What do you think?
Rate this book
Utan nåd
oktober 2017 blev journalisten Fredrik Virtanen namngiven och uthängd i svenska sociala medier som våldtäktsman. Kort tid efteråt publicerades historien i flera traditionella medier. Under några korta veckor vänds hans liv upp och ner.
Boken är i tre delar, och börjar med en tillbakablick på några sommarmånader 2006, som kommer att hemsöka honom drygt tio år senare. Den ödesdigra hösten 2017 exploderar det. Fredrik Virtanen förlorar allt han har, inte bara sitt jobb, utan också det liv han känner.
I ett försök att förstå vad som hände, men också för att överleva, sätter han sig ner och skriver. Han rannsakar händelserna, sitt eget liv och inte minst det som hände i medierna under månaderna som följde. Författaren ger ingen nåd, inte heller till sig själv. Men boken handlar också om hur seriösa medier kastade alla principer om källkritik över bord - med hashtaggen metoo som ursäkt.
Fredrik Virtanen är en av Sveriges mest profilerade journalister, i första hand som skribent i Aftonbladet och som programledare i radio och tv. Han har tidigare gett ut Olyckligt kär i ingen speciell (2006) och Kraschad (2008).
Boken är i tre delar, och börjar med en tillbakablick på några sommarmånader 2006, som kommer att hemsöka honom drygt tio år senare. Den ödesdigra hösten 2017 exploderar det. Fredrik Virtanen förlorar allt han har, inte bara sitt jobb, utan också det liv han känner.
I ett försök att förstå vad som hände, men också för att överleva, sätter han sig ner och skriver. Han rannsakar händelserna, sitt eget liv och inte minst det som hände i medierna under månaderna som följde. Författaren ger ingen nåd, inte heller till sig själv. Men boken handlar också om hur seriösa medier kastade alla principer om källkritik över bord - med hashtaggen metoo som ursäkt.
Fredrik Virtanen är en av Sveriges mest profilerade journalister, i första hand som skribent i Aftonbladet och som programledare i radio och tv. Han har tidigare gett ut Olyckligt kär i ingen speciell (2006) och Kraschad (2008).
- GenresCrime
Hardcover
Published April 29, 2019
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 23 of 23 reviews
October 7, 2023
Människan är en liten skit, våra brister och de fel vi gör lämnar spår i oss själva och omgivningen. Under #metoo 2017 var det många som började tro på karma när männen med hybris blev tvungna att tugga och svälja den kaka de själva bakat. Äntligen hängde lagen om orsak och verkan samman som den borde, tyckte man. Fram till förtalsdomarna kom.
Jag har läst Allt som var mitt av Cissi Wallin och jag har läst Frostensons poetiska utbrott. Jag var inte alls lockad av att läsa Fredrik Virtanens rannsakning när den kom 2019 och det är knappt jag mäktar med den nu heller. Människan må vara en liten skit men varför servera sig själv och andra bajsmackor när det finns så mycket annat att knapra på?
”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen”
Att läsa om hur Virtanen levde livet som ledde fram till anmälningarna är som att äta machosallad med carolina reaper, blodig biff och bacon. Det är äckligt och ohälsosamt, jag vill spotta ut och skölja munnen. Han var ett grisigt as som förnedrade sig själv och andra. Han knarkade och knullade, han knarkade och körde bil, han lurade i andra knark och han hade telefonen full med bilder på nakna tjejer som han knarkat med. Han tillstår också att ”värre saker har hänt”. Om det var så att han drogade Cissi Wallin och sen våldtog henne blir ingen som har läst den här boken förvånad.
Trots att Virtanen chockar mig med en livsstil som får Cornelis Vreeswijk att framstå som välvårdad i jämförelse, känns det än mer ofräscht och olyckligt när han ”rannsakar” sitt beteende. ”Då kände jag aldrig överläge,” skriver han. ”Jag tänkte inte på överläge. Jag såg kvinnor som starka och överlägsna och ouppnåeliga, de som bestämde över min bekräftelse.” Alltså tänkte han visst på överläge, men att det var tjejernas position. Den här typen av självmotsägelser återkommer genom hela den icke välskrivna boken. Ett annat exempel är att när han har ”slutat knarka” åker han dit för narkotikabrott. Utan nåd är inte bara en studie i patriarkalt maktmissbruk det är också ett av de tydligaste typfall jag stött på av en människas ”blind self”.
”Det vore så enkelt, så naturligt, att radikaliseras. Detta är materialet som bygger radikaler. Jag måste leta efter min linje. Jag måste leta efter mig.” Tyvärr måste jag meddela att du är här hela tiden Fredrik. Du är alltid du. Vad du tänker om dig, vad du skriver och tycker är lika bra försvar för ditt beteende som Kapten Klännings föreläsningar var för hans grova våldtäkter. Att proklamera idéer och tillhörighet till en grupp men samtidigt med sina handlingar gå på tvärs med egna uttalade rättesnören är osmakligt och om personan Fredrik Virtanen opartiskt hade läst den här snyfthistorien hade han inte varit nådig i sin kritik.
Till stor del handlar Utan nåd om medias handhavande, pressetiska haveri och den folktribunal som följde. Det är ett rimligt fokus men otroligt tråkigt att läsa.
När jag stänger igen den här icke rannsakande rannsakningen känner jag mig smutsig.
Jag har läst Allt som var mitt av Cissi Wallin och jag har läst Frostensons poetiska utbrott. Jag var inte alls lockad av att läsa Fredrik Virtanens rannsakning när den kom 2019 och det är knappt jag mäktar med den nu heller. Människan må vara en liten skit men varför servera sig själv och andra bajsmackor när det finns så mycket annat att knapra på?
”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen”
Att läsa om hur Virtanen levde livet som ledde fram till anmälningarna är som att äta machosallad med carolina reaper, blodig biff och bacon. Det är äckligt och ohälsosamt, jag vill spotta ut och skölja munnen. Han var ett grisigt as som förnedrade sig själv och andra. Han knarkade och knullade, han knarkade och körde bil, han lurade i andra knark och han hade telefonen full med bilder på nakna tjejer som han knarkat med. Han tillstår också att ”värre saker har hänt”. Om det var så att han drogade Cissi Wallin och sen våldtog henne blir ingen som har läst den här boken förvånad.
