Den andra dödssynden

Det stora århundradet #9

by Jan Guillou

En ny generation Lauritzen ger sig in i fastighetsbranschen och i en ekonomisk kapplöpning som leder till väldiga vinster. Eller avgrunden.

Eric Letangs advokatbyrå ställs inför helt andra påfrestningar när mordet på landets statsminister får rättssamhället att knaka i fogarna.

1980-talets vildsint egoistiska stämningar är på väg att bli det socialdemokratiska folkhemmets svanesång. Allt kan hända. Och det händer.

Den andra dödssynden är den nionde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet – en berättelse om mänsklighetens största, grymmaste och blodigaste århundrade.

Genres: Fiction, Historical Fiction, Audiobook, Historical, Swedish Literature, Thriller, Roman

444 pages, Hardcover

First published September 4, 2019

About the author

Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.

Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.

In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.

From Wikipedia

Reviews

[Anna-Karin · Rating 2 out of 5]

Hå hå ja ja. Det här var den sämsta boken hittills i serien om släkten Lauritzen. Skulle inte språket vara bra och flytande skulle jag direkt ha gett bara en stjärna.
Alldeles för mycket fokus på olika rättegångar med för mycket detaljer. Om t.o.m. jag som jurist blir uttråkad undrar jag hur det känns för andra läsare. Det kändes som om Guillou tagit fram en lista över vad som hände på 1980-talet och sedan betade av varje ämne i tur och ordning utan att händelserna blev en naturlig del av huvudpersonernas liv. En konstig blandning av roman och ytligt reportage. Eftersom jag nu läst nio böcker i serien kommer jag naturligtvis att läsa den sista också. Men om jag skulle veta att det finns flera delar kvar skulle jag överväga att sätta punkt efter den här boken.

[Abibliofob · Rating 4 out of 5]

This was a great reminder of some of the things I remember from the 80s. Well written as always and easily read with lots of humor, especially when it comes to some of the courtcases. Sadly this book ends 1990 and the series is about "The great century" and all books cover a decade then there can only be one more.

[Bart Vanvaerenbergh · Rating 3 out of 5]

In de reeks "De grote eeuw" zijn we in de jaren 1980-1990 beland.
De terroristen zijn ineens niet meer Duits of Italiaans, maar Palestijns ... of zijn het dan toch Koerden ?
Met de nodige ernst, en gelukkig ook humor, loodst Jan Guillou ons door het Zweden van die tijd.
De familie Lauritzen is ook niet meer wat ze geweest is.

[Jørgen Pedersen · Rating 3 out of 5]

Bogen er på mange måde Jan G’s sædvanlige refleksioner over samfundsudviklingen i Sverige - nu i 1980 erne ( ejendomsboblen - kurderne - incest- bølgen - Blekingegadebanden , Palmemordet , Expressen mm) behændigt italesat via vores gamle kending : Advokaten Erik Letang og dele af den gamle kendte familie

Ikke specielt ophidseende - men bevares : Et hygsomt gensyn med en del af de personer, vi har lært at kende gennem de første 8 bind af serien

Bogen er letlæst !

Stopper den serie mon nogensinde 🙄

[Stine · Rating 2 out of 5]

Marginalt bedre enn de to foregående bøkene i serien. Her slipper vi relativt billig unna når det kommer til politiske og sosioøkonimiske oppramselser, men vi kommer likevel ikke unna Lauritzenfamiliens eksepsjonelt merkelige sedvaner og ritualer.
Nok en gang har jeg følelsen av å bli snakket ned til og at forfatteren behandler meg som leser på en slags skjult nedlatende måte. Det at alle hans hovedpersoner nok engang ikke kan være annet enn perfekte og uendelig logiske og rasjonelle er et annet problem. Hovedpersonene er flate og uten særlig personlighet eller karaktertrekk annet enn at de er perfekte og alltid gjør det eneste logiske riktige i akkurat riktig øyeblikk.
I et kapittel viser det seg at et av barna lider av anoreksi. Dette nevnes i ett kapittel, og «problemet» blir løst i samme kapittel, ved at jenta det er snakk om får møte sin far én eneste gang og siden er ikke anoreksien hennes noe tema lenger. Det er en veldig lett og enkel løsning, man få inntrykk av at forfatteren har minimalt med kunnskaper om anoreksi eller mental helse generelt. Alt i alt virker det mest som et latterlig tafatt forsøk på å gi karakterene dybde.

