Stjärnfall

Stjärnklart #2

by Lars Wilderäng

Tio år har gått sedan den moderna civilisationens undergång, när all elektronik slogs ut av ett högteknologiskt angrepp. Livet har sakta börjat stabiliseras, men är faran verkligen över? Nedsläckningen, som perioden när elen försvann kallas, var troligtvis bara början. Nu står mänskligheten inför ett än större hot.

Militären Jocke är äntligen tillbaka i Sverige efter ett långt uppdrag i Mellanöstern och hoppas på ett lugnt liv. Storbonden Filip Stenvik har fått skydd av Federationen Västra Götaland men oroar sig för nya angrepp. Maximilian har vuxit upp till en man och gör sitt bästa för att bryta sig fri från barndomshemmet och gå sin egen väg. På Carlstens fästning samlar Bohusläns landshövding, Gustaf Silverbane, sina styrkor, medan forskningschefen Anna Ljungberg försöker analysera den motståndare de inte vet mycket om. Men tänk om fienden redan finns bland dem? Kanske närmare än någon kan ana…

Genres: Science Fiction, Dystopia, Swedish Literature, Fiction, Post Apocalyptic, Zombies, Audiobook

ebook

First published August 4, 2015

Reviews

[Jonas Carlsson · Rating 4 out of 5]

Efter att ha väntat på uppföljaren till Stjärnklart i närmare ett år så kastade jag mig, likt en hungrande innerstads-hipster en vecka efter "nedsläckningen", över Stjärnfall så snart den haft smygpremiär som ljudbok. En knapp vecka senare är jag färdig och lämnad åt ytterligare ett år av väntan på Stjärn-någonting.

TL;DR - Stjärnfall är väldigt underhållande och spännande läsning men saknar lite av det dystopiska mörker och obehagliga känslostämning som Stjärnklart gav upphov till.

I de flesta fall så skulle ju detta naturligtvis vara en bra sak men inte nödvändigtvis när du väntar på en ny dos undergångsromantik. Detta kanske delvis beror på att större delen av samhällskollapsen redan är överstökad när denna andra bok i serien tar sin början och det är svårare att identifiera sig med karaktärerna när deras omgivning och miljö ändrats så radikalt. De korta tillbakablickarna i inledningen av boken har en del av den stämning jag saknar från Sjärnklart och jag hade hoppats på mer sådant. De hade gärna fått ges plats på bekostnad av det myckna våldförandet av olika slag som utgör stora delar av boken. Jag har läst Lars Wilderängs tidigare böcker Midvintermörker och Midsommargryning där de ingående stridsskildringarna och militärnörderiet passade som handen i handsken men var sak har sin plats och i min bokhylla får Stjärn-serien gärna fortsätta att sortera in under kategorin "Böcker som får dig att hålla utkik efter extrapris på vattenreningsfilter och konserverad soppa". Utan att avslöja de vägar handlingen tar sig så tror jag att händelseutvecklingen och storyn i Stjärnfall kanske inte tilltalar en lika bred läsarkrets som sin föregångare.
Jag hoppas naturligtvis att jag har fel och att Stjärnfall fortsätter bokseriens succé så att Wilderäng får anledning att kalla den sista delen "Stjärnglans".

[Hanna Söderblom · Rating 2 out of 5]

Vapenromantiken! Militärromantiken! Upprepningarna av samma scenario och om igen. De pälsklädda rymdvarelserna? Det aldrig sinande avlivandet av karaktärer. Vem ska en orka bry sig om till slut? Ingen är särskilt värd att gilla och jag känner mig väldigt trött efter det här. Trist med tanke på att ettan lovade ganska gott med sitt upplägg. Nope. Det här var dåligt.

[Mika · Rating 1 out of 5]

*Spoilers*

Lämna serien efter den första boken!

Uppföljningen tar an 10 år framåt i tiden. Börjar bra, förväntningarna är höga, karaktärerna är detsamma, ny bekantskap, men tycks förvandlas till något helt annat än den första: en bok om striden mellan människor och rymdvarelser... eller rättare sagt mot vampyrliknande zombier typ.

Jag ville lägga undan boken, men tvingade mig att läsa den eftersom karaktärerna från den första boken var väldigt intressanta. Snabbt så tappar författaren det konsekventa skrivandet och allt det som har byggts upp dör. Mycket tråkigt och klantig bok.

[Leo · Rating 1 out of 5]

Oh the disappointment was high with this one. Wouldn't normally mind aliens with vampire like features in a destopian, would normally love it. But the last book was such a good story about societys downfall and there where no monsters in sight, just a hint in the end. Didn't think the story needed aliens or monsters or whatever. It was perfectly scary and suspenseful as it was, it completely ruined it for me. If Lars Wilderäng had added some in the first book it might been better. And the obsessive talk about weapons and military was boring.

[Lars · Rating 3 out of 5]

Läste Stjärnklart med god behållning för det intressanta scenariot att världens infrastruktur faller samman och skildringen av hur människor hanterar det. Psykologi, godhet och ondhet återspeglad i en dystopisk kuliss.
Längtade starkt efter fortsättningen och kastade mig över Stjärnfall så fort den kom ut.
NÄ MEN VA F..!!!
Här blir berättelsen en zombie-apokalyps med vampyr-predator-aliens!. Den trovärdiga "tänk om"-framtidsbilden är bortblåst och kvar blir en action-packad sci-fi-historia i gore-skrud. Inte helt olik Justin Cronins "Tolv"-serie (som jag för övrigt gillar, men där hade jag förväntningar på superslaskiga monster-vampyrer).
Stjärnklart slutade iofs med en hint om att rymdisar kunde vara involverade. Men just att det var en spekulation lämnade en spänning som lyfte boken.

