What do you think?
Rate this book
De obekymrade
”En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad.”
I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.
I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.
- GenresSwedish Literature
100 pages, Paperback
First published January 1, 2019
2 people are currently reading
37 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 16 of 16 reviews
Read
July 18, 2019Jag gissar att telefonlistan blivit betydligt kortare på sista tiden hos denne forne ”ständige sekreterare”, han som var ”Horace” med hela svenska folket för bara ett par år sedan. Utan att försvara honom på något sätt (det får han sköta själv) kan jag lätt konstatera att han har fått utstå orimligt mycket skit. Dreven har kommit och gått, och likt tsunamier drar de urskiljningslöst med sig allt på sin väg. På kuppen glömmer folk lätt bort att Engdahl är såväl klok som sällsynt skrivkunnig, och de tolkar gärna hans texter som Fan läser Bibeln.
Boken inleds med 30 textstycken kallade ”Mahurovariationer”, efter en figur som dök upp i en Engdahlsk dröm. Mahuro är ”otvivelaktigt en han”, som talar ”utan blygsel”. Men nog framstår det som lite fegt med den här karaktären. Som om Engdahl — trots allt — vore lite rädd för att stöta sig, som om han vill ha denna förklädnad om det skulle krisa. Då har han bara att kasta av sig masken och peka, ”titta, det var inte jag – det var Mahuro som tyckte såhär!” – själv bara ”antecknade” han. Därför ”vågar” också Mahuro säga tvivelaktiga saker som att mannen ska vara rik och kvinnan skön.
Men att, som många tycks göra, läsa Engdahl som en högtravande kulturkonservativ stofil, är dock att begå ett stort misstag. Framförallt missar man då humorn. Han gillar att retas. Och han gör det skickligt och fyndigt. Att han medvetet provocerar råder det ingen som helst tvekan om. ”En man väljer den kvinna som han har mest lust att dra upp kjolen på”, eller: ”Kvinnorna måste föda barn, männen måste hålla tacktal” är två goda exempel. Tyvärr kan det också slå över i en form av trött bitterhet emellanåt, och blinda generaliseringar, som att ”[d]amerna blir alltid osams”. Kanske ett arv efter att ha varit gift med något av en symbol för feminismen?
När han är som bäst är han en pessimistisk aforistiker kombinerande humor, elakhet och skärpa. En svensk Cioran kanske: ”När Mahuro läser propagandaartiklarna om hur lika män och kvinnor är varandra i grund och botten, med siffror på hur många egenskaper de har gemensamt, tänker han på hur stor del av människans gener som hon har gemensamt med daggmasken”. I en annan aforism kan han få mig att tänka på en genremästare som Vilhelm Ekelund: ”Lycka kan inte bestå i någonting annat än stridslust. När den falnar, väller omvärlden in och ockuperar mitt livsrum, vilket sällan sker med några goda avsikter”.
När han å andra sidan är som sämst, blir det bara plumpt och banalt. Som den lilla sagan om eremiten och det förtrollade vattnet, vars sensmoral är att varje man, eller ”vandrare i livet”, som han formulerar det, skulle välja flaskan som ger en man erektion närhelst han vill, framför de andra flaskornas vishet eller utrotande av alla sjukdomar. Eller aforismen som föreslår att vår art borde heta homo calumniosus (skitsnackaren). Den ligger långt under Engdahls egentliga klass. Och när han låter ”Mahuro” påstå att kvinnors klädsel, målning och uppträdande ”framkallar övertramp från männens sida” så är det inget annat än ett gigantiskt övertramp han själv gör.
Herr Engdahl vill nog gärna ta plats bredvid de stora franska moralisterna — Chamfort, La Rochefoucauld, La Bruyère et al — men har aningen svårt att inte utgå ifrån en försvarsställning, vilken renderar texterna en odör av personlig vendetta. Men även om han har lite svårt att höja sig över detta, kan han bjuda på värdefulla tänkvärdheter från skyttegraven. Som att det inte finns ett ”smicker så grovt att en författare inte tar det för äkta vara” och mena att det förutom det vanliga bläcket i pennan flyter ”ett osynligt, narcissistiskt gift som förvandlar den skrivande till någonting avskyvärt”. Jag utgår ifrån att han i dylika utsagor även omfattar sig själv.
