What do you think?
Rate this book
Klåda
Jag skrattade och tänkte på aprikoser, oändliga aprikoser. Jag ville inte ha henne, men jag ville verkligen inte att nån annan skulle ha henne heller.
Rebeckas kropp kliar varje natt. Tankarna maler på och naglarna river. Det är omöjligt att slappna av.
Rebecka för en nattlig monolog medan Mikael ligger intill och sover sin aningslösa sömn. Ett försvarstal i 40 nätter. Mikael bara sover.
Rebecka berättar om sin småtrista relation, sitt arbete på äldreboendet, om våta krogkvällar med vännerna, om konstiga moster Gun som skickar kryptiska emojis på messenger.
Och om Helena, kollegan som doftar aprikos, som är aprikos lika söt och ljuvlig.
Men nånting har hänt Helena, något som inte borde ha hänt. Något som inte ens går att nämna i en tyst nattlig monolog. Därför kliar det. I 40 såriga nätter.
Efter succédebuten Jaga vatten är Ellen Strömberg tillbaka med en roman som också den präglas av träffsäkra personporträtt, ett eget ärende, okonventionella scenarier och ett skoningslöst men avväpnande tilltal.
Rebeckas kropp kliar varje natt. Tankarna maler på och naglarna river. Det är omöjligt att slappna av.
Rebecka för en nattlig monolog medan Mikael ligger intill och sover sin aningslösa sömn. Ett försvarstal i 40 nätter. Mikael bara sover.
Rebecka berättar om sin småtrista relation, sitt arbete på äldreboendet, om våta krogkvällar med vännerna, om konstiga moster Gun som skickar kryptiska emojis på messenger.
Och om Helena, kollegan som doftar aprikos, som är aprikos lika söt och ljuvlig.
Men nånting har hänt Helena, något som inte borde ha hänt. Något som inte ens går att nämna i en tyst nattlig monolog. Därför kliar det. I 40 såriga nätter.
Efter succédebuten Jaga vatten är Ellen Strömberg tillbaka med en roman som också den präglas av träffsäkra personporträtt, ett eget ärende, okonventionella scenarier och ett skoningslöst men avväpnande tilltal.
- GenresFiction
178 pages, Paperback
First published January 1, 2019
4 people are currently reading
265 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 49 reviews
January 5, 2020
Otrolig!!! Allt är så ini helvete spännande. Uppskruvat och avskalat samtidigt. Och aj vad ont det stundtals gör. Ett fantastiskt språk och en fantastisk språkbehärskning. Denna ska du läsa.
May 8, 2020
Jag förstår hur förlaget har tänkt. Det här är en författare med potential som de vill satsa på. Nog finns det riktigt bra stycken.Roliga stycken. Men som helhet håller inte det här. Det är för tunt och inte alls särskilt engagerande.
August 17, 2020
Det kliar och kliar och kliar på huvudkaraktären i boken, men faktum är att det knappt känns något alls i mig när jag läser. Till en början finner jag mig handlingsmässigt intresserad och språkligt nöjd, men sedan upphör känslan. Det blir lite väl upprepande med klådans metaforer och ganska fladdrigt rent storymässigt - som om boken börjar okej men sedan aldrig lyfter.
November 9, 2019
Ellen Strömbergs språk fortsätter att imponera: Lättflytande, obehagligt, kroppsligt. I Klåda skriver hon om Rebecka som ligger vaken natt efter natt, plågad av klåda och skuldkänslor, en äkta opålitlig berättare som kryper under huden på läsaren.
November 14, 2019
En stark och medryckande inledning och ett språk lika träffsäkert som alltid till trots blev det en tvåa. För mig föll det på det repetitiva kliandet som förvisso var ett häftigt och spännande grepp men som blev lite för mycket i slutändan för mig.
