill ha biografiska sanningar om personen Bodil Malmsten (1944-2016). Givetvis finns hon där, mellan raderna, men hennes författarskap är visst ett försök att undvika sig själv. Hon har sagt att ”Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg.” Jag i alla fall en rödhårig Mia-gestalt framför mig, som svär, stjäl, skäms, självskadar och slår sin Madickenlika lillasyster.
”Och alltihop ser ut som en alldeles vanlig julafton och inte ett alldeles obegripligt tillfälle med en känsla av att man inte finns som vanligt.”
Det här är det äldsta hittills jag läser av Malmsten. Jag känner igen den säregna stilen med här är den liksom babbligare, ännu inte i sin fulla potential. Det är svartsynt och dråpligt. Lagom suggestivt och ibland så där underfundigt och Malmstenskt.
”Så fick tiden och jag hamnade utanför båda mina släkter, farfars släkt och morfars, livet bara rände fram brutalt och oplanerat till en dag jag vaknade på intensiven med en slang i näsan, magpumpad med dropp i armen och i centrum för vänstersamverkan familj jag någonsin haft, farfar var där.”
Sen kommer ett gäng noveller ur Undergångarens sånger, som är från 1998. Del I är bokens bästa och motsvarar mina förväntningar. Den handlar om en författare, om Alan Turing, om språk, litteratur och om Ida Hammershøi faktiskt.
”I Hammershøis rum är det Ida Hammershøi som betalar. Ida är kvinnan med den böjda nacken, den bortvända är hon och det är hennes tillbakahållna skrik som hörs i Hammershøis tavlor.”
Hon skriver att hon försöker undvika att tala och skriva. Prat bara förstör och det vackraste har redan skrivits av Gunnar Ekelöf: ”En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror.” Jag relaterar starkt till det där. Jag försöker hålla tyst, men det går inte. Jag får en tanke om att det kanske har med starka känslor att göra. Kvinnan vi har att göra med här var ju alltså så förbannad på allt (privatiseringar, solen med mera) att hon lämnade Sverige. Jag är också känslomänniska det vill säga jag känner snabbt och starkt och kastar inte sällan ur mig det jag känner, och sen ångrar jag mig. När man måste kommunicera är det minst dåliga att skriva, menar Malmsten.
”som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare för att skriva ner den.”
Resten av Undergångarens sånger handlar om sex och död. Det skaver och är mörkt och makabert mest hela tiden. Jag tycker att det blir väl kvalmigt faktiskt, folk är ensamma, handikappade, överviktiga, olyckliga, blir knivhuggna och kvävs. Det verkar som att hon hittade tillbaka till humorn sen i Finistère. Jag tycker mer om hennes senare verk.
Texterna som hör till Svartvita bilder är från 1988 och de är just som beskrivningar av bilder tagna på femtiotalet eller så. Inledningsvis inbillar jag mig att jag ska få en klarare bild av författarens barndom. Men tji får läsaren som vill ha biografiska sanningar om personen Bodil Malmsten (1944-2016). Givetvis finns hon där, mellan raderna, men hennes författarskap är visst ett försök att undvika sig själv. Hon har sagt att ”Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg.” Jag i alla fall en rödhårig Mia-gestalt framför mig, som svär, stjäl, skäms, självskadar och slår sin Madickenlika lillasyster.
”Och alltihop ser ut som en alldeles vanlig julafton och inte ett alldeles obegripligt tillfälle med en känsla av att man inte finns som vanligt.”
Det här är det äldsta hittills jag läser av Malmsten. Jag känner igen den säregna stilen med här är den liksom babbligare, ännu inte i sin fulla potential. Det är svartsynt och dråpligt. Lagom suggestivt och ibland så där underfundigt och Malmstenskt.
”Så fick tiden och jag hamnade utanför båda mina släkter, farfars släkt och morfars, livet bara rände fram brutalt och oplanerat till en dag jag vaknade på intensiven med en slang i näsan, magpumpad med dropp i armen och i centrum för vänstersamverkan familj jag någonsin haft, farfar var där.”
Sen kommer ett gäng noveller ur Undergångarens sånger, som är från 1998. Del I är bokens bästa och motsvarar mina förväntningar. Den handlar om en författare, om Alan Turing, om språk, litteratur och om Ida Hammershøi faktiskt.
”I Hammershøis rum är det Ida Hammershøi som betalar. Ida är kvinnan med den böjda nacken, den bortvända är hon och det är hennes tillbakahållna skrik som hörs i Hammershøis tavlor.”
Hon skriver att hon försöker undvika att tala och skriva. Prat bara förstör och det vackraste har redan skrivits av Gunnar Ekelöf: ”En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror.” Jag relaterar starkt till det där. Jag försöker hålla tyst, men det går inte. Jag får en tanke om att det kanske har med starka känslor att göra. Kvinnan vi har att göra med här var ju alltså så förbannad på allt (privatiseringar, solen med mera) att hon lämnade Sverige. Jag är också känslomänniska det vill säga jag känner snabbt och starkt och kastar inte sällan ur mig det jag känner, och sen ångrar jag mig. När man måste kommunicera är det minst dåliga att skriva, menar Malmsten.