Det virker på meg som om Guillous allvitende forfatterstemme skinner gjennom som en slags deus ex machina hver gang det oppstår problemer, og vil ha oss til å tro at det var Eric Letangs brilliante hjerne og udiskutable resonnementer og nøyaktighet, i tillegg til hans usårbare moral og feilfrie solidaritet som reddet ham fra problemene han stod overfor.
Det meste jeg har av kritikk er kun en gjentakelse av tidligere anmeldelser jeg har skrevet av denne serien. Det er påfallende at alle i Lauritzenfamilien alltid klarer seg så bra uansett hva som detter i fanget på dem; dette skrev jeg også i anmeldelsen av 1968:
«Problemet jeg har med karakterene er at de aldri gjør noe som gjør dem fortjent til noe. De er født med sølvskje i munnen alle sammen og lykke og hell bare dumper ned på dem som manna fra himmelen uten at de egentlig har gjort noe som helst annet enn å være på rett sted til rett tid eller kjenne de rette personene.»

Eric og andre i familien selger sine aksjer familiens aksjeselskap rett før den store krakket, og kommer seg unna med hundrevis av millioner mens andre sitter igjen med ingenting. Selve firmaet klarer seg også uten noen konkurs, og selv om de nå ligger skadeskutt vil jeg tro de kommer sterkt tilbake igjen i siste bok, om jeg kjenner Guillou rett.
Jeg synes også det begynner å bli kjedelig å lese om Guillous personlige korstog mot Expressen og annen «mainstream media» som vi kanskje ville sagt i dag. Han lar ikke en eneste sjanse gå fra seg til å trekke diverse aviser, tv-stasjoner og andre etter seg i søla. Det er også ganske frastøtende at Guillous tillater seg å sammenlikne Hans Holmérs avgang og medias reaksjoner på dette med dolkestøtlegenden.

«Avskjedigelsen av Hans Holmér vakte naturligvis bestyrtelse og bitterhet blant hans fremste allierte i mediene, SVTs Magasinet og Expressen. Der formulerte man nå en legende om dolkestøt i ryggen.»

«For landets største avis Expressen, som gjennom et års tid hadde satset hardt med store ressurser på å bakke opp kurderjakten til den nå avsatte etterforskningslederen, førte hans fall til forbitrelse. I overenstemmelse med dolkestøtlegendens logikk gikk man dermed løs på slike krefter som lumskt hadde undergravd den falne heltens stilling.»

Uansett hvor mye man måtte mislike Expressen og SVT er dette er ganske drøy sammenlikning. Igjen blir Eric og hans nærmeste framstilt som ofre for medias heksejakt, og som de eneste med moral og integritet intakt.
Det er også ganske iøynefallende at begge Guillous alteregoer Eric Letang og Erik Ponti viser seg å være de to største heltene i serien; en av dem som Sveriges største og beste advokat, og den andre som kritisk og klassesolidarisk TV-kjendis og -reporter. Begge upåklanderlige og perfekt rebelske.

Jeg er likevel spent på avslutningen i serien, og må si jeg gleder meg til å lese siste bok. Både fordi jeg har vært såpass invester i denne serien i så mange år og gleder meg til å finne ut hvordan det ender, men også fordi denne serien da endelig vil være slutt.

[Ole · Rating 4 out of 5]

I am huge fan of Jan Guillou. I have read all his books and enjoyed them very much. Den anden dødssynd is no different. Extremely well written, great coverage of the major incidents of the decade and to follow the Lauritzens in this the 9. book, is a joy. Fun fact is that the 80’s was my own youth and a decade where I could relate to everything in the book so Mr Guillou, I will anxiously await the last book in the series, but will also be touched when I lay my hands on it, as it will be the last in the series - and maybe from Jan G ? Time will tell.