December 9, 2019
Alltså detta är en författare jag gillar! Hon skriver så HÄRLIGT och real och denna var bättre än Jaga vatten enligt mig så it was nice
January 11, 2021
4.0/5
En bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Huvudpersonens ångest kryper in under huden - givet, då boken handlar om hur hennes hud kliar i 40 nätter - men sätter sig också som en klump i halsen och en molande oro i nacken. Älskar den krypande stämningen, hur vi bit för bit får veta mer om vad det är som hänt.
Jag upplever inte att det avslöjas för mycket, utan precis lagom, både för att hålla upp ens intresse under läsningens gång samt behålla mystiken efter att boken är slut. Och så är ju språket direkt och rappt på ett sätt som ändå innehåller ett stråk av svart humor och självdistans hos huvudpersonen.
En bok jag inte kunde lägga ifrån mig. Huvudpersonens ångest kryper in under huden - givet, då boken handlar om hur hennes hud kliar i 40 nätter - men sätter sig också som en klump i halsen och en molande oro i nacken. Älskar den krypande stämningen, hur vi bit för bit får veta mer om vad det är som hänt.
Jag upplever inte att det avslöjas för mycket, utan precis lagom, både för att hålla upp ens intresse under läsningens gång samt behålla mystiken efter att boken är slut. Och så är ju språket direkt och rappt på ett sätt som ändå innehåller ett stråk av svart humor och självdistans hos huvudpersonen.
November 1, 2019
Jos ei ennen kirjan lukemista vähän kutita jostain, niin lukemisen aikana varmasti. Rebecka viettää syyhynsä kanssa levottomia öitä, kun joka paikka kutiaa ja raavituttaa. Vieressä mies nukkuu levollisena. Suhde kärsii, kun Rebecka kärsii masennuksesta, ahdistuksesta ja muista vaikeuksista, äitisuhdekin on ongelmallinen.
Pikkuhiljaa selviää, minkälaiset tapahtumat Rebeckan syyhyn takana ovat. Lumoava sukellus mielen syvyyksiin, rapistuvan mielenterveyden ja hajoavien ihmissuhteiden pariin. Ihan näin marraskuun alkuun sopivia tunnelmia tosiaan.
Pikkuhiljaa selviää, minkälaiset tapahtumat Rebeckan syyhyn takana ovat. Lumoava sukellus mielen syvyyksiin, rapistuvan mielenterveyden ja hajoavien ihmissuhteiden pariin. Ihan näin marraskuun alkuun sopivia tunnelmia tosiaan.
January 9, 2022
I egenskap av en som kliat sönder sin hud över hela kroppen långa perioder pga ångest tidigare har jag varit både rädd och nyfiken på den här boken. Rädd att den skulle trigga fram nånting (det gjorde den inte wohoo) och nyfiken pga så nära en själv. Det finns ingen njutning som den när man tillåter sig klia riktigt hårt och hemskt.
Och så till boken. Jag hade förväntat mig att den skulle prata mera om kliande, men jag tyckte det var alldeles passligt mycket för att lyckas göra ett mönster av det men inte bli långrandigt. Strukturen är kanske det jag gillar bäst med boken. Korta kapitel som alla är fokuserad på nätter. Det får en ovan trögläsare som mig att sluka den.
Nu skrev jag inte upp specifika meningar men jag tycker formuleringarna om hud och kliande och känslan kring det var bra och sanna. Det fanns några konversationer som var så klockrena för hur man pratar i Österbotten. På ett ställe var ordet "hördu" så välplacerat att huhu. Längtar efter mera sånt i kommande Bergström böcker, hon gör det så bra!
Lite besviken på slutet kanske. Annars intressant och personlig upplevelse var det att läsa den. Pga kliandet men också att en av miljöerna var ett åldringshem. Kunde se mitt gamla jobb så tydligt framför mig.
Och så till boken. Jag hade förväntat mig att den skulle prata mera om kliande, men jag tyckte det var alldeles passligt mycket för att lyckas göra ett mönster av det men inte bli långrandigt. Strukturen är kanske det jag gillar bäst med boken. Korta kapitel som alla är fokuserad på nätter. Det får en ovan trögläsare som mig att sluka den.
