Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Karin Smirnoff debuterade hösten 2018 med Jag for ner till bror. Boken hade bara funnits ute i två veckor när den nominerades till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Karin Smirnoff bor i Piteå.
Karin Smirnoff (b. 1964) lives in the small village of Yttre Hertsånger, in northern Sweden. She worked as a journalist before she decided to change direction and bought a wooden factory. After a few years Smirnoff yearned back to the practice of writing and decided to pick it up again – but this time in literary form. She applied to Lund University’s Writer’s school with what would become her debut as an author: My Brother. It received triumphant reviews and was nominated for the esteemed August Prize in 2018. The following year Smirnoff returned with My Mother and in 2020 she ended the trilogy about Jana Kippo with Then I Went Home Smirnoff brought something entirely new into the literary field with her immensely appreciated trilogy that has sold more than 500 000 copies in Sweden.
In 2021 Karin Smirnoff was announced as the author to continue the legacy of Stieg Larsson’s Millennium series.
Läser andra boken om Jana Kippo som i feberdimma. Lägger ifrån mig den när jag måste, för att laga mat, för att springa, för att sova. Det är en motvilja i det. Måste läsa vidare. Språket i vanlig ordning strålande. Att slopa versaler på namn och att skriva ihop ord ger texten ett forsande driv framåt. Det brådskar. Man bara hänger fast och följer med. (Eventuell och otroligt mild spoiler:) SLUTET!!!!!! Herregud.
Gillade den här mycket mer än jag for ner till bror!! Mycket bättre handling och språket är så förlösande att läsa, allt bara flyter på och det känns som att ta sig genom en feberdröm typ? På ett bra sätt?
Tog upp den klockan två, la ifrån mig den vid sju, omtumlad och hänförd. Karin Smirnoffs språk är så fascinerande enkelt och eget, precist och tillräckligt. Historien är mörk men har en oväntad lättsamhet, en tydlighet och skärpa som tar över och går rakt in. Omöjlig att värja sig ifrån.
O ile „Pojechałam do brata na południe” operowała w małej, zamkniętej przestrzeni zaledwie garstki bohaterów, to kontynuacja, czyli „Jedziemy z matką na północ” poszerza horyzont, nadaje mu głębszego znaczenia, wyznacza też początek. Rodzina Kippów rozrasta się, wychodzą na jaw długo tłumione tajemnice, skrycie pochowane sekrety. To już nie tylko opowieść o Janie Kippo, o jej doświadczeniach i świecie, w którym musi się odnaleźć. To także opowieść o kobietach tłamszonych, niszczonych, spętanych. O zbiorowości toksycznej i zaślepionej, w której nie ma radości, nie ma książek, nie ma muzyki… Ale! Nie ma tam też Boga, tylko pusta obietnica szczęścia, które nigdy nie nadchodzi. Karin Smirnoff podnosi poprzeczkę, podnosi stawki, buduje też napięcie jak w najlepszym dreszczowcu. Nic więc dziwnego, że to właśnie ona została kontynuatorką bestsellerowej sagi thrillerów Millennium, zapoczątkowanej przez Stiega Larssona. Nic też dziwnego, że sama stała się autorką uwielbianą, cenioną, której książki sprzedają się jak świeże bułeczki. Nie więc dziwnego, że kto raz spotka się z jej prozą, ten zapamięta ją na zawsze.
Teraz boję się tego, czym zakończy się Saga Rodziny Kippów… Jakie plany ma Karin Smirnoff dla swojej Jany i jej napiętnowanej rodziny? Czy mogą liczyć na rozliczenie, na pogodzenie, na życie bez tego cienia, który wciąż góruje nad nimi?
Uplne sa smejem na tom, ze som takuto knihu citala pocas vianocnych sviatkov. Je to take bezutesne a zaroven podmanive citanie, kniha sa tazko odklada, ziadny zablesk nadeje, stastia a radosti, obcas ma clovek take pocity (hlavne na Slovensku v poslednom obdobi), tak sa vie s tym velmi dobre stotoznit. Neviem sa dockat poslednej casti trilogie, nech uz je to tu! Knihu som zacala citat este minuly rok 🤭 no do toho noveho mi zostalo este vyse 100 stran, ktore som dnes pokorila, takze prva kniha roku 2025 docitana. Na nove knizne vyzvy! ☺️
Bra fortsättning på böckerna om Janakippo. Ser fram emot tredje delen.