Trots att Virtanen chockar mig med en livsstil som får Cornelis Vreeswijk att framstå som välvårdad i jämförelse, känns det än mer ofräscht och olyckligt när han ”rannsakar” sitt beteende. ”Då kände jag aldrig överläge,” skriver han. ”Jag tänkte inte på överläge. Jag såg kvinnor som starka och överlägsna och ouppnåeliga, de som bestämde över min bekräftelse.” Alltså tänkte han visst på överläge, men att det var tjejernas position. Den här typen av självmotsägelser återkommer genom hela den icke välskrivna boken. Ett annat exempel är att när han har ”slutat knarka” åker han dit för narkotikabrott. Utan nåd är inte bara en studie i patriarkalt maktmissbruk det är också ett av de tydligaste typfall jag stött på av en människas ”blind self”.
”Det vore så enkelt, så naturligt, att radikaliseras. Detta är materialet som bygger radikaler. Jag måste leta efter min linje. Jag måste leta efter mig.” Tyvärr måste jag meddela att du är här hela tiden Fredrik. Du är alltid du. Vad du tänker om dig, vad du skriver och tycker är lika bra försvar för ditt beteende som Kapten Klännings föreläsningar var för hans grova våldtäkter. Att proklamera idéer och tillhörighet till en grupp men samtidigt med sina handlingar gå på tvärs med egna uttalade rättesnören är osmakligt och om personan Fredrik Virtanen opartiskt hade läst den här snyfthistorien hade han inte varit nådig i sin kritik.
Till stor del handlar Utan nåd om medias handhavande, pressetiska haveri och den folktribunal som följde. Det är ett rimligt fokus men otroligt tråkigt att läsa.
När jag stänger igen den här icke rannsakande rannsakningen känner jag mig smutsig.
Read
May 3, 2019När jag fick frågan om jag tänkte läsa Utan nåd skrattade jag bara och sa: Nej nej, inte en chans. När jag såg att den låg ute på Storytel tänkte jag: Bara några sidor. Två timmar senare hade jag plöjt hela.
Innan jag skriver om boken vill jag klargöra att jag inte är en objektiv läsare av Fredrik Virtanen. Vi hade något av en beef för 12-13 år sedan. Jag hade skrivit klumpigt om honom på en blogg, vi hade gemensamma bekanta och han överreagerade. Jag blev förbannad, vilket bara späddes på av att han skulle kramas och vara inställsam när vi sprang på varandra på fyllan, medan han bakom ryggen sa att han hatade mig. Det var egentligen ingen stor grej, det blåste över på några månader, men han har stått på min shit list sedan dess.
Så. Nog om det.
Trots sina många och uppenbara brister (gestaltning och dialog tillhör verkligen inte Virtanens starka sidor), är Utan nåd en bladvändare. Oavsett vad du tycker om författaren eller tror om dennes skuld är det omöjligt att inte dras in i historien om hösten/vintern 2017. Fallet är inte nådigt, och det skildras med en sarkasm och bitterhet som berör. Och ömhet. Även en person du ogillar är en respektive, en kärleksfull förälder, har ett eget universum att vårda.
Men den i undertiteln utlovade rannsakningen blir aldrig mer än halvljummen. Höhöiga ”tölpigheter” och och rena vidrigheter viftas bort med att det var tidens anda, det var drogerna, han mådde egentligen allra sämst själv. På ett märkligt sätt gör det boken ärligare än vad författaren uppenbarligen mäktar förstå. Bristen på självinsikt, förnekelsen, pyr genom sidorna, och blir en oumbärlig del av helheten. Det är både gripande och klumpigt.
Innan jag skriver om boken vill jag klargöra att jag inte är en objektiv läsare av Fredrik Virtanen. Vi hade något av en beef för 12-13 år sedan. Jag hade skrivit klumpigt om honom på en blogg, vi hade gemensamma bekanta och han överreagerade. Jag blev förbannad, vilket bara späddes på av att han skulle kramas och vara inställsam när vi sprang på varandra på fyllan, medan han bakom ryggen sa att han hatade mig. Det var egentligen ingen stor grej, det blåste över på några månader, men han har stått på min shit list sedan dess.
Så. Nog om det.
Trots sina många och uppenbara brister (gestaltning och dialog tillhör verkligen inte Virtanens starka sidor), är Utan nåd en bladvändare. Oavsett vad du tycker om författaren eller tror om dennes skuld är det omöjligt att inte dras in i historien om hösten/vintern 2017. Fallet är inte nådigt, och det skildras med en sarkasm och bitterhet som berör. Och ömhet. Även en person du ogillar är en respektive, en kärleksfull förälder, har ett eget universum att vårda.
Men den i undertiteln utlovade rannsakningen blir aldrig mer än halvljummen. Höhöiga ”tölpigheter” och och rena vidrigheter viftas bort med att det var tidens anda, det var drogerna, han mådde egentligen allra sämst själv. På ett märkligt sätt gör det boken ärligare än vad författaren uppenbarligen mäktar förstå. Bristen på självinsikt, förnekelsen, pyr genom sidorna, och blir en oumbärlig del av helheten. Det är både gripande och klumpigt.
October 30, 2023
En dåres försvarstal, bokstavligen
July 31, 2019
Jag har skrivit mycket mer om detta på min blogg, inklusive länkar.
Mycket av historien kring Fredrik Virtanens historik är intressant och skrämmande.
Han har blivit uthängd av olika tidningar utan att ha blivit dömd; förundersökningen lades ned, och Virtanen är inte friad (trots att han har hävdat det). I sin bok citerar Virtanen personer som journalisten Dick Sundevall och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som anser att media begått fundamentala fel i uthängningarna.
I den här boken faller Virtanen, mot repen i sitt eget sinnes boxningsring, ofta tillbaka på “det var jag då, då jag var ett as”.
I den här boken framställer han sig gärna och ofta som ett offer genom att beskriva hur han blir bemött och attackerad.
Följande citat är från Howard Zinn och Ray Suarez “Truth Has a Power of Its Own: Conversations about A People’s History“, där Zinn börjar med att prata om Christofer Columbus:
Med andra ord är det viktigt att se en människas hela bild för att kunna moralisera kring den; givetvis går det att på olika sätt också att diskutera vad en människas hela bild är.
I boken, som mestadels handlar om a) Virtanens påstådda våldtäkt av “Instagramkändisen”, b) Virtanens beskrivning av “sitt forna jag” och c) indirekt hur hans familj påverkas av a) och den mediestorm som fortsatt. Från boken:
Under förhöret:
Vissa stycken i boken framstår som mer underliga, exempelvis:
Att ta kokain är att knarka. Att bli tagen av polis är att åka dit. Att emotsäga sig själv i ett enda textstycke får mig att undra över Virtanens förmåga att se sig själv i spegeln.