Nu skrev jag inte upp specifika meningar men jag tycker formuleringarna om hud och kliande och känslan kring det var bra och sanna. Det fanns några konversationer som var så klockrena för hur man pratar i Österbotten. På ett ställe var ordet "hördu" så välplacerat att huhu. Längtar efter mera sånt i kommande Bergström böcker, hon gör det så bra!
Lite besviken på slutet kanske. Annars intressant och personlig upplevelse var det att läsa den. Pga kliandet men också att en av miljöerna var ett åldringshem. Kunde se mitt gamla jobb så tydligt framför mig.
Read
December 28, 2019DNF. ångestig.
February 24, 2020
Satans obehaglig.
May 28, 2020
Jag gillar Strömbergs vardagsskildringar mer än det suggestiva inre livet. Trots en hel del klåda landade boken på en stark trea.
June 6, 2020
Starka delar som var väldigt bra, men den tappar det i andra delar!!!! Synd!
December 13, 2020
Tyckte om språket och blev berörd av vissa delar. En grej som störde mig var att de bodde i ett radhus men så i slutet refererades det plötsligt till som en lägenhet. Kändes slarvigt.
October 8, 2024
Helt okej. Saknade något till. Men fungerade som den är. Kliar efteråt i kroppen.
October 16, 2019
Strömberg skriver träffsäkert och på ett sätt som gör det nästan omöjligt att lägga boken ifrån sig. Klådan från boken sätter sig på kroppen och medan jag läser undrar jag om det inte kliar någonstans. Jag gillar att jag aldrig riktigt kan vara säker på om berättaren talar sanning eller inte. Vad händer på riktigt? Vad händer inte? Läs denna!
October 5, 2021
Alltid lika spännande att läsa böcker av finlandssvenska författare. Specifikt österbottniska. En utmaning i att se om liksom igenkänningsfaktorn sitter där den ska. Och det gör den på många sätt och vis i Strömbergs bok. Skildringen av livet som Rebecka lever känns verkligt och sanningsenligt trots hennes totalt upp och nervända mentala inre. Gillar citatet på insidan av boken: ”Det tråkiga med galenskap är att den sällan ser speciell ut på något sätt.” Den sätter på nåt sätt huvudet på spiken om vad som är intressant med denna bok men, i stunder så flyter det på utan nån riktig rikting till temat. Nåja, en intressant bok och vet inte om ja ska hylla eller förfäras av Strömbergs förmåga till att få mig att inbilla mig att det kliar i hela min kropp.
July 18, 2020
Syyhy on kirja masennuksesta ja jonkinlaisesta psykosomaattisesta oireilusta. Päähenkilön henkinen piina välittyi lukijalle intensiivisesti ja masennukseen johtaneet vaikuttimet paljastuivat pikkuhiljaa, mikä teki kirjasta enemmänkin jännärin. Sen sijaan että kirja olisi ollut lukijallekin masentava, oli tämä aika tarttuva ja jännä teos, joka piti otteesaan loppuun asti.
Hyvin mielenkiintoinen kokonaisuus, josta tuli ahaa-elämyksiä vielä lukemisen jälkeenkin. Oliko kyseessä tosiaan masentunut persoona vai jotenkin muuten sairas yksilö?
Hyvin mielenkiintoinen kokonaisuus, josta tuli ahaa-elämyksiä vielä lukemisen jälkeenkin. Oliko kyseessä tosiaan masentunut persoona vai jotenkin muuten sairas yksilö?
July 10, 2020
Ihan melkein 5 tähteä mutta lopusta jäi puuttumaan jotain, en vain osaa sanoa mitä.
Erityisesti pidin tavasta jolla Helenan naiseutta kuvattiin,olkoonkin hieman sairaiden ajatusten saattelemana. Ehkä se kertojan ajatusten vääristymä tekikin tästä niin mahdottoman hyvän kirjan.