[Sander Riedberg · Rating 4 out of 5]

I denna nionde bok i serien om Det stora århundradet hittar Guillou tillbaka till ett bra tempo och en spänning. Det blir svårt att slita sig från sidorna och de flyter på snabbt. Stämningen under 1980-talet presenteras på ett trovärdigt sätt och många tidstypiska detaljer presenteras i författarkarakteristisk stil. I det stora hela tycker jag att detta var en av de bättre böckerna i serien, särskilt om man ser till de senaste fyra.

[Tanja Berg · Rating 3 out of 5]

Den här boken handlar om aktieboomen och fastighetsmarknaden på det glada 80-talet. Om Palme mordet, så klart. Den är ganska underhållande, speciellt i hur tidningen Expressen blir fullständigt sliten i stycken. Författaren måste vara ute på en riktigt saftig hämndaktion, det gör mig en smula nyfiken.

[Eva Kristin · Rating 2 out of 5]

Sjølv om lauritzenslekta ikkje lenger er det dei ein gong var, sit dei likevel fint i det når det kjem til pengar. Og så kjem 80-talet, med finansakrobatikk og galskap, og kanske riktig, Solveig Lauritzen startar opp eit eigedomsselskap og svinger seg raskt oppover på børsen. Det er vel ikkje mogeleg å skrive ei keisam bok om noko slikt?

Jaudå. Ved å framleis ha den uspiselege snobben Erich Letang som hovudperson. Boka er, som den førre, ei keisam oppramsing av Erich sine triumfar i retten. Toppen av kransekaka er då nokon i retten lirar av seg ein floskel på latin som alle som har sett ein gladiatorfilm vil vere kjend med, men den er det sjølvsagd berre Erich som forstår fordi han er "latiner", og skikkelig skikkelig smart.

Det er heldigvis berre ei bok att i denne serien, for om Guillou kviler noko tyngre på laurbæra sine no så blir dei paddeflate. Contritionem praecedit superbia.

At svensk ordlyd skin gjennom fleire gonger tyder på at den prislønte og ellers svært habile oversetjaren Bodil Engen også har levet frå seg eit venstrehandsarbeid. Eg kan på mange måtar skjøne ho, for utgangspunktet var uansett slett.

[skattkatten_ · Rating 3 out of 5]

Det blir ju inga större överraskningar men visst är den underhållande och läsvärd.

[Anne · Rating 3 out of 5]

Hakket bedre enn den forrige i serien. Her kommer flere hendelser og personer opp igjen, og det er gøy.

[David Langhammer · Rating 3 out of 5]

En värdig fortsättning på en riktigt bra bokserie! Jan Guillou introducerar inte bara sig själv i form av journalisten och TV-programledaren Erik Ponti utan också en variant av sig själv, som från ett parallellt universum, där Jan fortsätter på sin juridiska bana och ingår i släkten Lauritzen. En annan version av Guillou, mer bekant sedan tidigare, figurerar också mot slutet av boken... Att tidigare karaktärer och personliga erfarenheter vävs samman på det här sättet är nog dels en blinkning till alla trogna läsare men också en blinkning åt sig själv, som ett sätt att avrunda sin långa och oerhört produktiva karriär som journalist och författare. För de som inte läst Jan Guillous självbiografi - Ordets makt och vanmakt - kan också den starkt rekommenderas! Han har verkligen levt ett fantastiskt liv, och som många säkert kan föreställa sig berättar han om det med klar och tydlig prosa på ett mycket underhållande sätt. Något som gör den senaste boken en aning sämre och mindre trovärdig än den kunde varit är det starkt personliga agg han riktar mot Expressen och den svenska säkerhetspolisen, vilket också blir tydligt i självbiografin. Boken är trots det mycket underhållande och högst läsvärd!

[Jonas Toftefors · Rating 3 out of 5]

Släkten Lauritzen fortsätter härja. Antalet personer som figurerar i handlingen har skurits ned, fokus i denna bok är Eric Letang med närmsta berörda, kusin Henning får också en del utrymme, resterande personer får mer perifera roller.
Eftersom denna bok utspelar sig under 80-talet är det yuppies som gäller, och alla vet ju vad Guillou gillar kapitalism och borgerlighet så bokens vinkel på 80-talet var rätt given.
Stilen på boken är rätt raljerande och bitvis mästrande. Tyvärr har böckerna om det stora århundrat blivit mer och mer åt det hållet vilket gör att de tappar i trovärdighet och som spegel av tidsåldern.

