What do you think?
Rate this book
Mama mordercy
Henrietta żyje ze "swoim chłopcem", bo do końca nie zdradzi, czy to jej syn, w dusznej symbiozie. Dziecko dorasta, przygotowuje się do życia. Pewnego dnia do drzwi Henrietty ktoś puka. To policjanci, którzy zawiadamiają, że jej syn zamordował innego chłopca.
W jednej chwili życie całkowicie zmienia bieg. Mama kocha swojego chłopca, niezależnie od tego, co się stało. Odwiedza go w więzieniu, utrzymuje z nim kontakt, bo nie wie, co innego miałaby robić. Podczas jednego z widzeń uświadamia sobie, że jakaś inna kobieta jest tam równie często co ona. Ostrożnie, trochę na oślep kobiety szukają kontaktu ze sobą, z czasem razem wracają z więzienia do miasta i kontynuują rozmowy w kawiarniach i w restauracjach. Ale pewnego dnia pojawia się między nimi pytanie, które zachwieje tę równowagę – nic nie jest już oczywiste, ani to, co się wydarzyło, ani to, co wydarzy się w przyszłości. Nowa powieść Idy Linde to psychologiczne studium stanu wyjątkowego, opis niespodziewanej miłości i jej potwornych konsekwencji.
W jednej chwili życie całkowicie zmienia bieg. Mama kocha swojego chłopca, niezależnie od tego, co się stało. Odwiedza go w więzieniu, utrzymuje z nim kontakt, bo nie wie, co innego miałaby robić. Podczas jednego z widzeń uświadamia sobie, że jakaś inna kobieta jest tam równie często co ona. Ostrożnie, trochę na oślep kobiety szukają kontaktu ze sobą, z czasem razem wracają z więzienia do miasta i kontynuują rozmowy w kawiarniach i w restauracjach. Ale pewnego dnia pojawia się między nimi pytanie, które zachwieje tę równowagę – nic nie jest już oczywiste, ani to, co się wydarzyło, ani to, co wydarzy się w przyszłości. Nowa powieść Idy Linde to psychologiczne studium stanu wyjątkowego, opis niespodziewanej miłości i jej potwornych konsekwencji.
190 pages, Paperback
First published March 1, 2018
8 people are currently reading
566 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 47 reviews
May 10, 2018
Stark och svår bok att läsa. Frågeställningen om man kan älska sitt barn om det är en mördare ställs verkligen på sin spets. Den är skriven på ett poetiskt språk och är otroligt dramatisk utan dramatik. När man kan skriva så är man en bra författare.
Något jag aldrig bryr mig om så mycket att jag kommenterar det är bokomslaget. I detta fall var det dock helt fel. Både bilden och typsnittet ligger så långt ifrån stämningen i boken som det bara går. Till den grad att jag tyckte att det störde läsningen...
Något jag aldrig bryr mig om så mycket att jag kommenterar det är bokomslaget. I detta fall var det dock helt fel. Både bilden och typsnittet ligger så långt ifrån stämningen i boken som det bara går. Till den grad att jag tyckte att det störde läsningen...
August 27, 2020
Gillade mycket även om den kanske inte riktigt höll nerven hela vägen. Men oförutsägbar, lurig, mörk och ett språk som jag bara sjönk in i. Om moderskap, kärlek och vad vi gör för de vi älskar.
August 28, 2025
3,75/5 ⭐️
To była niesamowicie trudna książka, wywołująca najbardziej skrajne emocje. Ostra niczym nóż, dźgająca głęboko, przeraźliwie mocno. Początek zachwycił mnie najbardziej, nie do końca chciałam byśmy szli w tę stronę i rozwijali romantyczny wątek matki…
Nadal jednakże była to dojmująco pięknie skreślona perspektywa unikatowa i niesztampowa. Myślę, że na pewno jedyna w swoim rodzaju.
To była niesamowicie trudna książka, wywołująca najbardziej skrajne emocje. Ostra niczym nóż, dźgająca głęboko, przeraźliwie mocno. Początek zachwycił mnie najbardziej, nie do końca chciałam byśmy szli w tę stronę i rozwijali romantyczny wątek matki…
Nadal jednakże była to dojmująco pięknie skreślona perspektywa unikatowa i niesztampowa. Myślę, że na pewno jedyna w swoim rodzaju.