"Jag satte på den motsatta sidan av sängen. Jag ville prata med modren en sista gång men nu uppstod ett problem. Modren var ett substantiv i bestämd form. Siri konstigt. Äiti utrikiska. Mamma otänkbart. Hallå sa jag tillslut hör du mig."
Lysande igen! Denna del handlar mycket om religionens "gemenskap" i en by i Norrbotten och hur Jana och Bror förhåller sig till den. Intressant och otäckt. Våldet och övergreppen är med här också och Smirnoff visar på vad det gör med människor. "Gemenskapen" styr och ställer i byn och det är ren fundamentalism. Precis som i andra religioner. Och precis som i länder vi anser vara lägre stående. För deras religionsförtryck... Min enda invändning är att Janas liv är lite väl händelserikt. Det behöver inte hända SÅ mycket. Dialogerna och hennes funderingar är lysande ändå.
„Pojechałam do brata na południe” było moim tegorocznym literackim odkryciem i zaskoczeniem. Nietuzinkowa forma, surowy styl i zawarta w słowach siła emocji trafiły do mnie swym autentyzmem. Oczywistym było więc, że przeczytam i dwa kolejne tomy „Sagi rodziny Kippów”. Na ten ostatni przyjdzie nam jeszcze trochę poczekać.
Ale na razie „Jedziemy z matką na północ”, a raczej z jej ciałem, towarzysząc w drodze do jej rodzinnej miejscowości rodzeństwu kippów. A co zastajemy na miejscu? Odziedziczony po matce dom, o który przyjdzie toczyć boje. Lokalną społeczność zarządzaną przez pastora według najgorszego patriarchalnego modelu. Wreszcie przeszłość, która wybija szambem i domaga się sprawiedliwości.
Akcja w porównaniu z częścią pierwszą zaskakuje dynamiką i wciąga czytelnika równie mocno, jak sekta złaknionego akceptacji brora. Janie przyjdzie mierzyć się z własnymi emocjami, walczyć o to, co dla niej ważne, popełniać błędy i ponosić ich konsekwencje. Zakończenie, niczym w najlepszych powieściach akcji, choć pozornie nie przystaje do całości, zaskakuje równie mocno i wręcz nie pozostawia wyboru co do sięgnięcia po kontynuację.
Jednak to przede wszystkim powieść wypełniona po brzegi trudnymi emocjami, surowa i na wskroś prawdziwa, a do tego odarta z jakichkolwiek upiększeń i przemilczeń. Ukazany obraz społeczeństwa przypomina bagno, w którym rządzą najsilniejsi, bagno, które pochłania jednostki słabsze i zależne. Przerażający obraz ukazany szczerze, twardo, bez kiczu.
Trzecią część chciałoby się czytać od razu, ale trzeba będzie poczekać. Na takie książki warto.
Jeg blev helt opslugt og Janas historie kom helt under huden på mig så det næsten var forfærdeligt, da den var slut. Skrivestilen fandt jeg både anderledes men gav virkelig dybde for hovedpersonen. Jeg hungrer allerede efter 3. bind.
Grymt bra bok! Karin Smirnoff är en mästare på att vagga in en i världen hon byggt upp och man vill inte gärna lämna trots att det är ruskigt där ibland
Tycker mycket om att läsa om Jana som både ställer till och försöker reda upp. Inte lika bra som den första, eller så var det mina förväntningar som drog ner känslan något.
Tykkäsin kerronnasta ja kielestä tosi paljon. Samoin teemoista. Mutta samalla kuitenkin tuntui, että johan tätä samaa lahkolaisuutta ja sen toimintaa tässä on tullut, tarviiko koko kirjaa sitä käsitellä. Ja ehkä jotain hahmojen kasvua toivoisin myös.
Takich rzeczy się nie robi na zakończenie! Takich rzeczy się nie robi! Choć czuję się jakby ktoś mnie rozjechał, podeptał i wypluł, to nic innego nie mogę zrobić, jak czytać dalej!
Dużo bardziej mi się podobała niż pierwsza część. Może lepiej odebrałem zmianę otoczenia bo smalånger trochę mnie przytłaczało. No i niesamowicie wciągnęła mnie fabuła.