Mycket i ”De obekymrade” behandlar manligt och kvinnligt, feminism och könsroller. Jag föredrar när han lämnar det ämnet åt sidan för att istället ägna sig åt de stora filosofiska frågorna. De som inte tyngs av personlig ballast. Det är då texterna får riktig tyngd. Och det är först när den analytiska blicken riktas utåt som den får riktig skärpa. Då framkallar han såväl skratt som djupa reflexioner. Som tidigare, i böcker som ”Meteorer”, ”Cigarretten efteråt” och, åtminstone delvis, ”Den sista grisen”. Det är då han faktiskt på allvar närmar sig ”de obekymrade”, den mäktiga traditionen essäister och aforistiker som verkat i Montaignes efterföljd.
Boken inleds med 30 textstycken kallade ”Mahurovariationer”, efter en figur som dök upp i en Engdahlsk dröm. Mahuro är ”otvivelaktigt en han”, som talar ”utan blygsel”. Men nog framstår det som lite fegt med den här karaktären. Som om Engdahl — trots allt — vore lite rädd för att stöta sig, som om han vill ha denna förklädnad om det skulle krisa. Då har han bara att kasta av sig masken och peka, ”titta, det var inte jag – det var Mahuro som tyckte såhär!” – själv bara ”antecknade” han. Därför ”vågar” också Mahuro säga tvivelaktiga saker som att mannen ska vara rik och kvinnan skön.
Men att, som många tycks göra, läsa Engdahl som en högtravande kulturkonservativ stofil, är dock att begå ett stort misstag. Framförallt missar man då humorn. Han gillar att retas. Och han gör det skickligt och fyndigt. Att han medvetet provocerar råder det ingen som helst tvekan om. ”En man väljer den kvinna som han har mest lust att dra upp kjolen på”, eller: ”Kvinnorna måste föda barn, männen måste hålla tacktal” är två goda exempel. Tyvärr kan det också slå över i en form av trött bitterhet emellanåt, och blinda generaliseringar, som att ”[d]amerna blir alltid osams”. Kanske ett arv efter att ha varit gift med något av en symbol för feminismen?
När han är som bäst är han en pessimistisk aforistiker kombinerande humor, elakhet och skärpa. En svensk Cioran kanske: ”När Mahuro läser propagandaartiklarna om hur lika män och kvinnor är varandra i grund och botten, med siffror på hur många egenskaper de har gemensamt, tänker han på hur stor del av människans gener som hon har gemensamt med daggmasken”. I en annan aforism kan han få mig att tänka på en genremästare som Vilhelm Ekelund: ”Lycka kan inte bestå i någonting annat än stridslust. När den falnar, väller omvärlden in och ockuperar mitt livsrum, vilket sällan sker med några goda avsikter”.
När han å andra sidan är som sämst, blir det bara plumpt och banalt. Som den lilla sagan om eremiten och det förtrollade vattnet, vars sensmoral är att varje man, eller ”vandrare i livet”, som han formulerar det, skulle välja flaskan som ger en man erektion närhelst han vill, framför de andra flaskornas vishet eller utrotande av alla sjukdomar. Eller aforismen som föreslår att vår art borde heta homo calumniosus (skitsnackaren). Den ligger långt under Engdahls egentliga klass. Och när han låter ”Mahuro” påstå att kvinnors klädsel, målning och uppträdande ”framkallar övertramp från männens sida” så är det inget annat än ett gigantiskt övertramp han själv gör.
Herr Engdahl vill nog gärna ta plats bredvid de stora franska moralisterna — Chamfort, La Rochefoucauld, La Bruyère et al — men har aningen svårt att inte utgå ifrån en försvarsställning, vilken renderar texterna en odör av personlig vendetta. Men även om han har lite svårt att höja sig över detta, kan han bjuda på värdefulla tänkvärdheter från skyttegraven. Som att det inte finns ett ”smicker så grovt att en författare inte tar det för äkta vara” och mena att det förutom det vanliga bläcket i pennan flyter ”ett osynligt, narcissistiskt gift som förvandlar den skrivande till någonting avskyvärt”. Jag utgår ifrån att han i dylika utsagor även omfattar sig själv.