Andra underliga saker förekommer i boken. I ett ställe skriver han detta:
Det låter nästan insiktsfullt. Kort därefter står följande stycke:
Snacka om att objektifiera kvinnan, och märk väl att han:
a. påpekar att han var och inte är patriarkatet
b. i nutid objektifierar en kvinna
Han skriver då och då, på olika sätt, om hur han “varit ett as”, men borde kanske ha skrivit “betett mig som ett as”, eftersom jag tycker att några av hans mindre bra beteenden återkommer. Jag menar, det är ju inte som att någon människa kan säga “nu slutade jag vara ett as” på samma sätt som en kan säga “i dag slutade jag röka”.
Att Virtanen använder termen “feministiska bloggare” är i sammanhanget både oförklarligt och sjukt med tanke på vad det mesta av den här boken handlar om. Som om de som står för jämställdhet och dessutom bloggar – vilket är vad “feministiska bloggare” betyder – skulle “hoppa på” en individ för att den umgås med Virtanen. Kallar han SD-troll för “frihetsälskande individer”?
Att han därefter, som svar under en intervju, säger “Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet.” känns underligt, särskilt med tanke på föregående stycke.
Även om det kan kännas uppfriskande att se någon tänker på huruvida de har sagt eller inte sagt något, är det mindre lustigt att personen, i samma stycke, glida över i att diskreditera någon. Särskilt när mycket av boken handlar om felen som andra begår då de diskrediterar Virtanen.
Om en före detta vän:
Virtanen skriver alltså om det han själv väljer att yppa, men då någon annan berättar vad som Virtanen själv beskriver som möjligtvis sant, då är de “as” och “supertöntar”.
Det kanske låter petigt, men att hävda att ett yttrande som “tja, det kan ha hänt” också skulle “bidra till [Virtanens] förfall” är väldigt konstigt. Ett förfall är “fortskridande stark försämring av kvalitet”. Vilken kvalitet då?
Moraliskt tycker jag att det är vidrigt att Virtanen blir attackerad av media på alla möjliga sätt innan han slutligen inte blev dömd för våldtäkten han påstås ha begått. Jag tycker heller inte att det är rätt att han blev uthängd med namn på andra medier heller, inklusive instagram, twitter och facebook. Vår rättsstat får och kan inte fungera på ett sätt som gör att vi lika gärna kan godkänna Soldiers of Odin och liknande medborgargarden i stället för våra domstolar.
Å andra sidan måste personer i bland exponeras. Virtanen var själv väldigt rask med att exponera de han tyckte betedde sig bra och dåligt i Aftonbladet, där han ofta skrev moraliserande krönikor.
Virtanen har hävdat att han är emot “påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del“, men skriver samtidigt om de goda saker han gör, indirekt eller direkt.
Virtanen anger att “det sämsta som [SvD] någonsin har publicerat” är vad de skrivit om honom.
Samtidigt som Virtanen säger att sanningen är allt han vill ha från tidningar, säger han att han kasserar den och inte kan hämnas.
Jag har svårt att förstå varför Virtanen vill påpeka varifrån Lady Dahmer tagit sin pseudonym. Jag förstår heller inte vad han menar med “radikalfeminismen” och “instagramfeminismen”, med tanke på hur han tidigare använt termen “feministiska bloggare”. Det känns tydligt för mig att han använder “feminism” som ett föraktfullt ord, vilket det såklart inte är.
Virtanen problematiserar inte frågor som bland andra “Instagramkändisen” fick när SVT:s “Uppdrag granskning” valde att göra sitt extremt kritiserade reportage om våldtäktsanklagelserna. En av frågorna som vissa personer fick var “Tänkte du på konsekvenserna för honom och hans familj?”
Virtanen gör intryck av att vara en väldigt labil person som ena sekunden räknar upp exakt antal likes och retweets, och nästa sekund skriver detta:
Han detaljerar exakt vilka som trycker like på olika nätkommentarer, men påpekar inte hur pendeln kan gå åt det andra hållet.
Till sist minns jag den här boken som ett väldigt gytter av motstridiga känslor som Virtanen skapat, både om “det as” han “varit” och det icke-as som han implicerar att han i dag är. Alla människor innehåller motsättningar, men att tro att en kommer undan att dömas enligt sina egna regler är dumt.
Som Rebecca Solnit säger i sin kommande bok “Whose Story Is This?: Old Conflicts, New Chapters“:
Martin Wicklin intervjuade Fredrik Virtanen i “Söndagsintervjun” i maj 2019. Efter 20 minuter börjar Wicklin fråga Virtanen om den påstådda våldtäkt som den här boken delvis handlar om.
Wicklin frågar Virtanen om han kan vara säker på att han inte våldtagit “Instagramkändisen” eftersom Virtanen påstår att han inte minns något av kvällen.
Jag tänker på detta i Virtanens bok, vilket jag citerade mer i sitt sammanhang tidigare i den här recensionen:
Virtanen svarar som följer på Wicklins fråga:
Ingen klarade sig ur metoo med hedern i behåll. Minst av alla jag.
Mycket av historien kring Fredrik Virtanens historik är intressant och skrämmande.
Han har blivit uthängd av olika tidningar utan att ha blivit dömd; förundersökningen lades ned, och Virtanen är inte friad (trots att han har hävdat det). I sin bok citerar Virtanen personer som journalisten Dick Sundevall och Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som anser att media begått fundamentala fel i uthängningarna.
I den här boken faller Virtanen, mot repen i sitt eget sinnes boxningsring, ofta tillbaka på “det var jag då, då jag var ett as”.
I den här boken framställer han sig gärna och ofta som ett offer genom att beskriva hur han blir bemött och attackerad.
Följande citat är från Howard Zinn och Ray Suarez “Truth Has a Power of Its Own: Conversations about A People’s History“, där Zinn börjar med att prata om Christofer Columbus:
Yes, you can humanize him. You can tell as much as you can about what he did that was positive or what his good personal qualities were, but in the end, if a person has committed atrocities, you make a judgment about that. The result is not simply “on the one hand, but on the other hand.” It’s not an equalization of the moral judgement—that is, if you have a moral approach to history. If you don’t believe in simply laying out history like a telephone book, if you believe that moral judgements should determine your approach to history, then I think you have to make decisions.
You can tell the story of Theodore Roosevelt as a complicated story. You acknowledge there are remarkable things about him, and you can say, yes, he was a great lover of nature. He overcame enormous physical handicaps, and in fact, as president, he put in certain reforms. But on the other hand, there is Roosevelt the lover of war. There is Roosevelt the imperialist. There is Theodore Roosevelt the racist. There is the Roosevelt who commends a general for committing a massacre in the Philippines.