December 27, 2020
3.5
Dwa porównania pojawiły mi się w trakcie czytania tej powieści. Pierwsza to "Prawdziwa historia" de Vigan i ta tajemniczość, niewiedza, mrok i nieustępliwa chęć szybkiego przeczytania kolejnej strony, by odkryć kolejne karty w tej posępnej grze. Nie mogłam też pozbyć się wrażenia, że ta powieść mogłaby zostać wydana przez Pauzę, bo to właśnie ten typ literatury - nieoczywistej, dziwnej, niepokojącej i drapiącej czytelnika w głowę. Tytuł "Mama mordercy" mówi już wiele, ale nie jest to tylko i wyłącznie powieść o morderstwie i matczynej miłości. To powieść psychologiczna, która porusza problem samotności, decyzyjności, kłamstw i praw, miłości rodzicielskiej i miłości w ogóle (ale spojler na tyle książki!). To taka książka, która zaskakuje zarówno formą, jak i tym, w jakim kierunku rozwija się fabuła. Zupełnie czegoś innego się spodziewałam sięgając po tę książkę. Jednak w miarę czytania zaczęła mnie ona wciągać w ten mrok i zaskakiwać kolejnymi zawirowaniami i zmianami toru akcji. Fragmentaryczność tej powieści jest jej wielkim atutem, bo ma się wrażenie wchodzenia i wychodzenia do/z głowy narratorki, przeskakiwania między kolejnymi scenami. Jestem pewna, że będę o tej książce pamiętać długo, a jeśli zatrze mi się w pamięci fabuła to z pewnością będę pamiętać tę atmosferę osowiałości.
Jedna rzecz mnie tylko bardzo zastanawiała. Czy coś tu się złego zadziało z tłumaczeniem bądź korektą? Najpierw myślałam, że niektóre niezgrabne zdania wynikają z tego rodzaju sformułowań w oryginale (nie zdziwiłabym się, gdyby oryginał był równie pokraczny, bo czasem takie niemainstreamowe książki lubią zaskakiwać formą), ale gdy zobaczyłam "bród", dwukrotnie!, to zaczęłam się poważnie zastanawiać nad tym, czy ktoś tu czegoś nie sknocił. Choć nadal trudno mi w to uwierzyć, widząc nazwisko Justyny Czechowskiej na okładce. Znam książki, w których obecność błędów ortograficznych w oryginale była zamierzona, ale w tej książce sporo jest też literówek. Dlatego nie wiem sama, co mam o tym myśleć. Nie przeszkadzało mi to jednak w odbiorze i uważam, że "Mama mordercy" to kawał dobrej literatury i już kupiłam inną książkę autorki wydaną w Polsce.
Dwa porównania pojawiły mi się w trakcie czytania tej powieści. Pierwsza to "Prawdziwa historia" de Vigan i ta tajemniczość, niewiedza, mrok i nieustępliwa chęć szybkiego przeczytania kolejnej strony, by odkryć kolejne karty w tej posępnej grze. Nie mogłam też pozbyć się wrażenia, że ta powieść mogłaby zostać wydana przez Pauzę, bo to właśnie ten typ literatury - nieoczywistej, dziwnej, niepokojącej i drapiącej czytelnika w głowę. Tytuł "Mama mordercy" mówi już wiele, ale nie jest to tylko i wyłącznie powieść o morderstwie i matczynej miłości. To powieść psychologiczna, która porusza problem samotności, decyzyjności, kłamstw i praw, miłości rodzicielskiej i miłości w ogóle (ale spojler na tyle książki!). To taka książka, która zaskakuje zarówno formą, jak i tym, w jakim kierunku rozwija się fabuła. Zupełnie czegoś innego się spodziewałam sięgając po tę książkę. Jednak w miarę czytania zaczęła mnie ona wciągać w ten mrok i zaskakiwać kolejnymi zawirowaniami i zmianami toru akcji. Fragmentaryczność tej powieści jest jej wielkim atutem, bo ma się wrażenie wchodzenia i wychodzenia do/z głowy narratorki, przeskakiwania między kolejnymi scenami. Jestem pewna, że będę o tej książce pamiętać długo, a jeśli zatrze mi się w pamięci fabuła to z pewnością będę pamiętać tę atmosferę osowiałości.