Erityisesti pidin tavasta jolla Helenan naiseutta kuvattiin,olkoonkin hieman sairaiden ajatusten saattelemana. Ehkä se kertojan ajatusten vääristymä tekikin tästä niin mahdottoman hyvän kirjan.
November 7, 2019
Fick läsa denna i bokcirkel på facebook innan utgivningen, fast inte slutet, det läste jag nu, men hade väl redan anat det mesta.
Här följer de frågor vi fick i cirkeln efter varje etapp vi läst, och mina reflektioner. Del fyras reflektioner missade jag, hann inte med det just då.
Frågorna till del ett:
Boken heter Klåda. Vad väcker själva titeln för reaktioner hos dig? Vad tänkte du innan du började läsa? Efter att du läst texten
Vem är huvudpersonen? Hur föreställer du dig henne? Hur gammal är hon, hur ser hon ut, hur ser hennes liv ut?
Del ett: Klåda, jag tänker att det signalerar obehag och äckel, och beskrivningarna är olustiga, äckliga, men också litterärt snygga och intressanta. Jaget för en slags rättegång med några osynliga "ni", som jag tänker kan tolkas på många sätt - omvärlden, vi läsare, eller någon särskild grupp människor eftersom hon säger sig ha gjort något, som jag uppfattar det. Vad detta "Det" är tänker jag både är bokens kärna, men förväntar mig inte få veta exakt vad det är, och vi får väl se allteftersom boken utvecklar sig.
Klådan ett symptom på något i henne, en förändring, en känsla, som hon inte står ut med, och en reaktion på något hon gjort (detta Det som är orsaken eller kulmen på det som leder till sjukskrivningen) som hon inte riktigt kan hantera eller stå för. Bit för bit får vi veta mer om vem hon är och det liv hon levt fram till sjukskrivningen.
Jag uppfattar henne som ett exempel på en "vanlig" kvinna som inte utmärker sig och är nöjd med det. Lite som jaget i Inlandet på nåt vis, fast äldre, trettio-ish. Jag föreställer mig inget ansikte direkt, mer en suddig känsla av en slätstruken kvinna. Men jag blir mer och mer nyfiken på vem hon är, och vad det är som satt igång klådan. Tänker att det är något som sticker ut, något ovanligt, och som hon därför inte kan acceptera i sig själv.
Frågor del två:
I den här delen av texten dyker flera nya personer upp, mamman, mostern, en arbetskamrat mm. Mikael får lite mer utrymme. Vad tycker ni texten säger om huvudpersonens relation till människorna runtomkring henne? Och kroppen?
Del två: Ja, mamman verkar vara en problematik hos jaget, och deras relation ganska ansträngd. En mamma som "försöker" på ytan, men inte lyssnar när det verkligen gäller, inget djup. Känner igen relationen och beteendet från folk i min närhet, sorgligt.
Frågor del tre:
Nu har ni fått veta lite mera om Helena. Vad tänker ni om henne?
Del tre: Någonting har hänt som involverar Helena. Helena verkar ha dött? Det står något om en bruten nacke, och jaget har på något sätt varit orsaken till detta, fastän implicit kanske, hon verkar inte heller minnas vad som hände. Någon form av erotisk känsla har hon för Helena, det finns en laddning där, som i att hon tänker på henne då hon har sex med Mikael. På ett plan är det som att Helena är den huvudpersonen vill vara, ett slags ideal som hon inte kan leva upp till. Eftersom det nämns mycket om utmattning etc, tänker jag att det är en av anledningarna till att huvudpersonen är sjukskriven, och att det är det omgivningen ser det som, medan hon på något sätt ser något annat. Rösterna i huvudet, "dom" som hon pratar till, verkar också bli mer och mer konkreta, verkliga, särskilt när Gun inte verkade kunna hjälpa henne, den utvägen inte fanns. Kopplingen/frågeställningen om galenskap är också tydlig, är det galenskap eller inte? Något jaget vacklar kring, och jag som läsare också. Klådan verkar mer eller mindre imaginär? Vid något tillfälle säger hon att Mikael inte kan se den, att den bara finns där på natten. Att den är psykosomatisk känns uppenbart då den lägger sig vid utsikten om att hon ska få hjälp av Gun, och sedan kommer tillbaka.