You could say the good things about Theodore Roosevelt, but in the end, if your concerns are human concerns, then you have to make a decision about what else you tell. In a certain sense, you are filling in the picture. You are more truthful. You’re not leaving things out, but you’re putting things in that have been left out—things that are very, very important.
Med andra ord är det viktigt att se en människas hela bild för att kunna moralisera kring den; givetvis går det att på olika sätt också att diskutera vad en människas hela bild är.
I boken, som mestadels handlar om a) Virtanens påstådda våldtäkt av “Instagramkändisen”, b) Virtanens beskrivning av “sitt forna jag” och c) indirekt hur hans familj påverkas av a) och den mediestorm som fortsatt. Från boken:
Förhöret med Instagramkändisen pågår sedan i ytterligare nästan lika många sidor och rör många olika saker, men detta var hennes redogörelse för själva natten. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den utsagan. Men vad skulle det spela för roll? Det finns inget jag kan säga. Det finns bara ord mot ord och efterhandskonstruktioner.
Under förhöret:
Virtanen: Eh, alltså misstan … vad, kom …konkret vad har hänt alltså jag, ho …ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?
Vissa stycken i boken framstår som mer underliga, exempelvis:
En lustig ironi är att under tiden jag knarkade åkte jag aldrig dit, otroligt nog. Det var antagligen nära många gånger. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag ägnade mig åt droger, även om jag inte heller skrev det rakt ut. Det var inget konstigt då och det är inget konstigt i samma miljöer idag. Däremot, när jag slutat och sällan ens gick på krogen, den 9 januari 2008, bad två civilpoliser på Spy Bar mig att kissa i en kopp. Det var efter den svenska Grammisgalan och en rockartist hade bjudit på kokain och jag hade tackat ja. Jag erkände på plats och fick ett bötesföreläggande på ett par tusen kronor.
Att ta kokain är att knarka. Att bli tagen av polis är att åka dit. Att emotsäga sig själv i ett enda textstycke får mig att undra över Virtanens förmåga att se sig själv i spegeln.
Andra underliga saker förekommer i boken. I ett ställe skriver han detta:
Jag var patriarkatet. Jag var patriarkatet som jag avskydde.
Det låter nästan insiktsfullt. Kort därefter står följande stycke:
Jag spelar Joni Mitchells A case of you när en ovanligt attraktiv kvinna som ser dyr ut kommer fram.
Snacka om att objektifiera kvinnan, och märk väl att han:
a. påpekar att han var och inte är patriarkatet
b. i nutid objektifierar en kvinna
Han skriver då och då, på olika sätt, om hur han “varit ett as”, men borde kanske ha skrivit “betett mig som ett as”, eftersom jag tycker att några av hans mindre bra beteenden återkommer. Jag menar, det är ju inte som att någon människa kan säga “nu slutade jag vara ett as” på samma sätt som en kan säga “i dag slutade jag röka”.
Ingen stöttar mig. Bara tyst. Ringer Leif GW Persson, han är sur för att jag lagt ut en bild från Operabaren på min privata Facebook. Någon vän har tydligen skärmdumpat och spritt den vidare vilket fått feministiska bloggare att hoppa på Leif. – Förlåt, det var för mammas skull. Hon trodde att ingen ville ha med mig att göra och så är det ju. Dessutom var jag inte särskilt nykter efter vår träff, säger jag och ber om ursäkt flera gånger. Leif säger att jaja, nu är det bra och vi lägger på.
Att Virtanen använder termen “feministiska bloggare” är i sammanhanget både oförklarligt och sjukt med tanke på vad det mesta av den här boken handlar om. Som om de som står för jämställdhet och dessutom bloggar – vilket är vad “feministiska bloggare” betyder – skulle “hoppa på” en individ för att den umgås med Virtanen. Kallar han SD-troll för “frihetsälskande individer”?
Att han därefter, som svar under en intervju, säger “Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet.” känns underligt, särskilt med tanke på föregående stycke.
Det flashar i telefonen. Det är från Svenska Dagbladet. “12 kvinnor anklagar Virtanen för sextrakasserier och övergrepp”. Bilen har just stannat utanför hotellet. Jag säger åt min fru att ta med barnen och checka in så ska jag läsa en grej. Jag ser att en av artikelförfattarna är Jenny Nordberg, högerkrönikör och en av de otrevligaste kollegor jag träffat. Vi sågs någon gång på krogen i New York för åratal sedan, kanske 2004, förutom för något år sedan när jag var programledare för Aftonbladets morgon-tv och intervjuade henne.
På sitt Twitterkonto har hon påstått att jag kallat henne hora, antagligen bör det ha varit i New York. Det tror jag inte stämmer. Jag minns att jag kallade henne idiot men vad vet man. Kanske sa jag så, kanske har hon kryddat sitt minne för att passa bättre in i rådande story för att får fler digitala applåder.
Även om det kan kännas uppfriskande att se någon tänker på huruvida de har sagt eller inte sagt något, är det mindre lustigt att personen, i samma stycke, glida över i att diskreditera någon. Särskilt när mycket av boken handlar om felen som andra begår då de diskrediterar Virtanen.
Jag ser att Aftonbladets gamle chefredaktör Anders Gerdin även här uttalar sig om mig. “Han berättade bland annat hur det var att ligga med kvinnor när han var påtänd. Han var ute mycket i nöjeslivet, både privat och i yrkeslivet.” Det är sant, Anders Gerdin var väldigt nyfiken på mitt sexliv och då svarade jag. Jag tänker att han måste blivit senil som golar ut en före detta medarbetare. Jag blir tom, förbryllad och rasande när jag läser artikeln igen. Jag tänker att vilket as den här personen är. Alldeles tydligt ett as.
Om en före detta vän:
Nu har han kontaktat 2Secure och berättat att jag lurat i honom ett ecstasypiller genom att säga att det var en vitamintablett. Kan det vara sant? Det kan det. Vi gjorde mycket dumheter ihop i början av 2000-talet. Däremot brukade jag sällan ta E, men, tja, det kan ha hänt. Värre skit kan ha hänt. Jag sa till de före detta poliserna att jag inte kan förneka gärningen men att jag inte minns och berättar att det gör nog inte han heller, med tanke på all alkohol och marijuana. Men ecstasy är hans minnesbild. Det förklarar varför han inte hört av sig på åratal. Vilken tönt. Vilken supertönt. Att komma dragande med en fyllekväll långt över ett decennium senare för att kunna bidra till mitt förfall. Undrar varför han hatar mig så. Kan det vara en AA-grej? Har han blivit den där moralistiska nykteristtypen som vissa blir? Snubben som brukade sparka folk som låg ner i magen och är skyldig mig över tiotusen kronor.
