Först verkar det mest som begåvat trams men historien vecklar ut sig till en om familjerelationer, minnets funktioner och konstnärens villkor. Elektriciteten som skickas genom broderns kropp helar och förstör honom på samma gång. Jag tror det här är någon sorts idéroman men det är oklart vilken idé som förfäktas. Riktigt bra dock; rörande, språkligt sparsmakat och effektivt.
Fin och märklig och puttrig på sitt egna sätt. Hade dock kunnat vara ännu roligare, och hade nog förväntat mig det. Men det finns såklart en inneboende kronisk, även underbar ska sägas, skevhet i allt här. Och även om ironin känns medvetet frånvarande så är det svårt att tänka sig att någon annan än ML hade kunnat skriva en roman som ens liknar denna.