Jedna rzecz mnie tylko bardzo zastanawiała. Czy coś tu się złego zadziało z tłumaczeniem bądź korektą? Najpierw myślałam, że niektóre niezgrabne zdania wynikają z tego rodzaju sformułowań w oryginale (nie zdziwiłabym się, gdyby oryginał był równie pokraczny, bo czasem takie niemainstreamowe książki lubią zaskakiwać formą), ale gdy zobaczyłam "bród", dwukrotnie!, to zaczęłam się poważnie zastanawiać nad tym, czy ktoś tu czegoś nie sknocił. Choć nadal trudno mi w to uwierzyć, widząc nazwisko Justyny Czechowskiej na okładce. Znam książki, w których obecność błędów ortograficznych w oryginale była zamierzona, ale w tej książce sporo jest też literówek. Dlatego nie wiem sama, co mam o tym myśleć. Nie przeszkadzało mi to jednak w odbiorze i uważam, że "Mama mordercy" to kawał dobrej literatury i już kupiłam inną książkę autorki wydaną w Polsce.
October 21, 2020
Čudno napisana i isprepletana priča dve majke čija su deca počinila krivična dela ubistva.
Misterije se otkrivaju same od sebe, kako priča teče.
Ovo nije žanr koji stalno čitam, pa možda nekome ko samo ovo čita knjiga bude mlaka.😊
Ocena 3,5
Misterije se otkrivaju same od sebe, kako priča teče.
Ovo nije žanr koji stalno čitam, pa možda nekome ko samo ovo čita knjiga bude mlaka.😊
Ocena 3,5
May 11, 2018
En väldigt stor roman på få sidor och korta avsnitt.
April 16, 2020
Halvvägs in i boken blir jag lite förvirrad för den är på många sätt inte alls som jag förväntat mig. Men den är vackert skriven, smärtsam och trånande, gripande och tankeväckande. Språket väger tyngre än storyn här och resultatet blir en intensiv och inspirerande läsning.
February 5, 2023
"Sin me je pitao: Da li bi me volela da nekog ubijem?
I to je bilo pre nego što smo znali. Jer moj sin je bio samo dečak kad je pitao: Da li bi me volela da nekog ubijem? A ja sam odgovorila: Da."
Sinopsis ove knjige obećavao je puno. Očekivao sam neki triler koji će mi razdrmati vijuge i uzdrmati me potpuno. Medjutim, nisam to dobio.
Knjiga je pisana u nekoj formi dnevnika. Glavna junakinja prepričava nam jedan deo svog života, a izmedju ostalog i zločin svog sina. Njen život se nakon toga menja iz korena.
Autorka ne opisuje previše scene, okolinu, a ni svoje likove. Zadovoljava se prostim rečenicama, kratkim i jasnim. U nekim delovima održava napetost, dok u drugim potpuno izgubi moju pažnju. Jednostavno nije uspela da izazove neku veću emociju u meni. Uglavnom sam bio ravnodušan za sve u vezi sa radnjom knjige. Taman kada bi izazvala moju reakciju, preletela bi naredni deo ili bi završila poglavlje.
Prilikom poseta zatvoru, Henrijeta upoznaje drugu ženu. Dve žene sada dele istu sudbinu, dele tugu i sve ostalo što kasnije dolazi. Medjutim, jedno saznanje menja sve...
Kao što sam na početku rekao, imao sam veća očekivanja ovde. Nisu ispunjena, na moju žalost. Bilo je monotonih delova, gde sam samo imao želju da preletim preko par stranica. Bilo je i zanimljivih delova. Kvalitet je varirao, kao i pažnja usmerena na radnju.
Autorka se ove bavila vezama izmedju ljudi i njihovom snagom. Koliko su jake naše veze i šta ih može ugroziti? Da li ste spremni da prihvatite i oprostite sve osobi koju volite?
Mislim da je autorka jednim delom htela i da nas navede da razmislimo o svom životu. Da razmislimo o svojim željama i potrebama, a i našim voljenima.
Knjiga je kratka, pa se može pročitati za par sati. Mene je na kraju ipak razočarala. Dobra početna ideja i veliki potencijal, ali vrlo slaba realizacija. Nedovoljno svega.
I to je bilo pre nego što smo znali. Jer moj sin je bio samo dečak kad je pitao: Da li bi me volela da nekog ubijem? A ja sam odgovorila: Da."
Sinopsis ove knjige obećavao je puno. Očekivao sam neki triler koji će mi razdrmati vijuge i uzdrmati me potpuno. Medjutim, nisam to dobio.
Knjiga je pisana u nekoj formi dnevnika. Glavna junakinja prepričava nam jedan deo svog života, a izmedju ostalog i zločin svog sina. Njen život se nakon toga menja iz korena.