Virtanen skriver alltså om det han själv väljer att yppa, men då någon annan berättar vad som Virtanen själv beskriver som möjligtvis sant, då är de “as” och “supertöntar”.
Det kanske låter petigt, men att hävda att ett yttrande som “tja, det kan ha hänt” också skulle “bidra till [Virtanens] förfall” är väldigt konstigt. Ett förfall är “fortskridande stark försämring av kvalitet”. Vilken kvalitet då?
Moraliskt tycker jag att det är vidrigt att Virtanen blir attackerad av media på alla möjliga sätt innan han slutligen inte blev dömd för våldtäkten han påstås ha begått. Jag tycker heller inte att det är rätt att han blev uthängd med namn på andra medier heller, inklusive instagram, twitter och facebook. Vår rättsstat får och kan inte fungera på ett sätt som gör att vi lika gärna kan godkänna Soldiers of Odin och liknande medborgargarden i stället för våra domstolar.
Å andra sidan måste personer i bland exponeras. Virtanen var själv väldigt rask med att exponera de han tyckte betedde sig bra och dåligt i Aftonbladet, där han ofta skrev moraliserande krönikor.
Virtanen har hävdat att han är emot “påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del“, men skriver samtidigt om de goda saker han gör, indirekt eller direkt.
Virtanen anger att “det sämsta som [SvD] någonsin har publicerat” är vad de skrivit om honom.
Jag kan inte skriva sanningen. Jag kasserar sanningen. Sparar den i slasken. Haveristdokumentet. Namn, tidpunkter, svek, oförrätter, textmeddelanden, lögner, sanningar. Jag kan inte skriva den historien. Jag kan inte skriva en stark historia. Jag kan inte hämnas. Ingen stark historia. Ingen hämnd.
Samtidigt som Virtanen säger att sanningen är allt han vill ha från tidningar, säger han att han kasserar den och inte kan hämnas.
Den 18 april inleder kroppsaktivisten och medieprofilen Lady Dahmer en kampanj. Artistnamnet har hon hämtat från den amerikanska seriemördaren Jeffrey Dahmer och hon beskriver sig som “en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet”. Hon har skrivit krönikor för Metro, Amelia, ETC och 2012 utnämndes hon till “Årets provokatörmama” av damtidningen Mama. Hon är en inflytelserik röst snarare inom radikalfeminismen än inom instagramfeminismen.
Jag har svårt att förstå varför Virtanen vill påpeka varifrån Lady Dahmer tagit sin pseudonym. Jag förstår heller inte vad han menar med “radikalfeminismen” och “instagramfeminismen”, med tanke på hur han tidigare använt termen “feministiska bloggare”. Det känns tydligt för mig att han använder “feminism” som ett föraktfullt ord, vilket det såklart inte är.
Virtanen problematiserar inte frågor som bland andra “Instagramkändisen” fick när SVT:s “Uppdrag granskning” valde att göra sitt extremt kritiserade reportage om våldtäktsanklagelserna. En av frågorna som vissa personer fick var “Tänkte du på konsekvenserna för honom och hans familj?”
Virtanen gör intryck av att vara en väldigt labil person som ena sekunden räknar upp exakt antal likes och retweets, och nästa sekund skriver detta:
Likes och hjärtan uppkommer sekundsnabbt och glöms troligen bort i nästa sekund. Det är mycket sannolikt att inte ens luttrade DN- och public service-journalister funderar på vad som händer utan reagerar med magen på ett sentimentalt slipat inlägg från en skicklig kommunikatör. Gud ska veta att det hänt mig.
Han detaljerar exakt vilka som trycker like på olika nätkommentarer, men påpekar inte hur pendeln kan gå åt det andra hållet.
Till sist minns jag den här boken som ett väldigt gytter av motstridiga känslor som Virtanen skapat, både om “det as” han “varit” och det icke-as som han implicerar att han i dag är. Alla människor innehåller motsättningar, men att tro att en kommer undan att dömas enligt sina egna regler är dumt.
Som Rebecca Solnit säger i sin kommande bok “Whose Story Is This?: Old Conflicts, New Chapters“:
Imagine that we were, decades ago, a society that listened to women, and that the careers of Harvey Weinstein, James Toback, Bill Cosby, Les Moonves, Roger Ailes, Bill O’Reilly, Charlie Rose, Matt Lauer, Louis C. K., and so many others had been stopped in their tracks.
Hundreds of lives would be better, but also the very news and entertainment world we live in might be different, and better. Jill Filipovic noted, in 2017, “Many of the male journalists who stand accused of sexual harassment were on the forefront of covering the presidential race between Hillary Clinton and Donald Trump.”
She notes that “these particular men hold deep biases against women who seek power instead of sticking to acquiescent sex-object status” and speculates on how it influenced the election.
Martin Wicklin intervjuade Fredrik Virtanen i “Söndagsintervjun” i maj 2019. Efter 20 minuter börjar Wicklin fråga Virtanen om den påstådda våldtäkt som den här boken delvis handlar om.
Wicklin frågar Virtanen om han kan vara säker på att han inte våldtagit “Instagramkändisen” eftersom Virtanen påstår att han inte minns något av kvällen.
Jag tänker på detta i Virtanens bok, vilket jag citerade mer i sitt sammanhang tidigare i den här recensionen:
Nu har han kontaktat 2Secure och berättat att jag lurat i honom ett ecstasypiller genom att säga att det var en vitamintablett. Kan det vara sant? Det kan det.
Virtanen svarar som följer på Wicklins fråga:
—Vad som inte kan ha hänt är att jag skulle ha lagt någonting i någon drink. Det är det sjukaste med de här anklagelserna. Jag vet inte ens hur man gör.
September 26, 2020
2,5. Icke-välskriven snyfthistoria som ändå var fascinerade att ta del av.