Hjäääälp vilken bok, får precis samma känslor här som av föregångaren. Denna nästan bättre då den innehöll favoritämnet sekter. Fortfarande lika beklämmande med allt sexuellt maktspel, men antar att det som gör den extrema karga och BEDRÖVLIGA feeling dessa böcker framkallar. Ibland kan jag bli lite stressad och bläddrar i panik för det händer för mycket, sen påminner jag mig om att det är en saga. S/o till Smirnoff för otrolig ”underhållning” iaf ser fram emot den sista.
Betyg: 5 av 5 - Jag är väl en av väldigt få som inte har läst Karin Smirnoffs bokserie om Jana Kippo tidigare. Vet faktiskt inte varför jag inte har läst den förut. Det är väl så enkelt förmodligen som att man bara inte hinner med alla böcker som man vill läsa. Jag har läst en fristående bok av henne tidigare, som heter Sockerormen, och den tyckte jag var mycket bra. Nu såg jag att det ska spelas in en teveserie som baseras på den första boken i Jana Kippo-trilogin, Jag for ner till bror, som jag kände att jag nog kommer att vilja se. Och då insåg jag att jag måste nog ta och läsa boken/böckerna först. Så nu har jag läst alla dom tre böckerna i trilogin, Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, och Sen for jag hem, som kom ut åren 2018-2020. Och nu förstår jag verkligen alla lovord om böckerna, för dom var mycket, mycket bra. Välskrivna, spännande, berörande, roliga, otäcka, intressanta, gripande, tänkvärda, känslosamma, och som sagt, mycket, mycket bra. Och alla tre böckerna var nästan lika bra. Första och andra boken var bäst, och den tredje boken var något sämre, tycker jag, men alla tre är helt klart värda det högsta betyget. Så om ni är flera än jag som har missat denna trilogi, så säger jag bara: läs den! Jag varvade e-boksläsning med ljudbokslyssning, i 1,25 hastighet, suveränt inläst av min absoluta favorituppläsare, Lo Kauppi.
Språket fångar en lika mycket som i den första boken av janakippo-serien, man kan inte släppa taget om boken. Vi får följa med både Janas inre och yttre resor. Mer framåtdrivande handling i denna bok jfrt med första. Riktigt bra!
4,5/5 Lite spretig men så spännande!! Slutet var verkligen en cliffhanger (bildligt och bokstavligt) så kommer börja på nästa (och sista) bok i trilogin asap.
Inte lika hänförd som jag var efter den första, men Karin Smirnoff skriver så att världen i boken känns verklig, vacker och fruktansvärt obehaglig. Jag upplevde stundvis att det blev väldigt mycket av allt, men det är också berättelsens hela grej, så jag förstår det. Jag hoppas verkligen det kommer en tredje bok om Jana Kippo för jag är inte redo att släppa taget om karaktärerna ännu, men ser också att det kan bli svårt att skriva ännu en roman med lika mycket missbruk, övergrepp, alkoholism och kaos. Det återstår att se om det kommer fler, och vad Smirnoff väljer att fokusera på isåfall. Oberoende om det blir om Jana Kippo eller något helt annat vet jag att jag kan lita på att Smirnoffs prosa håller! Lyssnade på både ettan och tvåan som ljudbok och Lo Kauppi kan vara en av de bästa uppläsare jag lyssnat till.
Jeg elsker virkelig Jana Kippo og Karin Smirnoff’s skrivestil er fantastisk! Historien er helt sikkert ikke for sarte sjæle- det er nogle barske emner, der tages op, men det hele er pakket ind i en underspillet sort humor. Handlingen, miljøet, karaktererne og sproget går op i en højere enhed og kryber helt ind under huden på dig. Jeg var vild med 1’eren, men denne her var om muligt endnu bedre og nu glæder jeg mig bare til 3’eren.
“Jeg vil hjem sagde jeg. Det burde du have tænkt på efter begravelsen sagde pastorsilas’ bror som måske ikke var pastorsilas’ bror men i hvert fald havde samme udstråling. Jeg kunne have spurgt ham om han også godt kunne lide at slå sin kone. Jeg nøjedes med at spørge om han var gift. Han nøjedes med ikke at svare.”
Det är för rörigt, jag vet inte om det ska likna verklighetstroget, men det blir alltför överdrivet och då tappar jag lusten, förbindelsen med berättelsen. Hälften av alla turer hade räckt för att förmedla Janas märkliga natur och gemenskapens och hennes mammas bakgrundshistoria, när det är så här maxat blir jag bara less. Amerikansk standard, samma problem som Silvervägen.