Del fem: Är det här sista delen? Lite snopet slut, på ett sätt, fast jag gillar "öppna" slut. Olycka eller inte? Upplever att det fortfarande finns ett frågetecken kvar.
Tänkte på att klådan försvann ur texten mot slutet, den blev lite unresolved. Eller att man kan tolka att när sanningarna börjar uppdagas så försvinner den? Då Helena "lämnar" henne?
Slutkommentarer:
Jag tycker om att man inte får svaren direkt, utan att det nystas fram bit för bit, att det handlar om någon form av skuld, Det med stort D som ger henne klådan. Att vi inte vet vad det handlar om är både frustrerande och ovidkommande, på sätt och vis. Det är opålitligheten i jagberättaren som blir det man är nyfiken på, och man förstår bit för bit att hon hemsöks av skuldkänslor som växer och blir paranoia. Det är som en sorlig bild som växer fram också, en kvinna som inte har fått blomma ut i sig själv, kan jag känna, som blir besatt av Helena och som tror sig finna sin utblommning i henne kanske, men misstolkar och begår en handling som blir så fel. Det är talande att hennes namn inte nämns förrän någon gång mot slutet: hon finns liksom inte riktigt.
Här följer de frågor vi fick i cirkeln efter varje etapp vi läst, och mina reflektioner. Del fyras reflektioner missade jag, hann inte med det just då.
Frågorna till del ett:
Boken heter Klåda. Vad väcker själva titeln för reaktioner hos dig? Vad tänkte du innan du började läsa? Efter att du läst texten
Vem är huvudpersonen? Hur föreställer du dig henne? Hur gammal är hon, hur ser hon ut, hur ser hennes liv ut?
Del ett: Klåda, jag tänker att det signalerar obehag och äckel, och beskrivningarna är olustiga, äckliga, men också litterärt snygga och intressanta. Jaget för en slags rättegång med några osynliga "ni", som jag tänker kan tolkas på många sätt - omvärlden, vi läsare, eller någon särskild grupp människor eftersom hon säger sig ha gjort något, som jag uppfattar det. Vad detta "Det" är tänker jag både är bokens kärna, men förväntar mig inte få veta exakt vad det är, och vi får väl se allteftersom boken utvecklar sig.
Klådan ett symptom på något i henne, en förändring, en känsla, som hon inte står ut med, och en reaktion på något hon gjort (detta Det som är orsaken eller kulmen på det som leder till sjukskrivningen) som hon inte riktigt kan hantera eller stå för. Bit för bit får vi veta mer om vem hon är och det liv hon levt fram till sjukskrivningen.
Jag uppfattar henne som ett exempel på en "vanlig" kvinna som inte utmärker sig och är nöjd med det. Lite som jaget i Inlandet på nåt vis, fast äldre, trettio-ish. Jag föreställer mig inget ansikte direkt, mer en suddig känsla av en slätstruken kvinna. Men jag blir mer och mer nyfiken på vem hon är, och vad det är som satt igång klådan. Tänker att det är något som sticker ut, något ovanligt, och som hon därför inte kan acceptera i sig själv.
Frågor del två:
I den här delen av texten dyker flera nya personer upp, mamman, mostern, en arbetskamrat mm. Mikael får lite mer utrymme. Vad tycker ni texten säger om huvudpersonens relation till människorna runtomkring henne? Och kroppen?
