När relationsexperten Amelia Ekdahl, känd från en kommersiell tevekanal, parkerar bilen på villauppfarten i Stockholmsförorten Gamla Enskede hinner hon bara ana vad som hänger i äppelträdet innan ett vasst föremål träffar henne i magtrakten. Hennes sista stund i livet betraktas av en porslinsdocka med långa, mörka ögonfransar, rosiga kinder och klarblå ögon. Samtidigt som läkarna på Södersjukhuset förgäves kämpar för att rädda tevekändisens liv, vaknar kriminalkommissarie Ulrika Stenhammar och journalisten Lovisa Ling upp tillsammans. Någonting är inte som det ska i deras relation och så småningom uppdagas en bitter sanning om Ulrika. Ännu än porslinsdocka hittas i samband med ett i högsta grad misstänkt mordfall. Finns det ett samband mellan offren? Ulrika slukas av utredningen samtidigt som Lovisa tar väl (alltför väl?) hand om en praktikant på redaktionen. När sanningen går upp för polisen ser det ut att vara för sent: mördaren har redan slagit sina klor i en nära medarbetare och är på väg att fullborda sitt verk.
Jag önskar att jag hade tyckt om den här boken mer, för jag tycker att Caroline Engvall gör så mycket bra för utsatta barn. Hon är verkligen en förebild och en fantastisk kämpe!
Det som gör att jag personligen inte klarar av boken är att alltför många beskrivningar känns stolpiga och klyschiga, att dialogen ofta inte känns naturlig, och framför allt dessa ständiga viskningar som huvudpersonerna sysslar med. I vissa passager går det inte ens en sida utan att någon viskar något till sig själv, och det verkar inte vara en quirk hos en specifik karaktär, utan samtliga går runt och viskar dramatiska oneliners till sig själva hela tiden.
Jag önskar också att en redaktör hade reagerat mer på utsvävningar (vi får många bifigurers hela bakgrundshistorier utan att de visar sig spela någon roll för historien) och redundanta formuleringar ("små vita tusenskönor" - tusenskönor är alltid små och vita).
Den som gillar spektakulära historier och skräck-genretypiska grepp som läskiga porslinsdockor, men inte har så höga krav på litterärt språk och dialog kommer säkert att uppskatta den här boken mycket mer än jag. Och som sagt ska denna recension inte ta något från Carolines viktiga kamp, som jag beundrar!
Boken Dockleken är den tredje boken i serien om kriminalkommissarie Ulrika Stenhammar och journalisten Lovisa Ling. Jag har även läst dom två tidigare delarna i serien, Ärren vi bär och Judasvaggan, och dom var mycket bra. (Länkarna går till mina recensioner av böckerna).
Dockleken gjorde mig inte besviken, för den var lika bra som dom två tidigare böckerna.
Boken är väldigt otäck, otroligt spännande, och mycket gripande.
Caroline Engvall ägnar ju stor del av sin tid åt kampen mot sexuellt utnyttjande av unga. Och hon har tidigare gett ut fem dokumentära böcker i ämnet. Jag har läst fyra av dom, och kan rekommendera även dom. (I min recension av Judasvaggan, så finns det länkar till dom fem böckerna).
Rekommenderar varmt Dockleken, men läs helst serien från början.
#375 sidor. Jag tror nog detta är hennes bästa, klockrent gripande. Haft den hemma länge, men ni bokmalar som mig, vet hur det är, så många bra författare, för att inte tala om alla nya som poppar upp som svampar. Den här är sykiskt, smygande vidrig, kan nästan känna karaktärers avsky, som om det vore på riktigt, en bok som kommer stanna länge. Samt får en att tänka på alla verkliga händelser som faktiskt sker...... Växlingar mellan då&nu, funkar inte alltid jättebra, men här är drt smooth & friktionsfritt. Tummarna upp & längtar efter nästa: kyrkan.
Jag vill så gärna tycka om serien för jag tycker att Caroline Engvall är så viktig och duktig i ämnet. Men det går liksom inte. Absolut, det är spännande, men jag hänger inte med. Många historier parallellt med varandra som gör mig förvirrad. Dessutom känns boken till och med "cringe" i vissa delar, ofta när karaktärerna tänker saker för sig själva. Trots detta: läsvärd! Kan ju vara jag som är dålig på deckare.