Joakim Lindengrens särpräglade visuella stil gör varje uppslag intressant, både genom bildkomposition och referenser. Han lyckas fortfarande utvecklas som konstnär och när han som här, inte står för manus själv kan han ta ut svängarna rejält.
Synd bara att ursprungstexten är för fragmentarisk och, tycker jag, för självupptagen för att lysa på samma sätt som det visuella. Jag kan ta till mig känslan som Braschi är ute efter och kan se hur hon velat skriva något på samma gång lekfullt och viktigt. Utan att lyckas särskilt väl. Det är den mest ointressanta sortens postmodernistiska text, den som verkar ha skrivits för att analyseras snarare än avnjutas.