Del två: Ja, mamman verkar vara en problematik hos jaget, och deras relation ganska ansträngd. En mamma som "försöker" på ytan, men inte lyssnar när det verkligen gäller, inget djup. Känner igen relationen och beteendet från folk i min närhet, sorgligt.
Frågor del tre:
Nu har ni fått veta lite mera om Helena. Vad tänker ni om henne?
Del tre: Någonting har hänt som involverar Helena. Helena verkar ha dött? Det står något om en bruten nacke, och jaget har på något sätt varit orsaken till detta, fastän implicit kanske, hon verkar inte heller minnas vad som hände. Någon form av erotisk känsla har hon för Helena, det finns en laddning där, som i att hon tänker på henne då hon har sex med Mikael. På ett plan är det som att Helena är den huvudpersonen vill vara, ett slags ideal som hon inte kan leva upp till. Eftersom det nämns mycket om utmattning etc, tänker jag att det är en av anledningarna till att huvudpersonen är sjukskriven, och att det är det omgivningen ser det som, medan hon på något sätt ser något annat. Rösterna i huvudet, "dom" som hon pratar till, verkar också bli mer och mer konkreta, verkliga, särskilt när Gun inte verkade kunna hjälpa henne, den utvägen inte fanns. Kopplingen/frågeställningen om galenskap är också tydlig, är det galenskap eller inte? Något jaget vacklar kring, och jag som läsare också. Klådan verkar mer eller mindre imaginär? Vid något tillfälle säger hon att Mikael inte kan se den, att den bara finns där på natten. Att den är psykosomatisk känns uppenbart då den lägger sig vid utsikten om att hon ska få hjälp av Gun, och sedan kommer tillbaka.
Del fem: Är det här sista delen? Lite snopet slut, på ett sätt, fast jag gillar "öppna" slut. Olycka eller inte? Upplever att det fortfarande finns ett frågetecken kvar.
Tänkte på att klådan försvann ur texten mot slutet, den blev lite unresolved. Eller att man kan tolka att när sanningarna börjar uppdagas så försvinner den? Då Helena "lämnar" henne?
Slutkommentarer:
Jag tycker om att man inte får svaren direkt, utan att det nystas fram bit för bit, att det handlar om någon form av skuld, Det med stort D som ger henne klådan. Att vi inte vet vad det handlar om är både frustrerande och ovidkommande, på sätt och vis. Det är opålitligheten i jagberättaren som blir det man är nyfiken på, och man förstår bit för bit att hon hemsöks av skuldkänslor som växer och blir paranoia. Det är som en sorlig bild som växer fram också, en kvinna som inte har fått blomma ut i sig själv, kan jag känna, som blir besatt av Helena och som tror sig finna sin utblommning i henne kanske, men misstolkar och begår en handling som blir så fel. Det är talande att hennes namn inte nämns förrän någon gång mot slutet: hon finns liksom inte riktigt.
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 8, 2021
Klåda är en lättläst bok. Den behandlar ett svårt tema, mental ohälsa. Nu efter att jag läst klart boken känner jag att den lämnade många frågor och jag känner mig inte klokare… men kanske är det så mental ohälsa upplevs?
I början av boken upplevde jag den som mellan mjölk, den lämnade inga intryck annat än en fråga, vad är ”Det” som har hänt. Dock var jag inte alltid övertygad om att det var en tillräckligt stor drivande faktor för att jag självmant skulle ha läst ut boken, utan att ha påtryck av att läsa den för bokklubb.
Slutet av boken blev lite obehagligt, det var främst beskrivandet av huvudkaraktärens möte med hennes mors katt som lämnade en stark bitter eftersmak och i det här skedet var jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Överlag lämnade boken en liten dålig avsmak efter att ha läst ut den.
Om man vill läsa en lättläst skönlitterär bok om mental ohälsa tycker jag ändå att man kan ge den här en chans. Kanske nån annan läsare ser något i Klåda som inte jag ser eller förstår.