August 26, 2020
Bladvändare! Överlag väl grundad kritik av både sociala och traditionella medier. I vissa delar, främst de sista, av boken tar däremot en ren bitterhet över och kritiken av strukturer och individer liknar mest skvaller... Icke desto mindre, spännande läsning. Jag sticker ut hakan och vågar kalla ”Utan nåd” (vars sjuka arbetsnamn var ”Vykort från en hängning”) för en viktig bok. Snart ska jag läsa ”Allt som var mitt”
May 12, 2019
Fredrik Virtanen, Utan nåd - en rannsakning, är stundvis självömkande, stundvis intressant att höra. Driven och lättläst ”roman” blandas med rena uthängningar för en like och den torraste journalistiska prosa. Sammantaget en spretig historia.
Jag läser ”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen. Jag har svikit hundratusentals läsare med mitt tysta medlöperi, av bekvämlighet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig, jag ångrar mig, förlåt. Jag har radikaliserats som liberal.” Jag tänker att det finns viktigare saker att att ångra, att rannsaka.
Läser vidare ”Metoos taktik att skrämma männen lyckades till fullo. Men att rädda människor är farliga människor glömdes bort.”
Jag tänker på alla rädda flickor, kvinnor. De som gick med nycklarna spridda mellan knogarna när de var små, de som utsattes för sexistiska kommentarer på jobbet eller de som utsatts för övergrepp. Är de farliga? Blev de farliga under metoo?
Jag får ingen djupare förståelse, förståelse för vad som var mindre bra. Förutom det jag redan visste: det rent medieetiska.
Kort sagt: jag lär mig inget.
Jag läser ”Min intellektuella feghet äcklar mig mer än alla pattar jag någonsin kan ha klämt på krogen. Jag har svikit hundratusentals läsare med mitt tysta medlöperi, av bekvämlighet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig, jag ångrar mig, förlåt. Jag har radikaliserats som liberal.” Jag tänker att det finns viktigare saker att att ångra, att rannsaka.
Läser vidare ”Metoos taktik att skrämma männen lyckades till fullo. Men att rädda människor är farliga människor glömdes bort.”
Jag tänker på alla rädda flickor, kvinnor. De som gick med nycklarna spridda mellan knogarna när de var små, de som utsattes för sexistiska kommentarer på jobbet eller de som utsatts för övergrepp. Är de farliga? Blev de farliga under metoo?
Jag får ingen djupare förståelse, förståelse för vad som var mindre bra. Förutom det jag redan visste: det rent medieetiska.
Kort sagt: jag lär mig inget.
November 27, 2019
Vet inte riktigt vad jag ska känna och tänka kring denna bok. Det är svårt att förstå vad han vill uppnå med den och bokens spretighet hjälper inte till att skapa klarhet. Vissa partier är intressant och tänkvärda. Men allt för många partier ska försöka att skapa en bild av att han ska vara en komplex person. Men det känns mera som om att han visar upp en mindre tilltalande personlighet.
February 2, 2021
Det gör ont i mig. Sörjer #metoo som skrumpnade då kvinnohatet och det gigantiska samhällsproblem som uppdagades reduceras till detta.
September 29, 2021
This is one side of the story from one of Sweden's most public #metoo cases and its (still ongoing) aftermath. The other side of the story being Wallin's Allt som var mitt.
The case has been incredibly divisive and it’s nigh on impossible to find a Swede who hasn’t heard of it – indeed, chances are most lean pretty heavily in favor of one party or the other.
Ironically – or fittingly – the books are very similar.
Both essentially divide the storytelling into three parts, namely,
1) The past (including personal accounts for who they each used to be and what happened before #metoo),
2) The “naming,” its immediate aftermath, and #metoo, and
3) What’s happened since.
Virtanen is mostly chronological, Wallin jumps around more.
Similarly, both argue that they are the “real” victim (my phrasing) here – albeit in different ways. They detail how they’ve been unfairly treated (I believe they both have been), how the overlords (radical feminists and the media for Virtanen, and the patriarchy for Wallin) turned everyone against them, and how they’re continuing to fight the good fight despite all the injustice.
Neither book is particularly good. The flows are rough, the writing mediocre at best. The authors are clearly hampered by hypocrisy, stretched truths, and dis-ingenuousness. The pleading and whininess is a bit heavy at times. Never mind the bitterness that is practically tangible. It’s understandable, don’t get me wrong, but it makes the reading laborious.
Virtanen and Wallin both make some very valid points. But generally, the books read like just what they are – two individuals, one accuser and one accused, each arguing their case to people that have largely made up their minds already anyway.
So, what about the case itself?
Well, legally speaking, it’s an incredibly simple one – or, technically, there are two simple cases.
1) The alleged rape in 2006 that, when it was reported to the police, could not be proven. That case was therefore dropped. And,
2) When Wallin named Virtanen and accused him of said rape, especially considering her platform, she committed Gross Defamation/Calumny. That case was open-and-shut.
There’s really no legal argument here. In fact, one could make an argument that it’s more surprising that Wallin didn’t get any prison time, than that she was convicted in the first place.*
The problem, of course, is a matter of perspective and what one believes.
If one believes Virtanen, it becomes a matter of an innocent man having his and his family’s lives ruined.
If one believes Wallin tells the truth, this becomes a matter of a woman being re-victimized.
And, regardless of what one believes, the media committed so many instances of professional negligence here, that it should make us all worried.
Personally – because it is impossible to write anything about this case without mentioning the personal – I never liked either of the authors before the proverbial shit hit the proverbial fan (or, as it were, Instagram – “shit” therefore being a particularly apt expression). These books – and everything that’s been happening with the authors since – show that my nose was spot on. Virtanen, especially, did himself no favors in his book (albeit for obvious reasons).
However (no.1), I think the defamation/calumny laws are a good idea and, more importantly, I am a firm believer that guilt is what should be proven – not innocence. Keep in mind that innocence is more often than not impossible to prove. Guilt by accusation and/or trial by social media are absolutely terrifying phenomena!
Similarly, journalists should perform due diligence, we can not have a society where youtubers out-fact-check professional journalists. (This might sound like I’m coming down on the side of Virtanen, but it’s worth keeping in mind that Wallin herself fell victim to presumption of guilt before she was convicted – that too was wrong, and her employers should be ashamed of themselves for turtling!)
However (no.2), while I will always argue for the presumption of innocence, I also understand that this might grate against a more feral sense of “justice.” Particularly in cases where guilt is difficult to prove. Therefore, if Wallin’s account is true, I find her defiance and courage inspiring. I just think she should be held to the legal standards, nonetheless.
Regarding the specific rape allegation, I have no opinion on it. How could I? It’s pretty clear from the books that even the two people who were there aren’t entirely sure what happened. This doesn’t mean I don’t believe Wallin, but it doesn’t mean that I think of Virtanen as a rapist either.