Autorka ne opisuje previše scene, okolinu, a ni svoje likove. Zadovoljava se prostim rečenicama, kratkim i jasnim. U nekim delovima održava napetost, dok u drugim potpuno izgubi moju pažnju. Jednostavno nije uspela da izazove neku veću emociju u meni. Uglavnom sam bio ravnodušan za sve u vezi sa radnjom knjige. Taman kada bi izazvala moju reakciju, preletela bi naredni deo ili bi završila poglavlje.
Prilikom poseta zatvoru, Henrijeta upoznaje drugu ženu. Dve žene sada dele istu sudbinu, dele tugu i sve ostalo što kasnije dolazi. Medjutim, jedno saznanje menja sve...
Kao što sam na početku rekao, imao sam veća očekivanja ovde. Nisu ispunjena, na moju žalost. Bilo je monotonih delova, gde sam samo imao želju da preletim preko par stranica. Bilo je i zanimljivih delova. Kvalitet je varirao, kao i pažnja usmerena na radnju.
Autorka se ove bavila vezama izmedju ljudi i njihovom snagom. Koliko su jake naše veze i šta ih može ugroziti? Da li ste spremni da prihvatite i oprostite sve osobi koju volite?
Mislim da je autorka jednim delom htela i da nas navede da razmislimo o svom životu. Da razmislimo o svojim željama i potrebama, a i našim voljenima.
Knjiga je kratka, pa se može pročitati za par sati. Mene je na kraju ipak razočarala. Dobra početna ideja i veliki potencijal, ali vrlo slaba realizacija. Nedovoljno svega.
March 11, 2025
Alltså… är SÅ kluven kring denna bok. I början var jag tveksam till det mer poetiska språket, men det växte verkligen på mig och blev en av de saker jag gillade mest. Och själva premissen med boken och hur den inleds är så himla intressant. Tyvärr tycker jag den frångår det lite för mycket mer mot andra halvan av boken. Även om det som skrivs också är intressant så försvinner huvudstoryn lite tycker jag. Det är också lite för många lösa trådar som inte följs upp, och helt ologiska saker som plötsligt händer bara för att storyn ska föras vidare (man kan inte jobba natt på en redaktion som producerar läromedel hallå?? och varför slutar hon helt plötsligt gå till jobbet utan att det ens nämns något av det o sen går tillbaka till jobbet? varför får man aldrig veta nånting) Och sista delen känns lite för skruvad och inte realistisk, när resten av boken är rätt så realistisk så skär det sig lite. Jag som läsare känner att jag inte kan lita på nån av narrativen i slutet för det känns som alla ljuger eller har uppsåt att göra det i alla fall. Vilket i sig också är spännande, MEN jag hade väntat mig att få läsa mer om sonen och mordet och vad det gjorde med henne så därför kanske jag inte är helt såld på storyn för den va så olik det jag förväntade mig…
Överlag jättefin bok med intressant tema, läsvärd! Men lämnar mig med lite väl många frågetecken…
Överlag jättefin bok med intressant tema, läsvärd! Men lämnar mig med lite väl många frågetecken…
May 6, 2018
Det som slår mig när jag läst ut boken är varför i alla samtal om den här boken som jag lyssnat på, ingen har pratat om hemligheterna? Jag har bara varit vagt intresserad av att läsa den för att, inte vet jag, kliva in i sinnet hos en mördares mamma, hur kan det vara, vad känner och tänker man om ens barn gör något så obeskrivligt? Men att det också fanns ett driv i själva hemligheterna, i omständigheterna kring brotten som begåtts i boken, om man hade pratat om det hade jag varit mycket mer intresserad av att läsa den. För jag tänker att det Ida Linde lyckas med, är att skriva en psykologisk spänningsroman. Lite som Paul Auster och Siri Hustvedt, kanske främst den senare. Att det är i den spänningen som värdet av boken ligger, i kombination med relationerna och undersökningen av komplicerade livsförhållanden. När jag tänker tillbaka vet jag inte vad jag fått med mig av samtalen om boken. Att huvudpersonens son dödar en annan, att mammans första fråga är hur han gjort det, för atta veta om det var med kniven som försvunnit, att det på något sätt är något skevt i deras förhållande, i henne kanske, som på något sätt så lätt accepterar sin sons brott. Det var nog vad jag förväntade mig. Och att jag visste att hon skulle träffa en annan mamma till en mördare, att de skulle bli förälskade. Jag skriver inget mer nu än vad som kommit fram på samtalen på exempelvis Littfest och Litteratur o Retur, inga egentliga spoilers. Men att den var spännande, att det faktiskt fanns ett sådant driv. Men ja, det drivet kommer först i sista fjärdedelen också, eller tredjedelen kanske. Innan dess är det bara relation och att hantera förändringarna i livet. Första delen var segare. Sista läste jag mer i ett svep, nyfiket bladvändande. Då först började mysteriet komma fram, tätna. Innan, ja små ledtrådar som läggs fram, osäkerheter.