[Oda · Rating 2 out of 5]

Eric er og blir en klyse, en klyse som dessuten skal være perfekt. Rettsdramaet er langtekkelig, kjærlighetslivet hans både lite trolig og lite interessant (selvfølgelig blir sønnene hockeystjerner!) Henning og Mette er plutselig kjempenaive og Eric må belære dem om avlytting i egen leilighet! Har Guillou selv glemt sine tidligere bøker? Og Erics og Guillous holdninger til kvinner og feminister tyter igjennom overalt. Jeg hater hvite venstresidemenn som ikke har giddet å oppdatere verdiene sine siden 1968.

[Sidsel Sander · Rating 4 out of 5]

Jeg synes, den er god, men jeg kan også godt lide retsalsdramaer og politisk analyse😊.

[Nick · Rating 3 out of 5]

Näst sista boken i serien handlar om fastighets- och börsscasinot på 1980-talet, ubåtshysterin, Palmemordet med efterföljande häxjakt på kurder, Socialdemokraternas vandring ännu längre ut på högerflygeln och Erics karriär som jurist. Guillous styrka är vanligtvis hans mästerliga förmåga att väva ihop verkliga händelser med fiktion, men den här boken känns lite väl episodisk.

Händelserna blir aldrig riktigt en naturlig del i familjen Lauritzéns liv, utan tar mer formen av en checklista över saker som hände på 80-talet och ska pressas in i boken. Det blir också lite väl bekvämt hur Eric Letang och familj alltid råkar hamna i händelsernas centrum, vilket får Guillous universum att kännas mindre och mindre.

Erik Pontis katt-och-råtta-lek med norsk polis som inleder den första boken i Hamiltonserien, Coq Rouge, passerar revy, och även Carl Hamilton har en liten biroll i den här boken.

Det är dock inte helt oproblematiskt att Guillous två universum om Hamilton och familjen Lauritzén blandas. I Den andra dödssynden gör familjen Lauritzén ett jätteklipp genom att köpa upp Refaat el-Sayeds skuld på över en miljard, paketera om dem till flera paket på mindre skulder och sälja till andra företag. Problemet med det är att Hamilton hade exakt samma upplägg i Den hedervärde mördaren där han dessutom hade samma rådgivare som familjen Lauritzén.

Så två skilda karaktärer har gjort exakt samma sak. Det är oklart om valet beror på lättja eller att Guillou helt enkelt räknade med att ingen skulle komma ihåg vad som stod i en bok som publicerades trettio år tidigare. Förmodligen var det en chansning eftersom historien passar bättre i serien om familjen Lauritzén än i serien om Hamilton.

Huvudkaraktären, i det här fallet Eric Letang, är lika platt som vanligt, och även släkten (inklusive den ingifta) är som vanligt i Guillous böcker A-barn bäst på allt, från politik och hockey till att bli professor i obegripliga ämnen vid MIT.

Precis som mångmiljonären Hamilton beskriver mångmiljonären Letang fortfarande sig själv som socialist. Men vad har de själva gjort för socialismens framgång i Sverige?

Visst, båda visar berömvärd internationell solidaritet med allsköns befrielserörelser till vilka de båda har skänkt stora summor pengar: Letang till FNL och Palestina-insamlingen i De som dödar drömmar sover aldrig samt två miljoner dollar till sjukvården i Gaza i den här boken, och Hamilton två miljoner till Afghanistan-insamlingen i I nationens intresse. Förvisso solidariskt och generöst, men hur främjar gåvorna socialismen i Sverige? De tar snarare formen av avlatsbrev inköpta av miljonärer som mest gnäller över att alla andra är vänster på fel sätt.

Precis som Hamilton tjatar Letang om vikten att skilja mellan klasstillhörighet och klassmedvetande. Men vad betyder medvetande om det inte omvandlas i praktik?

Letangs nya fru Katarina, som är socialdemokratisk riksdageledamot, har bestämt sig:

Han var ju faktiskt socialist, därom ingen tvekan.