”som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare för att skriva ner den.”
Resten av Undergångarens sånger handlar om sex och död. Det skaver och är mörkt och makabert mest hela tiden. Jag tycker att det blir väl kvalmigt faktiskt, folk är ensamma, handikappade, överviktiga, olyckliga, blir knivhuggna och kvävs. Det verkar som att hon hittade tillbaka till humorn sen i Finistère. Jag tycker mer om hennes senare verk.
July 31, 2025
Det går inte en dag utan att jag saknar Bodil Malmsten. Hon är sommarläsning för mig. Hennes författarskap är ett av de få jag känner mig helt trygg i. Här vet jag att jag kan vila. Hon tar alltid så väl hand om mig.
Svartvita bilder och andra noveller består av två delar. Den första delen (från 1988) är otroligt starkt och extremt Malmstenskt: jämtländska barndomsskildringar, autofiktiva berättelser om mor- och farföräldrar och det ständiga, plågsamma skrivandet som inte går att fly ifrån. Så vackert och harmoniskt, jag blir som alltid fascinerad av hur hon verkar använda sitt skrivande för att både utforska och gömma sig själv. Den här delen av novellsamlingen är en klockren 5/5 ⭐️
Den andra delen (1998) upplever jag som betydligt svagare. Den inledande novellen handlar om en författare på ett författarbesök där hon högläser ur sina noveller om kvinnlig åtrå. Novellerna som följer handlar just om åtrå, men jag kan inte annat än att känna att Malmsten famlar lite här. Hon försöker skriva något som inte riktigt, riktigt kommer från henne. Det känns lite platt, ingen rör mig riktigt på djupet. Alla är bra men ingen är otrolig. Texterna har inte samma mogna och sylvassa språk som jag förknippar med Malmsten. Skulle kanske ge den här delen 3/5 ⭐️
Svartvita bilder och andra noveller består av två delar. Den första delen (från 1988) är otroligt starkt och extremt Malmstenskt: jämtländska barndomsskildringar, autofiktiva berättelser om mor- och farföräldrar och det ständiga, plågsamma skrivandet som inte går att fly ifrån. Så vackert och harmoniskt, jag blir som alltid fascinerad av hur hon verkar använda sitt skrivande för att både utforska och gömma sig själv. Den här delen av novellsamlingen är en klockren 5/5 ⭐️
Den andra delen (1998) upplever jag som betydligt svagare. Den inledande novellen handlar om en författare på ett författarbesök där hon högläser ur sina noveller om kvinnlig åtrå. Novellerna som följer handlar just om åtrå, men jag kan inte annat än att känna att Malmsten famlar lite här. Hon försöker skriva något som inte riktigt, riktigt kommer från henne. Det känns lite platt, ingen rör mig riktigt på djupet. Alla är bra men ingen är otrolig. Texterna har inte samma mogna och sylvassa språk som jag förknippar med Malmsten. Skulle kanske ge den här delen 3/5 ⭐️
March 18, 2021
Ibland behöver jag bara kliva in i Malmstens huvud och skrivande. Det är vilsamt där. Därför var det en liten vinst att hitta en bok av Malmsten jag inte tidigare läst.
I det här samlingsverket finns både novellerna om en morfar och novellerna om kärlek, åtrå och känslotillstånd. De två delarna pratar inte så mycket med varandra men novellerna från Svartvita bilder hör ihop tematiskt på samma sätt som de från Undergångens sånger.
Det är inga världsomvälvande noveller kanske, men det är inte heller det jag söker. Jag söker bara en plats där jag kan vila.
I det här samlingsverket finns både novellerna om en morfar och novellerna om kärlek, åtrå och känslotillstånd. De två delarna pratar inte så mycket med varandra men novellerna från Svartvita bilder hör ihop tematiskt på samma sätt som de från Undergångens sånger.
Det är inga världsomvälvande noveller kanske, men det är inte heller det jag söker. Jag söker bara en plats där jag kan vila.
January 3, 2023
Bodil Malmsten är verkligen en kvinna jag beundrar. Hon var så stark som person med en väldigt mörk och tuff historia bakom sig med svår mental ohälsa som hon öppet pratade om, innan många andra vågade det. Hennes sätt att skriva är verkligen eget och charmigt, och boken talar verkligen om författaren själv, fastnade för många av de noveller jag fick ta del av. Helt klart en konstnär värd att uppmärksamma mer
February 1, 2023
Har ofta svårt för novellsamlingar, men älskar Malmsten.
March 10, 2020
Underbara små berättelser. En upplevelse att läsa
December 11, 2022
En massa jo nej kanske eller - konstigt skriven.
Texten i mellan underlig. Förstår inte vad vill sägas/vad menas.
Texten i mellan underlig. Förstår inte vad vill sägas/vad menas.
January 5, 2023
Ett antal olika noveller av olika kvalitet. En del fastnar, stannar kvar i tankarna och ger mer än andra. En del förstår jag inte riktigt meningen med. De känns mer som frustration eller irritation.
Read
September 14, 2024DNF - page 101 might pick it up again later
Displaying 1 - 10 of 10 reviews