Possible spoilers:
Det finns nog en del saker som inte riktigt går ihop i boken. Jag störde mig på att hon jobbar natt på en redaktion som har hand om läromedel. Really? Jag funderar också över hennes son, som hon inte fött själv, och vars existens på olika sätt förstört flera av hennes förhållanden, för att hon ville ha sin son. Det är luddigt och oklart, och inte ens på slutet blir det riktigt förståeligt, för det är för många frågor som hänger kvar i luften. Om det verkligen var så som det eventuellt uppenbarar sig i slutet, skulle inte det ha kommit fram och utretts tidigare, tex då hennes son som inte är hennes son, kommer i fängelse? Jag störde mig också på sommaren i huset vid havet, eftersom hon har ett arbete och hon helt plötsligt inte går till arbetet, utan förklaring. Semester? Jo, visst, det kan förklara det, men det står inte någonstans. Och Grace, har hon inget arbete? För många frågetecken kvar kring henne också.
En viss talspråklighet i språket, jagmeningar som kapas på sitt jag, inleds med verb men det är inte snyggt, jag har aldrig gillat det. Om du vill bli av med jagmeningar måste du förändra strukturen på meningen, eller så råder jag mina kursdeltagare. Att börja med verb känns mest slarvigt för mig. Perspektivet, jagberättare. Men ändå ganska distansierad, inte för klibbigt nära. Kanske funkar detta bäst på karaktärer som inte är så känslomässigt engagerade? För jag upplever Henrietta som relativt kall, relativt oreflekterande, ganska mycket en robot i livet. Även om reaktioner beskrivs, utbrott, konstiga beteenden. Trots jagperspektivet kommer vi inte nära själva kärnan i de utbrotten, inte inifrån, utan utifrån. Så hon är en människa oförankrad, inte i kontakt med sin innersta kärna själv, är min tolkning. Och det verkar rimligt, det är sådan hon är.
Den moraliska frågan, premissen för boken, är ”skulle du älska mig även om jag dödar en annan”, kärlekens villkor, moderskärlekens villkor. Henrietta har bestämt sig, när pojken frågar svarar hon ja, och man anar att det redan då börjar födas ett frö både i honom och henne. Hans handling är också kopplat till hans drömmar, obehagliga drömmar, och när han berättar om en dröm där han stryper någon så vacklar mammans svar, hon ger honom inte det jakande svaret, även om frågan inte heller ställs. Men hennes reaktion var rädsla, och han ser det i henne. Detta ser hon sedan som skiljelinjen, gränsen. Att då hans mor blev rädd, inte längr ekunde skydda honom med sin tro på honom, sin ovillkorliga kärlek, då finns inget hinder kvar, då begår han brottet. Fast det är inte helt logiskt, under hennes ovillkorliga kärlek skulle istället brottet kunna begås utan risk för kärleksstraff. Nu när hon ryggat tillbaka finns risken, och det är då han begår brottet. Han behövde den risken? Men, så kan man kanske inte heller tänka, utan måste snarare se hans mer intensiva drömmar om våld som ett tecken på att hans inre naturs vilja att pröva brottet inte längre går att hålla tillbaka, bara tecken på en slags inre sjukdom som blommar ut. Jag kallar det sjukdom trots att det framkommer att rätten inte bedömer det som psykisk sjukdom, att han var vid sina sinnens fulla bruk. Men det är ändå, för mig, en slags sjukdom, då någon känner ett obetvingat behov av att testa gränsen mellan död och liv på en annan människa. För det är så jag uppfattar hans mord, inte som ett självförsvar, inte som del i annan brottslighet, inte som en del i en blodig sport, ogenomtänkt. Utan som fullt medveten, med viljan att döda. En själslig sjukdom det, en gräns som inte finns i själen, men som borde finnas.
Att strypa någon är också ganska svårt, så jag vet inte varför hon valde det mordsättet. Att verkligen strypa någon med sina händer. Kanske lägger det till listan på saker som inte riktigt går ihop.