Hennes slutsats låter något annorlunda två kapitel senare när hennes egen karriär som politiker är hotad:

Var pengar så jävla viktigt för honom att allt annat kunde offras på det altaret? Hur hade han mage att betrakta sig som ens i närheten av en vänsterståndpunkt när simpel girighet var hans mest framträdande karaktärsdrag?

Så man vet inte riktigt vad man ska tro.

[Alberte · Rating 1 out of 5]

Jeg vil gerne beklage overfor Jan Guillou. Jeg er ked af, at jeg bliver ved med at læse din serie og i den proces bliver ved med at rate dine bøger lavt, når jeg efterhånden godt har forstået, at Det store århundrede nok bare aldrig rigtig bliver noget for mig.

Jeg fortsætter af en grund: at jeg hygger mig gevaldigt med at læse bøgerne højt for min kæreste. Men når det kommer til at vurdere bøgerne ud fra min egen smag og egne præferencer, så føler jeg ikke, at jeg kan uddele flere stjerner, end jeg gør.

Men lad mig starte min anmeldelse med at sige, at hvis du - potentielle læser af Den anden dødssynd - har kunnet lide serien indtil nu, ser jeg ikke nogen grund til, at du ikke vil kunne lide denne bog også.

Vi er nu nået til 80’erne. Vi følger stadig Eric Letang med nogle små sidespring ind i nogle andre karakterers hoveder af og til.

Bogen lader ikke til at indeholde et plot så meget som en slavisk gennemgang af historiske begivenheder fra tidsperioden, såsom Palme-mordet og datidens ”kurder-jagt”, og vores hovedpersoner befinder sig som altid midt i det hele. Vi hører en masse om aktie- og ejendomsspekulation og økonomiske finter, og selvfølgelig er vi igen i retten af flere omgange givet Erics arbejde.

Jeg kan godt lide retssalsdramaer – men jeg savner dog lidt en central retssag at følge og blive investeret i (ligesom thalidomid-sagen i 1968) fremfor at læse brudstykker af et væld af forskellige sager, som så afsluttes efter nogle få sider uden følgende relevans. Jeg synes også, at der var flere aspekter, som kunne være håndteret med mere finesse. Såsom da Eric bruger navnet ”feministen” som et øgenavn om en journalist, eller da Eric får en mand, som har tæsket sin kone, løsladt, fordi han har en "forestilling fra sit oprindelige kulturelle miljø i Mellemøsten, om at han har irettesat sin kone på sædvanlig og korrekt vis", og denne løsladelse bliver portrætteret utvetydigt positivt. Det er ikke elementer, som ikke i sig selv må være i en bog, men der er noget, der kan siges om håndtering og vinkling, der afgør, om effekten er tankevækkende eller mest bare ubehagelig.

Denne niende bog lider af samme problem, som de andre i serien: at Guillou ofte fortæller os, hvad der er sket på bagkant, fremfor at vise os hvad der sker. Lange datidsbeskrivelser og forklaringer karaktererne imellem er ikke min yndlings-fortællemåde.

Jeg vil dog sige, at denne bog er en af de mest humoristisk skrevne i serien. Og jeg har en fornemmelse af, at serien ville være mere spændende, hvis man selv har oplevet 80'erne, da jeg forestiller mig, at Guillous skildring vil vække en del nostalgi.

Den anden dødssynd tikker bare ikke mine bokse. Tiden – eller i hvert fald Guillous take på den – interesserede mig ikke. Handlingen kedede mig for ofte, og jeg zonede nogle gange ud, mens jeg læste. Og karaktererne virker stadig mest som brikker i Guillous historietime – for mig er de intetsigende og opfører sig derudover tit latterligt eller stupidt. Så jeg bliver nødt til at holde mig til Goodread’s rating-system og give én stjerne: Jeg kunne ikke lide bogen.