Mycket i ”De obekymrade” behandlar manligt och kvinnligt, feminism och könsroller. Jag föredrar när han lämnar det ämnet åt sidan för att istället ägna sig åt de stora filosofiska frågorna. De som inte tyngs av personlig ballast. Det är då texterna får riktig tyngd. Och det är först när den analytiska blicken riktas utåt som den får riktig skärpa. Då framkallar han såväl skratt som djupa reflexioner. Som tidigare, i böcker som ”Meteorer”, ”Cigarretten efteråt” och, åtminstone delvis, ”Den sista grisen”. Det är då han faktiskt på allvar närmar sig ”de obekymrade”, den mäktiga traditionen essäister och aforistiker som verkat i Montaignes efterföljd.
December 31, 2019
Ok boomer.
March 7, 2025
In sparse but often razor-sharp prose, Engdahl reflects on life, love and the world we live in, and he is not afraid of expressing what could easily be called “controversial” opinions.
Read
March 26, 2021Bevare mig väl 🤢
January 7, 2020
En gammal mans illa dolt desperata försök att värja sig undan skammen att befinna sig på den förlorande sidan. "Jag bryr mig då inte!"
Jag vet inte varför jag läste den här.
Jag vet inte varför jag läste den här.
August 4, 2019
Usch och fy.
Väcker den feministiska kampandan inom mig
Väcker den feministiska kampandan inom mig
June 3, 2019
Logiken bitvis dement
September 15, 2019

Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.
Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.
Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:
* ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”
* #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.
* Eros är rädd för samtal och samtycke.
Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.
Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.
En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:
”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”
Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.
Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.
För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.
”Det enda storslagna är att ha existerat.”
Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.
Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.
Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:
* ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”
* #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.
* Eros är rädd för samtal och samtycke.
Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.
Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.
En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:
”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”
Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.
Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.
För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.
”Det enda storslagna är att ha existerat.”
October 31, 2025
Rätt intetsägande bok som ungefär går ut på att kvinnor är lika illa som män och att kvinnor måste sluta spela offer.
- Det vill säga den ganska vanliga gamla dogmen vi får höra från högermän och högerkvinnor.
Högerkvinnor i högermännens värld spelar föga förvånande med i patriarkatet och använder sig istället av ramarna i det - därför kallar de oss andra för "snöflingor" eller "offer" när vi inte gör det.
Männen hävdar i det "natur" och andra (-enligt dem) oifrågasättbara dogmer och att kvinnorna som spelar med i spelets regler är "starka" medan kvinnor som inte är det kan utnyttjas fritt - igen "av naturen"!
Mannen är i denna bok och i samhället i stort kvinnans oifrågosättbara överhuvud och smarta kvinnor är något mannen kan använda sig av i uppbygandet av sin egen karriär(...) - Det är kanske orättvis - men det är av naturen!
Boken går, på ett smått förpubertalt sätt, ut på att göra sig lustig över detta "faktum" och över att det blev ett mediadrev mot den överkåta "Kulturmannen" - som - om jag får reflektera - troligtvis stödde upp en dålig självkänsla (- han var ju som jag förstod det mest en glorifierad festfixare?) på otaliga kn*ll för att fly sin egen (berättigade?) känsla av otillräcklighet.
Jag tror att Horace i sina förhållanden söker kvinnans acceptans samtidigt som han påstår sig inte göra det. - En 20 år yngre kvinna är onekligen enklare att imponera på än en jämnårig ;-)
Spännande att läsa kanske ur ett psykologisk perspektiv men annars för den väl inte samhällsdebatten framåt på något avgörande vis?
- Det vill säga den ganska vanliga gamla dogmen vi får höra från högermän och högerkvinnor.
Högerkvinnor i högermännens värld spelar föga förvånande med i patriarkatet och använder sig istället av ramarna i det - därför kallar de oss andra för "snöflingor" eller "offer" när vi inte gör det.
Männen hävdar i det "natur" och andra (-enligt dem) oifrågasättbara dogmer och att kvinnorna som spelar med i spelets regler är "starka" medan kvinnor som inte är det kan utnyttjas fritt - igen "av naturen"!