Possible spoilers:
Det finns nog en del saker som inte riktigt går ihop i boken. Jag störde mig på att hon jobbar natt på en redaktion som har hand om läromedel. Really? Jag funderar också över hennes son, som hon inte fött själv, och vars existens på olika sätt förstört flera av hennes förhållanden, för att hon ville ha sin son. Det är luddigt och oklart, och inte ens på slutet blir det riktigt förståeligt, för det är för många frågor som hänger kvar i luften. Om det verkligen var så som det eventuellt uppenbarar sig i slutet, skulle inte det ha kommit fram och utretts tidigare, tex då hennes son som inte är hennes son, kommer i fängelse? Jag störde mig också på sommaren i huset vid havet, eftersom hon har ett arbete och hon helt plötsligt inte går till arbetet, utan förklaring. Semester? Jo, visst, det kan förklara det, men det står inte någonstans. Och Grace, har hon inget arbete? För många frågetecken kvar kring henne också.
En viss talspråklighet i språket, jagmeningar som kapas på sitt jag, inleds med verb men det är inte snyggt, jag har aldrig gillat det. Om du vill bli av med jagmeningar måste du förändra strukturen på meningen, eller så råder jag mina kursdeltagare. Att börja med verb känns mest slarvigt för mig. Perspektivet, jagberättare. Men ändå ganska distansierad, inte för klibbigt nära. Kanske funkar detta bäst på karaktärer som inte är så känslomässigt engagerade? För jag upplever Henrietta som relativt kall, relativt oreflekterande, ganska mycket en robot i livet. Även om reaktioner beskrivs, utbrott, konstiga beteenden. Trots jagperspektivet kommer vi inte nära själva kärnan i de utbrotten, inte inifrån, utan utifrån. Så hon är en människa oförankrad, inte i kontakt med sin innersta kärna själv, är min tolkning. Och det verkar rimligt, det är sådan hon är.
Den moraliska frågan, premissen för boken, är ”skulle du älska mig även om jag dödar en annan”, kärlekens villkor, moderskärlekens villkor. Henrietta har bestämt sig, när pojken frågar svarar hon ja, och man anar att det redan då börjar födas ett frö både i honom och henne. Hans handling är också kopplat till hans drömmar, obehagliga drömmar, och när han berättar om en dröm där han stryper någon så vacklar mammans svar, hon ger honom inte det jakande svaret, även om frågan inte heller ställs. Men hennes reaktion var rädsla, och han ser det i henne. Detta ser hon sedan som skiljelinjen, gränsen. Att då hans mor blev rädd, inte längr ekunde skydda honom med sin tro på honom, sin ovillkorliga kärlek, då finns inget hinder kvar, då begår han brottet. Fast det är inte helt logiskt, under hennes ovillkorliga kärlek skulle istället brottet kunna begås utan risk för kärleksstraff. Nu när hon ryggat tillbaka finns risken, och det är då han begår brottet. Han behövde den risken? Men, så kan man kanske inte heller tänka, utan måste snarare se hans mer intensiva drömmar om våld som ett tecken på att hans inre naturs vilja att pröva brottet inte längre går att hålla tillbaka, bara tecken på en slags inre sjukdom som blommar ut. Jag kallar det sjukdom trots att det framkommer att rätten inte bedömer det som psykisk sjukdom, att han var vid sina sinnens fulla bruk. Men det är ändå, för mig, en slags sjukdom, då någon känner ett obetvingat behov av att testa gränsen mellan död och liv på en annan människa. För det är så jag uppfattar hans mord, inte som ett självförsvar, inte som del i annan brottslighet, inte som en del i en blodig sport, ogenomtänkt. Utan som fullt medveten, med viljan att döda. En själslig sjukdom det, en gräns som inte finns i själen, men som borde finnas.
Att strypa någon är också ganska svårt, så jag vet inte varför hon valde det mordsättet. Att verkligen strypa någon med sina händer. Kanske lägger det till listan på saker som inte riktigt går ihop.
October 4, 2025
4⭐️/5. Ta książka jest bardzo nietypowa, narracją przywodzi mi na myśl dzieła Zeruyi Shalev. Dużo w niej o samotności, tajemnicach, radzeniu sobie ze zbrodnią popełnioną przez bliską nam osobę. Na pewno nie jest to historia dla każdego, ale myślę, że warto ją poznać.