[Karoliina Loukari · Rating 4 out of 5]

Dallas, maahanmuuttajakysymykset, kiinteistökeinottelu, NHL-jääkiekko, Olof Palmen murha, pankkien ylilainoitus, VHS-nauhuri, kuplan puhkeaminen...80-luvun Ruotsi muuttuu vauhdilla ja kolmannen sukupolven Lauritzeneilla on jokaisella omat tapansa yrittää pysyä vauhdissa mukana.
Guillou tasapainottelee taitavasti eri poliittisten ja yhteiskunnallisten lähtökohtien ja näkemysten välillä kuvatessaan hahmojaan ja heidän valintojaan, mutta kaksi kohdetta saa tuta hänen suoran vihansa ja katkeruutensa: Säpo ja Expressen. Ericiin kohdistuva lehdistön ajojahti saa jonkinlaisen huipennuksensa tässä osassa, joka vaikuttaa tähänastisista henkilökohtaisimmalta tilitykseltä lähihistoriasta. Tarinaan on ujutettu useita Guilloun omia kokemuksia historiallisten faktojen ja fiktion taitavasti rakennettuun kudelmaan. Tämä oli taas niitä kirjoja, jotka saivat useaan kertaan googlaamaan erinäisiä tapahtumia Ruotsissa.
Jotenkin minusta on myös veikeä se tapa, jolla Guillou on ujuttanut muiden tarinoidensa hahmoja tähän sarjaan: Ericin ystävä, jo useammassa osassa mukana ollut toimittaja Erik Ponti on omaelämäkerrallisen Pahuus -kirjan päähenkilö ja Guilloun ehkä kuuluisin hahmo, Carl Hamilton, tekee tässä lyhyen sivuosavierailun.
Arvostelun osalta häälyin jossain 3 1/2 ja 4 tähden välillä, mutta kallistukoon ylöspäin. Olen niin vaikuttunut tästä sarjasta kokonaisuutena, että yksittäisten osien arviointi menee koko ajan vaikeammaksi.

[Vidar · Rating 3 out of 5]

Vi er nå i Bind ni i Guillou sin serie om 1900-tallet. 1980-årene er dedikert til den andre dødssynden: grådighet. Enda en ny generasjon Lauritzen prøver med stor selvtillit og iver å gjøre suksess i eiendomsbransjen og gjøre raske penger i et svensk deregulert eiendomsmarked. Børsen gir stor avkastning til de som våger å satse stort i den nye tiden. Solidaritet og fellesskap er på vikende front i det nye Sverige, alle ikke minst sosialdemokratene skal bli rike Også Eric Letangs advokatfirma blir stilt overfor helt andre utfordringer med økonomisk kriminalitet i tillegg til porteføljen av radikalere og flyktninger/innvandrere vi kjenner fra 1970 tallets bok. Mordet på Olof Palme får det svenske rettssamfunnet til å knake i sammenføyningene. Eric Letang beholder sin radikale profil men møter seg mer og mer i døren og finner seg også en sosialdemokratisk kjæreste. Det siste ville ha vært helt utenkelig i de radikale 60 og 70 årene. Vi får et godt innblikk i Expressens media praksis gjennom Eric Ponti (Guillou sitt alterego). Noen ganger føles det vel som Guillou beskriver sitt eget liv som journalist i denne boken gjennom øynene til Letang. Jeg likte bøkene om 60 og 70 tallet bedre. Her blir det for mye gjennomgang av x antall rettsaker, som beskriver tidsånden godt men blir langtekkelige. Venter på siste bok nå…..

[Kenneth · Rating 3 out of 5]

Liksom den tidigare delen i sviten är Den andra dödssynden en besvikelse för mig. Historiens stora flöde är inte alls på samma sätt närvarande som i de tidigare böckerna fram till Äkta amerikanska jeans. Detta är mer eller mindre endast en samling lösa berättelser. Bokens i och för sig lyckade namn gör heller inte riktigt skäl för sig. Texten går inte på djupet med girighetens tematik. Tjuvarnas marknad är nog mycket bättre läsning i detta hänseende. Denna tematik som en del av 80-talets ekonomiska bubbla liksom utvecklingen i östra Centraleuropa lämnas egentligen bara till en kort epilog. Det som ändå ger tre stjärnor åt boken är Guillous lysande berättartalang i de enskilda berättelserna. Som före detta advokat är berättelserna om Erics case extra intressant och givande läsning för mig. Utan bättre kännedom om svensk processrätt och juridik i allmänhet har jag inte ens hittat några större sakfel. Han öppnar våra ögon för många luckor i den svenska rättsstaten, som själv ger sig ut för att vara en förebild för resten av världen. Det bästa av allt var hur Guillou rådbråkar utredningen av Palme-mordet. Man kan inte sluta förundras över hur någon i ett så viktigt fall kan lyckas misslyckas så totalt.