Mannen är i denna bok och i samhället i stort kvinnans oifrågosättbara överhuvud och smarta kvinnor är något mannen kan använda sig av i uppbygandet av sin egen karriär(...) - Det är kanske orättvis - men det är av naturen!
Boken går, på ett smått förpubertalt sätt, ut på att göra sig lustig över detta "faktum" och över att det blev ett mediadrev mot den överkåta "Kulturmannen" - som - om jag får reflektera - troligtvis stödde upp en dålig självkänsla (- han var ju som jag förstod det mest en glorifierad festfixare?) på otaliga kn*ll för att fly sin egen (berättigade?) känsla av otillräcklighet.
Jag tror att Horace i sina förhållanden söker kvinnans acceptans samtidigt som han påstår sig inte göra det. - En 20 år yngre kvinna är onekligen enklare att imponera på än en jämnårig ;-)
Spännande att läsa kanske ur ett psykologisk perspektiv men annars för den väl inte samhällsdebatten framåt på något avgörande vis?
May 26, 2019
Det är svårt att läsa Horace utan bagage men är det mödan värt? Jag tyglade dåligt min nyfikenhet och läste några recensioner för mycket innan jag kom över boken. Textens läsning fick alltså dubbla bördor i både recensenter och självaste Horace.
Jag är kanske en av "de obekymrade" som varken läser för att fördöma eller för att samtycka men boken lämnar mig oberörd. Det är spretigt många Horace i boken: Han som vill vara en Lundell med kommer för sent till festen med en luta, han som retoriskt frågar åt en kompis och han som vill skriva den där boken som framtiden skall vilja välja att älta.
Jag ser samma sockerkonditor som andra men med ett större gillande. Dock blir slutprodukten ett skådebröd väl dammigt redan i presentkartongen.
En lättsam läsning att låna på bibliotek.
Jag är kanske en av "de obekymrade" som varken läser för att fördöma eller för att samtycka men boken lämnar mig oberörd. Det är spretigt många Horace i boken: Han som vill vara en Lundell med kommer för sent till festen med en luta, han som retoriskt frågar åt en kompis och han som vill skriva den där boken som framtiden skall vilja välja att älta.
Jag ser samma sockerkonditor som andra men med ett större gillande. Dock blir slutprodukten ett skådebröd väl dammigt redan i presentkartongen.
En lättsam läsning att låna på bibliotek.
December 1, 2023
Detta att läsa Horace Engdal är verkligen underhållning på hög nivå. Han har ju fantastisk förmåga att formulera tankar kring könen, kärleken, människans villkor, godhet och ondska. Man behöver inte hålla med för att njuta av läsningen; fnissa, förundras och förfäras om vartannat. Han säger sig vända sig till de obekymrade, de som inte läser för att hålla med eller fördöma. Jag tillhör nog de obekymrade. Hur känner man då igen en fri ande, undrar han. ”Det är någon som resonerar utan att bry sig om att få rätt”. Och just det saknas i vår tid. Samtalen som inte handlar om att vinna, utan om att utforska. Det finns definitivt stoff för sådana samtal här.
June 12, 2019
Att läsa Horace är, som han också själv skriver, som att bli inbjuden. Inbjuden som utvald in i hans universum där man aldrig riktigt vet om han driver med en. Antagligen är han uppriktig. Bästa stycket i boken har också gett den dess namn: De obekymrade, "de som inte läser för att samtycka eller fördöma, personer som instinktivt följer Stendhals råd att inte ägna sitt liv åt att hata och att vara rädd". Jag instämmer.
February 11, 2022
Bitvis brilliant och bitvis infantil. Tråkigt det när man kan få till såna bra texter. Men vad vet jag. Jag fick inget grepp om helheten men orkade inte anstränga mig heller då jag läst den på tunnelbanan.
March 19, 2021
Iaf 3,5!
April 20, 2021
Endast de obekymrade förstår vitsen bakom det hela och att boken blir avskydd av vissa är ett klart bevis 😂😵👍
Displaying 1 - 16 of 16 reviews