June 4, 2019
Bok som hade så mycket potential men som föll pladaskt. Handlade inte om en mördares mamma utan en ensam kvinnas väg till sexuell njutning och kärlek till en annan kvinna. Tung och händelselös.
October 21, 2022
3.5
Ale to była niewygodna lektura
Ale to była niewygodna lektura
February 28, 2020
Enkelt språk, ärliga och råa tankar. Lite långtråkig men blir en aning mer spännande mot slutet. Väcker frågor, jag vill gärna placera huvudpersonen (mamman) i ett fack, förstå vad som fått henne att leva och fundera som hon gör, men inget förklaras direkt, texten är mer fragment från dåtiden och direkta känslor i nuet. Lämnas med att fundera över bokens syfte. Vet inte än, bra att diskutera i bokklubb!
March 9, 2020
Åå så kluven... vissa bitar var verkligen spännande... men andra bitar var inte det och den tappade lite på slutet för mig... men uppskattade verkligen detaljerna och vändningarna... så den får tre stjärnor...!
April 29, 2019
måste köpa den pga älskar den?? måste läsa om, känns som att jag rusade förbi i slutet. längtar efter att diskutera den!!!
January 8, 2020
Rzadko zdarza się, żeby ktoś tak pięknie pisał o uczuciu miłości i smutku.
February 16, 2020
Tråkigt språk och förväntade mig mer av handlingen, ville ha mer innehåll. Men spännande och intressanta tvistar. Intressanta karaktärer som var lite svåra att greppa. Tycker den hade kunnat gå djupare och typ varit längre?
July 13, 2019
Mörk och ljus, vacker. Härligt härligt språk. Vackert. I ett gränsland av vad som händer, hänt och vad som är lögn. Älskar att befinna mig där. Stundtals lite väl långsam.
January 30, 2022
Didn't like it!
Mish-mash of everything and nothing. Everything Is blured and left to your imagination. Whole book is like a bad dream experiance, no need for real life limitations.
Mish-mash of everything and nothing. Everything Is blured and left to your imagination. Whole book is like a bad dream experiance, no need for real life limitations.
February 13, 2024
Ne znam
...
...
February 26, 2024
thank you, next.
January 10, 2019
Måste du alltid pröva kärleken? Ja.
Jag möts av den raden. Det påståendet från romanens berättare på bokens andra sida. Efter ha läst igenom boken en andra gång direkt efter att ha lagt ifrån mig den hopas understrykningarna på sida efter sida. För det mesta rör det sig inte om stycken eller meningar som är viktiga. Utan snarare om om fraser, och ordbyggnader jag vill bära med mig under min hud efter det att jag lagt ifrån mig boken. Vackra, för det det mesta sorgsna ädelstenar. Det är är Ida Lindes främsta styrka ligger, alltid har legat. I förmågan att skapa en språkbyggnader så tätt att den säger svar som på en gång är gåtfulla och kristallklara.
Men. Ett hus måste fyllas med ett innehåll och så måste även stråket i romanen. Romanen som precis som den tidigare Nor ut åker man för att dö klättras kring konsekvenserna av ett brott. De som lever kvar efter det, måste existera i dess efterdyningar. Men där Linde i den tidigare boken utforskade frågan om saker som går i arv, från tidigare generationer så kretsar den här boken kring ett arv som kommer i andra ledet. Från ett barn, en son, till dess föräldrar. Ett bakvänt arv. Den kretsar kring mördarens mamma, och det arv hon behöver leva med och som hon får från sin son.
Förutom frågan om arv, skuld, och brott som är återkommande i Lindes författarskap, återkommer kärleken. här, är kärleken en fråga. Vad händer med den efter ett brott. Kan den överleva en död? Men även en annan fråga. Kan kärlek uppstå ur något så svart. En kärlekshistoria som är så osannolik att den nästan måste vara sann möter oss senare i romanen. Mördarns mamma möter en annan mördares mamma. Efter det, fler frågor, lika mycket i stråken som i karaktärerna. Innehållet och stilen smälter ihop i berättelsen. Sanningar som är för svåra för språket att riktigt bära kommer fram.
Ida Lindes värld i denna romanen, som i hennes tidigare, och i hennes debut om poet, är en värld där ingen kan fly undan andras handlingar, och där konsekvenserna av andras handlingar, och av ens egens kärlek aldrig kan bli annat än smärta, men där den smärtan och allt kring den är ohyggligt vackert. Ett mörker som lyser så starkt att jag är tacksam över att få ha vistas där en stund till.