I början av boken upplevde jag den som mellan mjölk, den lämnade inga intryck annat än en fråga, vad är ”Det” som har hänt. Dock var jag inte alltid övertygad om att det var en tillräckligt stor drivande faktor för att jag självmant skulle ha läst ut boken, utan att ha påtryck av att läsa den för bokklubb.
Slutet av boken blev lite obehagligt, det var främst beskrivandet av huvudkaraktärens möte med hennes mors katt som lämnade en stark bitter eftersmak och i det här skedet var jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Överlag lämnade boken en liten dålig avsmak efter att ha läst ut den.
Om man vill läsa en lättläst skönlitterär bok om mental ohälsa tycker jag ändå att man kan ge den här en chans. Kanske nån annan läsare ser något i Klåda som inte jag ser eller förstår.
This entire review has been hidden because of spoilers.
March 21, 2024
Tyvärr inte min kopp av te. Läste att denna bok skulle vara tragikomisk men den var bara tragisk och miserabel. Det var intressant till en början med konceptet av klådan (beskrivningarna var bra gav mig såna obehag) men saker förklarades inte och så många sidor slösades på mamman och Ellens historia som inte riktigt hade med historien att göra i slutändan. Slutet var så abrupt med att alla känslor kastades ut efter att försöka hålla det under något slags mysterium. Jag kan se denna bok mer lämpad för någon som gillar att överanalysera böcker men den personen är inte jag.
September 17, 2020
En spännande inledning som fångar och ger berättelsen en nästan thrillerlik känsla. Den opålitliga berättaren är också skickligt gestaltad. Klådan är ibland då groteskt gestaltad att jag ryser till, men i längden blir det lite för mycket, för upprepande och tillför egentligen inget nytt. Det samma gäller hela berättelsen, den får aldrig riktigt fart och kommer egentligen ingenvart och ger mig slutligen inte så mycket.
December 3, 2021
En bok som väckte mycket känslor. Innehållet får 2 stjärnor, för det var väldigt mycket upprepningar och handlingen kom sig aldrig riktigt vidare. Det var väldigt mörkt, svart och deppigt, och jag kände mig obehaglig till mods när jag läste. Men något i boken gjorde ändå att jag ville fortsätta läsa, och det höjer slutbetyget till 3 stjärnor. Dessutom tycker jag att alla böcker som lyfter tabubelagda ämnen ( i detta fall psykiskt ohälsa) är värda att lyftas fram.
December 28, 2019
Liksom "Jaga vatten" är det här en roman som griper tag i en från första sidan och släpper inte taget, inte ens när man läst klart. Det kliar i kroppen på mig under läsningen. Det är obehagligt, äckligt och så välformulerat! Ellen Strömberg fångar ögonblick och tankar i korta kapitel och det är hennes absoluta styrka.
June 1, 2023
Hur kan man skriva som Ellen Strömberg? Så obehagligt, träffade utan att kännas din klichéer, vackert. Hade sjukt mycket ångest genom denna bok, samtidig som det var så vackert.
Tredje femman i år. Tredje boken av Ellen Strömberg i år. Kommer nån upp till hennes nivå? Detta är böcker jag kommer unna mig att ha i bokhyllan.
Tredje femman i år. Tredje boken av Ellen Strömberg i år. Kommer nån upp till hennes nivå? Detta är böcker jag kommer unna mig att ha i bokhyllan.
July 2, 2020
Boken är bra. Jag gillar språket och sättet den är skriven på, men den saknar någonting som gör att den lyfter. Kan nog klassas som tung läsning om en inte är van, eller uppskattar att läsa om psykisk ohälsa.
September 6, 2020
Vaan njääh. En saanu oikein mistään kiinni, paitsi et fyysisen syyhyn kuvailu oli kyllä hyvin tehty. Mut sekin lähinnä ällötti, enkä siks halunnu oikein lukea kirjaa. Juoni ja hahmot ei sit olleetkaan oikein mun mieleen.
Displaying 1 - 30 of 49 reviews