Bente är runt 20, bor hemma hos mamma och pappa, och arbetar på bondgården. Hon är tystlåten, men kan svara för sig och vet vad hon vill, för det mesta. Sveket av Leo, som Bente är tillsammans med, sätter världen i gungning och hon börjar umgås med Turkhoran och åka med grabbarna in till stan och festa. Så träffar hon Jensa, Mördarn, Mange och de andra i ett gäng som gillar AIK men inte invandrare.
Mirja Unge, född 1973, har hyllats för sin särpräglade berättarstil och fått flera prestigefyllda priser för sina böcker. Hon debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom, och har sedan dess givit ut romanerna Järnnätter (2000) och Motsols (2005) samt novellsamlingen Brorsan är mätt (2007).
Boken förtjänar två stjärnor av två anledning: 1) för att språket var rätt bra ändå. Det passade bra ihop med berättelsen och bidrog till att jag fick rätt "känsla" när jag läste, vilket jag gillar skarpt. Det var kreativt och nytt på ett sätt som faktiskt inspirerar mig. Gjorde också så att jag fick en bättre bild av karaktärerna och på så sätt kunde bry mig om dem mer. Och 2), för att jag inte direkt gillade övriga delar av boken, vilket drar ner allt. Tycker strukturen var lite av en smärre katastrof då jag inte kan se den överhuvudtaget??? Samt att en massa trådar hela tiden dök upp, presenterades och för att sedan lämnas åt sitt öde utan förklaring. Inte heller något fan av själva handlingen.
Önskar att jag kunde tycka om boken mer, men det gör jag dessvärre inte. Vet inte ens om det är boken det är fel på längre, eller om det faktiskt är jag som har problem? Kanske lite båda två till och med, vem vet.