[Christian · Rating 3 out of 5]

Den näst sista boken i Jan Guillous romansvit om 1900-talet handlar om åttiotalet. Det är snarast en essä förklädd till roman. Någon tydlig intrig har boken nämligen inte. Däremot passerar alla viktiga händelser och företeelser under detta decennium revy: Fermentaaffären, fastighetsspekulationer, bluffen kring "bortträngda minnen", kurder i "kommunarrest" samt givetvis Palmemordet. Allt givetvis betraktat ur Guillous eget åsiktsfilter, företrätt av hans två alter egon Eric Letang och Erik Ponti.

Böckerna i serien som utspelats under Guillous egen levnad har generellt varit de bättre i serien. Borta är det närmast tvångsmässiga inkluderandet av en osannolik rad historiska personer som familjen Lauritzen var bekant med och böckerna känns mer realistiska. Tendensen att göra alla Lauritzens till supermänniskor (Letangs son blir t.ex hockeyspelare på elitnivå). Letang och Ponti är förstås inblandad i samtliga händelser jag räknade upp (och ytterligare några) men det känns som sagt mest som en förevändning för Guillou att delge läsaren sina åsikter. Eftersom 1980-talet dessutom är ett decennium jag minns ganska tydligt, kan jag också nicka igenkännande åt händelserna som beskrivs. Den kanske bästa boken i serien!

[Els · Rating 3 out of 5]

Het verhaal is soms wat taai, maar er zijn ook hele boeiende gebeurtenissen, zoals de zoektocht naar de moordenaar van Olof Palme, de voorbereiding op de rechtszaken door Eric Letang en natuurlijk de gebeurtenissen rond de familie Lauritzen. De familie stort zich in het vastgoed en de aandelenhandel onder leiding van Solveigh. Duistere financiële zaken met leningen en het doorverkopen ervan waar ik niet zo veel van begrijp en die Eric in verlegenheid brengen. Eric is getrouwd met een sociaal democraat die niets moet hebben van de zogenaamde upperclass. Als de boulevardpers lucht krijgt van de financiële transacties en de rijkdom van de familie, kost het Katarina bijna haar plaats in het parlement.
De Zweedse politie komt er met de jacht op de Koerden die zij verdenken van de moord op Olof Palme slecht vanaf. Door zich te focussen op de verkeerde daders, hebben zij de werkelijke dader laten lopen.
Het is vooral de Zweedse geschiedenis en rechtspraak die worden belicht, maar er zijn genoeg raakvlakken met de Nederlandse tijdgeest.

[Rafael · Rating 5 out of 5]

Another great book in this series. Fist 150 pages turn themselves in a typical Jan Guillou fashion, covering history, development of characters facing tough trial (literary in this book), excitement, blended with general knowledge about the covered years from the author's side. Then 100 slower pages, followed by fast paced reading to the end. Guillou did a decent job painting the happy eighties in Sweden (but I sure would have enjoyed more of such a painting), and he gave us those years not only from the perspective of the political left (although it is very represented as in the other books), but also from the financial right. As a kid, I heard of many of these events as they took place, but never really understood them fully (or at all - I was just a kid), and then they disappeared in the sands of time, and so it was really interesting to read about them via the eyes of the characters. Looking forward to read the final book in the series.

[Jörgen Krüsell · Rating 3 out of 5]

Jag har inte läst jättemycket av Guillou förut mer än ett par Hamilton.
Nu fick jag denna bok i gåva och var bara sätta igång att läsa.
Det är ett ambitiöst projekt Guillou dragit igång med en bok per decennium kring 1900-talet. Det var möjligen lämpligt att jag fick boken som behandlar 1980-talet som jag som född 1972 kan relatera till i massor. Det blir en hel del igenkännanden och däri ligger bokens styrka för mig. Ja, sen är ju Guillou vass som vanligt mot de personer han inte gillar och i det facket vill man nog inte hamna.
Boken behandlar både utsvävningar och vardagsliv och när jag läst bara Hamilton tidigare så finns det kontraster i det förstås. Men Hamilton lyckas klämmas in i ett hörn och Gullious alter ego Erik Ponti får också en del utrymme.
Boken är helt klart värd att läsa i alla fall.