For me, the real problem is that people made their minds up and chose to persecute one of the authors (or in some cases both at different times). Moreover, the profoundly disturbing part to this story, is that the largest media organizations in Sweden clearly did the same.
*EDIT: Wallin is being prosecuted (or will be, for now it's in the preliminary investigation phase) for the same crime again due to her book Allt som var mitt.
The case has been incredibly divisive and it’s nigh on impossible to find a Swede who hasn’t heard of it – indeed, chances are most lean pretty heavily in favor of one party or the other.
Ironically – or fittingly – the books are very similar.
Both essentially divide the storytelling into three parts, namely,
1) The past (including personal accounts for who they each used to be and what happened before #metoo),
2) The “naming,” its immediate aftermath, and #metoo, and
3) What’s happened since.
Virtanen is mostly chronological, Wallin jumps around more.
Similarly, both argue that they are the “real” victim (my phrasing) here – albeit in different ways. They detail how they’ve been unfairly treated (I believe they both have been), how the overlords (radical feminists and the media for Virtanen, and the patriarchy for Wallin) turned everyone against them, and how they’re continuing to fight the good fight despite all the injustice.
Neither book is particularly good. The flows are rough, the writing mediocre at best. The authors are clearly hampered by hypocrisy, stretched truths, and dis-ingenuousness. The pleading and whininess is a bit heavy at times. Never mind the bitterness that is practically tangible. It’s understandable, don’t get me wrong, but it makes the reading laborious.
Virtanen and Wallin both make some very valid points. But generally, the books read like just what they are – two individuals, one accuser and one accused, each arguing their case to people that have largely made up their minds already anyway.
So, what about the case itself?
Well, legally speaking, it’s an incredibly simple one – or, technically, there are two simple cases.
1) The alleged rape in 2006 that, when it was reported to the police, could not be proven. That case was therefore dropped. And,
2) When Wallin named Virtanen and accused him of said rape, especially considering her platform, she committed Gross Defamation/Calumny. That case was open-and-shut.
There’s really no legal argument here. In fact, one could make an argument that it’s more surprising that Wallin didn’t get any prison time, than that she was convicted in the first place.*
The problem, of course, is a matter of perspective and what one believes.
If one believes Virtanen, it becomes a matter of an innocent man having his and his family’s lives ruined.
If one believes Wallin tells the truth, this becomes a matter of a woman being re-victimized.
And, regardless of what one believes, the media committed so many instances of professional negligence here, that it should make us all worried.
Personally – because it is impossible to write anything about this case without mentioning the personal – I never liked either of the authors before the proverbial shit hit the proverbial fan (or, as it were, Instagram – “shit” therefore being a particularly apt expression). These books – and everything that’s been happening with the authors since – show that my nose was spot on. Virtanen, especially, did himself no favors in his book (albeit for obvious reasons).
However (no.1), I think the defamation/calumny laws are a good idea and, more importantly, I am a firm believer that guilt is what should be proven – not innocence. Keep in mind that innocence is more often than not impossible to prove. Guilt by accusation and/or trial by social media are absolutely terrifying phenomena!
Similarly, journalists should perform due diligence, we can not have a society where youtubers out-fact-check professional journalists. (This might sound like I’m coming down on the side of Virtanen, but it’s worth keeping in mind that Wallin herself fell victim to presumption of guilt before she was convicted – that too was wrong, and her employers should be ashamed of themselves for turtling!)
However (no.2), while I will always argue for the presumption of innocence, I also understand that this might grate against a more feral sense of “justice.” Particularly in cases where guilt is difficult to prove. Therefore, if Wallin’s account is true, I find her defiance and courage inspiring. I just think she should be held to the legal standards, nonetheless.
Regarding the specific rape allegation, I have no opinion on it. How could I? It’s pretty clear from the books that even the two people who were there aren’t entirely sure what happened. This doesn’t mean I don’t believe Wallin, but it doesn’t mean that I think of Virtanen as a rapist either.
For me, the real problem is that people made their minds up and chose to persecute one of the authors (or in some cases both at different times). Moreover, the profoundly disturbing part to this story, is that the largest media organizations in Sweden clearly did the same.
*EDIT: Wallin is being prosecuted (or will be, for now it's in the preliminary investigation phase) for the same crime again due to her book Allt som var mitt.
May 3, 2020
Ett stycke skrävlig jeremiad där skärgård i onödan blir arkipelag.
Det saxade förundersökningsprotokollet, tölpaktigt kallat "fuppen", är fem plus.
Det saxade förundersökningsprotokollet, tölpaktigt kallat "fuppen", är fem plus.
May 19, 2019
Stundtals intressant, men tyvärr alldeles för sällan. Har inte läst mycket av Virtanen tidigare, men inte imponerad av språket. Kanske är det för nära i tid, kände mig mest uttråkad av alla utredningar av alla turerna. Funkar förstås som ett tidsdokument för den som tänker ”vad var det egentligen som hände”. Intressant ändå detta med drev och hur knäckande det är. Men för lite om det, tycker jag.
Generellt en överraskande trist bok om ett så intressant/spännande/historiskt (missförstå mig rätt) år och öde.
Generellt en överraskande trist bok om ett så intressant/spännande/historiskt (missförstå mig rätt) år och öde.
September 13, 2019
Det är svårt att inte ha en åsikt i fallet Virtanen. Efter att ha läst hans bok är mina åsikter splittrade åt olika håll. Precis som hans bok är skriven. Det finns delar i den här boken som är riktigt bra, men också delar som är så ordentligt mindre bra att man blir alldeles sjösjuk. Det är bittert och självömkande. Det finns försök till att berätta en historia om hur hans liv såg ut innan han blev ”god” som bara förstärker bilden av honom som självömkande och dryg. Jag säger inte att han är det, men han har jobbat ganska hårt genom åren på att spela den rollen.
Den avslutande delen är spännande och sätter fingret på varför boken har ett värde och är intressant. Frågor som: Vad har media för ansvar? Finns det något journalism kvar? Var och när slutar ett offentligt straff? ställs. Han visar då sin styrka som journalist.
Så till den stora frågan, vad hände egentligen? Fredrik menar att det inte spelar någon roll om han berättar sin historia för ingen kommer ändå tro honom. Och det är nog kontentan av den här historien (lite märkligt känns det som men kanske sant). Ord står mot ord och vem ska vi tro på? Detta gäller ju båda två. Om det är sant att Virtanen gjort det han anklagas för drivs Cissi av samma känslor som han. Av att inte ha blivit trodd.