Jag möts av den raden. Det påståendet från romanens berättare på bokens andra sida. Efter ha läst igenom boken en andra gång direkt efter att ha lagt ifrån mig den hopas understrykningarna på sida efter sida. För det mesta rör det sig inte om stycken eller meningar som är viktiga. Utan snarare om om fraser, och ordbyggnader jag vill bära med mig under min hud efter det att jag lagt ifrån mig boken. Vackra, för det det mesta sorgsna ädelstenar. Det är är Ida Lindes främsta styrka ligger, alltid har legat. I förmågan att skapa en språkbyggnader så tätt att den säger svar som på en gång är gåtfulla och kristallklara.
Men. Ett hus måste fyllas med ett innehåll och så måste även stråket i romanen. Romanen som precis som den tidigare Nor ut åker man för att dö klättras kring konsekvenserna av ett brott. De som lever kvar efter det, måste existera i dess efterdyningar. Men där Linde i den tidigare boken utforskade frågan om saker som går i arv, från tidigare generationer så kretsar den här boken kring ett arv som kommer i andra ledet. Från ett barn, en son, till dess föräldrar. Ett bakvänt arv. Den kretsar kring mördarens mamma, och det arv hon behöver leva med och som hon får från sin son.
Förutom frågan om arv, skuld, och brott som är återkommande i Lindes författarskap, återkommer kärleken. här, är kärleken en fråga. Vad händer med den efter ett brott. Kan den överleva en död? Men även en annan fråga. Kan kärlek uppstå ur något så svart. En kärlekshistoria som är så osannolik att den nästan måste vara sann möter oss senare i romanen. Mördarns mamma möter en annan mördares mamma. Efter det, fler frågor, lika mycket i stråken som i karaktärerna. Innehållet och stilen smälter ihop i berättelsen. Sanningar som är för svåra för språket att riktigt bära kommer fram.
Ida Lindes värld i denna romanen, som i hennes tidigare, och i hennes debut om poet, är en värld där ingen kan fly undan andras handlingar, och där konsekvenserna av andras handlingar, och av ens egens kärlek aldrig kan bli annat än smärta, men där den smärtan och allt kring den är ohyggligt vackert. Ett mörker som lyser så starkt att jag är tacksam över att få ha vistas där en stund till.
November 10, 2022
Ova genijalna knjiga je pisana u prvom licu, kao neka vrsta ispovesti ili dnevnika, i samim tim ima veći značaj i budi nam snažnije emocije dok čitamo i lepo nas uvodi u priču. Ovde se ne radi o ubici već o njegovoj majci i njenim osećanjima. O tome kako se ljudi ophode prema njoj. Kako je jedni krive za zločin njenog sina, dok je drugi sažaljevaju.
Emotivna priča o njenim borbama i svim onim preprekama koja mora sama da prevazilazi.
Emotivna priča o njenim borbama i svim onim preprekama koja mora sama da prevazilazi.
November 22, 2024
Vackert och poetiskt, men ibland är ytan för polerad för att jag ska se djupet. Andra gånger träffar känslorna prick. Det är svepande läsning, lätt att svisha genom. Det är enkelt men det är stort. Jag får inte ihop allt, och det måste man inte, men här är det på ett sätt som får mig att undra om det ens är medvetet?
August 7, 2022
”Den oväntade kärleken med dess oerhörda konsekvenser”
Mycket fint i sättet den är skriven på, mot slutet började orden säga mot varandra. Kanske var hon trött på att skriva boken men jag skulle nästan läsa om den igen.
Mycket fint i sättet den är skriven på, mot slutet började orden säga mot varandra. Kanske var hon trött på att skriva boken men jag skulle nästan läsa om den igen.
August 24, 2025
3.5 ⭐️
Oh wow. Chociaż początek mnie nie zachwycał, to czytając dalej wpadałam w tę historię głębiej i głębiej. Ciężka, gęsta opowieść o samotności, przemijaniu, oddaniu kontroli. Nieoczywisty thriller.
Oh wow. Chociaż początek mnie nie zachwycał, to czytając dalej wpadałam w tę historię głębiej i głębiej. Ciężka, gęsta opowieść o samotności, przemijaniu, oddaniu kontroli. Nieoczywisty thriller.
April 12, 2018
Läs min recension på bloggen ---> Romeoandjuliet
Displaying 1 - 30 of 47 reviews