[Kurt Thybo · Rating 3 out of 5]

Jan Guillous bind 9 i det store århundrede Den anden dødssynd handler om hurtige penge, uhyre lån i ejendomme, om incesthysteri, om mordet på Oluf Palme, om terroristjagt; først mod europæiske terrorister og da de alle er i fængsel, kurderne. Det er Eric, terroradvokaten, der er i fokus, sammen med kusinen Solveig. Hun er forretningskvinden der får penge til at yngle i svimlende grad. Kærlighed er der plads til. Problemet med Den anden dødssynd er at den tommetykke satire over politiet og pressen, især yndlingsaversionen Expressen bliver for meget. Derved kommer romanen til at blive noget overgearet og ikke den bedste i serien. Jeg er lidt skuffet.

[Robert Gistvik · Rating 3 out of 5]

Ok, det här är utan tvekan den sämsta av böckerna än så länge (och nu är det bara en kvar). De historiska händelserna är allt mer i periferin av familjehandlingen och Guillou verkar vilja hämnas på Expressen för det känns som att stora delar av boken går ut på att förklara hur dåliga de är. Tycker dock fortfarande att historia är intressant och boken tar upp intressanta aspekter som jag inte reflekterat över så mycket tidigare. Mycket av händelserna har jag bra koll på då det är närmre i tiden och har påverkar mitt egna liv i större utsträckning än de tidigare. Ser fram emot 90-talet då jag faktiskt har en chans att komma ihåg saker själv och för den stora avslutningen av serien.

[Ragnar Bang Moe · Rating 3 out of 5]

Papirutgave. Biblioteket. Norsk, bokmål. Niende boken i Jan Guillous serie Det store Århundret!
Veldig bra skrevet, spennede tematikk for min generasjon, dras litt ned av Guillous innblanding av sitt korstog mot Incest-dommer, men holder seg innenfor.

Printed edition. Library-book. Norwegian Bokmål. Ninth book in Jan Guillou's series The Great Century!
Very well written, interesting for my generation, slightly down because of Guillou's touching his crusade against Incest Verdicts, but still OK all in all.

[Wilhelm Sandelin Anton · Rating 2 out of 5]

Guillou skriver som alltid gemytligt och allmänbildande, innehållsmässigt lämnar boken dock mycket att önska. Författarens personliga vendetta gentemot kvällstidnings"monstret" Expressen blir särskilt tröttsam.

Annars är allt sig likt med mönstermänniskorna i Lauritzen-ätten: viner, gåslever, rikedom och idel framgång. Och en del gubbig trångsynthet (se avsnittet om ätstörningar...)

Kort sagt har vi här att göra med en 440 sidor lång transportsträcka till sagans slut. Hade det varit mer än en bok kvar i romansviten hade jag nog gett upp här och nu.

[Karine · Rating 4 out of 5]

Nest siste bok om familien Lauritzen. Og etter noen bøker som hovedsakelig handlet om politikk, juss og Eric Letang, fikk flere familiemedlemmer mer plass i denne. Fortsatt sammen med politikk, juss, journalistikk og terrorbekjempelse, men på en mer fengende måte enn på lenge. Kanskje har det med at jeg leste boka over en kortere periode og derfor fikk med meg sammenhenger jeg mistet da jeg leste forrige bok i serien.

Uansett gleder jeg meg veldig til å ta fatt på siste del av denne storslåtte serien! Hurra for en fantastisk god serie om 1900-tallet: «det store århundret»!

[Grete Larsen]

Emne: samfundsforhold ; familien ; grådighed ; Sverige ; Stockholm ; 1980-1989
Stemning: observerende ; ræsonnerende ; reflekterende

1980'erne er grådighedens årti, og i Stockholm har familien Lauritzen stor succes med deres nystartede ejendomsfirma. Familiens outsider, den venstreradikale stjerneadvokat Eric Letang, er mere optaget af spektakulære retssager og sin nyfundne private familielykke

https://netpunkt.dk/linkme?rec.id=870...

Kilde: DBC