Vad kommer grävas fram mer i den här historien? Kommer Virtanen lägga ner och gå vidare, eller kommer han om två år gräva fram en historia om Cissi? Något som hon gjort i det förgångna och ingen egentligen minns något av?
Den avslutande delen är spännande och sätter fingret på varför boken har ett värde och är intressant. Frågor som: Vad har media för ansvar? Finns det något journalism kvar? Var och när slutar ett offentligt straff? ställs. Han visar då sin styrka som journalist.
Så till den stora frågan, vad hände egentligen? Fredrik menar att det inte spelar någon roll om han berättar sin historia för ingen kommer ändå tro honom. Och det är nog kontentan av den här historien (lite märkligt känns det som men kanske sant). Ord står mot ord och vem ska vi tro på? Detta gäller ju båda två. Om det är sant att Virtanen gjort det han anklagas för drivs Cissi av samma känslor som han. Av att inte ha blivit trodd.
Vad kommer grävas fram mer i den här historien? Kommer Virtanen lägga ner och gå vidare, eller kommer han om två år gräva fram en historia om Cissi? Något som hon gjort i det förgångna och ingen egentligen minns något av?
July 8, 2019
Skumläst. Det här är en viktig och tänkvärd bok.
Me Too, sociala medier , skuld, skam, journalistik och drevet. Virtanen ger sin berättelse om när han anklagades och hängdes ut för våldtäkt.
Det som är bra med boken är att dagens mediesamhälle och sociala medier ifrågasätts.
Det som är dåligt är så mycket annat.
Att det inte är särskilt bra skrivet. Att Virtanen så klart, är för personligt engagerad för att verkligen kritisera drevet.
Att det är så känslosamt och namedroppande gör att boken snart kommer att kännas för gammal. En namedropping som placerar boken för alltid i sena 2010 talet.
Och sen , som inte särskilt inne person från en Anna plats än Stockholm, har jag lust att skrika. Men skärp er för fan! Inte bara till Virtanen utan alla i ankdammen. Som med Arnauld, som med Forum. Vem fan bryr sig. Det är hårdsmält när Virtanen tar uber till krogen. När familjen flyr på all-inclusive . Om man inte kan fly då?
Boken säger mycket lite om skuld, om skam om pöbel, egentligen . Den blir för personlig, för svamlig.
Kan någon annan skriva en stringent bok om drevet tack! För det behövs.
Me Too, sociala medier , skuld, skam, journalistik och drevet. Virtanen ger sin berättelse om när han anklagades och hängdes ut för våldtäkt.
Det som är bra med boken är att dagens mediesamhälle och sociala medier ifrågasätts.
Det som är dåligt är så mycket annat.
Att det inte är särskilt bra skrivet. Att Virtanen så klart, är för personligt engagerad för att verkligen kritisera drevet.
Att det är så känslosamt och namedroppande gör att boken snart kommer att kännas för gammal. En namedropping som placerar boken för alltid i sena 2010 talet.
Och sen , som inte särskilt inne person från en Anna plats än Stockholm, har jag lust att skrika. Men skärp er för fan! Inte bara till Virtanen utan alla i ankdammen. Som med Arnauld, som med Forum. Vem fan bryr sig. Det är hårdsmält när Virtanen tar uber till krogen. När familjen flyr på all-inclusive . Om man inte kan fly då?
Boken säger mycket lite om skuld, om skam om pöbel, egentligen . Den blir för personlig, för svamlig.
Kan någon annan skriva en stringent bok om drevet tack! För det behövs.
October 21, 2021
Man får ändå ge Virtanen att han försöker problematisera sig själv och sitt beteende. Det blir en svajig resa rent stilistiskt, Virtanen har en oförlöst poet inom sig som vill ut men handen på hjärtat så blir det lite pinsamt när han försöker lajva Per Hagman. När han bliver vid sin läst och håller sig till kvällstidningsprosa funkar det bättre. Intressantast är den visserligen (såklart) subjektiva kronologiska historieskrivningen, hur så mycket hände på så kort tid och hur s.k. seriösa medier fullständigt ballade ur och rycktes med i hashtaggarnas vilda vals. Den här "rannsakningen" är främst läsvärd som tidsdokument. Personligen hyser jag ingen större sympati för personen Virtanen men jag kan sympatisera med det han blev utsatt för.
June 2, 2022
Sista delen i trilogin (Cissi Wallin, Åsa Linderborg, alternativt kvartetten om man räknar in "Punkt. Slut?" av Staffan Heimersson) om det publicistiska haveriet på Aftonbladet.
Har aldrig läst någon text av Virtanen och tycker inte denna var något höjdare. De första två delarna belyste hädelserna från Virtanens perspektiv och var väl OK. Sista delen var en plågsam blandning av offerkofta och självrannsakan.
Efter att ha läst igenom alla dessa böcker så undrar man vad media är för sjuk bransch och vilka uppblåsta människor som rör sig där och bestämmer vad vi skall tycka.
Kommer att dröja innan jag köper en kvällstidning.
Har aldrig läst någon text av Virtanen och tycker inte denna var något höjdare. De första två delarna belyste hädelserna från Virtanens perspektiv och var väl OK. Sista delen var en plågsam blandning av offerkofta och självrannsakan.
Efter att ha läst igenom alla dessa böcker så undrar man vad media är för sjuk bransch och vilka uppblåsta människor som rör sig där och bestämmer vad vi skall tycka.
Kommer att dröja innan jag köper en kvällstidning.
March 22, 2022
Det var synd om många män under metoo-rörelsen, men syndast var det förstås om Virtanen. Trots att han flera gånger poängterar att boken följer etiska regler för journalistik ignorerar han forskning om hur människor hanterar trauma och drar märkliga slutsatser om vad som är ”sanning” och inte. Alla andras upplevelser är just upplevelser, men Virtanens upplevelser är facit för vad som faktiskt var sant.
Rent språkligt var den helt ok, om än något upprepande och återkommande användande av klyschor för att understryka hur synd det var om honom.
Rent språkligt var den helt ok, om än något upprepande och återkommande användande av klyschor för att understryka hur synd det var om honom.
June 13, 2019
Skakande om gruppmentalitet.
February 21, 2020
Ironiskt nog är det texterna om metoo och media i stort som är mest intressanta. När han ska försvara sig själv blir det istället lite tölpigt 🧐
Read
May 9, 2023Intressant och läsvärt.
August 16, 2026
I huvudet på en självömkande man
September 1, 2020
Bra tidsdokument
Displaying 1 - 23 of 23 reviews