Trots allt. Som sci-fi/horror-bok fungerar Stjärnfall. Handlingen flyter på bra och spänningen är på topp hela tiden.

Men, som ett inlägg i en debatt om samhällets katastrofberedskap väntar jag på en annan bok av Lars Wilderäng.

[Angie Renberg · Rating 1 out of 5]

I give up. I made it 70% through thinking - HOPING AND PRAYING - that it would get better, but I just can't.

*spoiler alert!*

Don't get me wrong, I was happy that the story took a sci-fi turn, and I was indeed hoping that the first book would reveal that the "reset" would've been caused by either aliens or someone with vastly superior technology to balance out how bland and utterly, realistically Swedish the whole first book was.

But technologically advanced alien-vampire-centaurs? Over the top doesn't even cover it.

And the endless droning about weapons and military formations? And the ridiculous way the author continues to portray women?!

When the only strong female scientist in the story was getting mansplained to by her colleague and STILL literally blushed when he used "big" scientific words like "hypothesis" my stomach turned.

The author loves war just a little too much and can't seem to hide his distaste for women, this saturates the whole story making it unbearable to finish.

[Sarah · Rating 3 out of 5]

I had kind of been spoiled for the "turn of events" in this book, so it didn't come as a shock, except that I kind of hadn't expected it to be quite like this.
There's a lot of military talk, which sometimes gets annoying. A lot of people thinking back on the past and the things they used to have. Not suprising.
And I had already learned my lesson to not get attached to anyone, because this author has NO problems killing off his characters in exceedingly brutal ways.
I don't really know what I thought about this. I was going to rate it two stars, but then I thought that was unfair, because I didn't actually dislike reading it. But it's a bit flat, I guess, despite all the plot, so I'm going to waffle on the rating for a while longer.

[Linda M · Rating 1 out of 5]

Haha, lägg av vad dåligt. Läste inte klart. Den första var ett pekoral men underhållande nog för att få tänka på annat än vardagen under några kvällar. Vi hajar, det finns coola prepperprylar och medelklassen och hipsters är dumma i huvet.

Men en hel splatterserie om femtio olika personer vars iphones slutat funka? Kom igen. (Undrar även om författaren nånsin pratat med en kvinna.)

[Tanja Berg · Rating 2 out of 5]

Det är nästan omöjligt att skriva något alls om denna utan att komma med spoilers. Visserligen var redan första boken lite SF med nanoniter och så, men den här utvecklar den tråden till något helt annat. Otäckt, underhållande och små-tråkigt i en salig blandning. Lite för sprikande historia och för många dödsfall bland kända karaktärer.

[Eskil Högman · Rating 3 out of 5]

Tappar mig lite jämfört med den förra boken när allting ska bli så mycket mer förklarligt och på sådan stor skala. Till slut är det inte längre lika intressant med världen och dess invånare och det känns som att saker bara händer för att hända. Alla människor vi för följa uppehåller sig dessutom på samma geografiska plats så de olika perspektiv och öden den första boken kunde berätta om försvinner här.
Wilderäng skriver också som en extrem snuskgubbe om varje kvinnlig figur. Det är som om han sitter och fantiserar om dem. Samma sak gäller militärbeskrivningar. Vad är grejen?? Usch

[Janni · Rating 3 out of 5]

Det här är verkligen inte vad jag brukar läsa- hela kapitel om blodiga strider och om *harkel* "varelser" som attackerar de stackars överlevarna efter "nedsläckningen" 10 år tidigare. Men jag tar mig igenom det och tycker t.o.m att denna andra bok är lite bättre än den första. Kanske för att tempot är lite snabbare, det blir ju det helt naturligt när strider och dödande ska beskrivas. Å andra sidan sker dödandet inte alltid med vanliga vapen... denna bok är verkligen annorlunda!

Tyvärr upprepas de pinsamma kvinnoskildringarna- de tillåts inte göra något utan att deras kroppar på något sätt blandas in. Blä.

[Sara · Rating 4 out of 5]

intressant bok väl värd att läsas

[Ansu · Rating 3 out of 5]

Vai että vampyyrejä ja zombeja... Täytyy sanoa, että vähän facepalmasin tämän selvittyä. Mutta kyllä tämä edelleen jaksaa viihdyttää, ja tarina pysyy kohtuu hyvin koossa.

[Reetta Saine · Rating 4 out of 5]

Kakkososa jaksaa vetää melkein yhtä hyvin kuin ykkönenkin. Kauhukuvastoa käytetään oivasti hyväksi, vaikka kirjan henkilöt sille hiukan vinosti hymyilevätkin ennen kuin tulevat tapetuiksi.

[Kim Kimselius · Rating 3 out of 5]

Har längtat efter fortsättningen på Stjärnklart som jag tog till mitt hjärta och pratade om för alla jag mötte.

När Stjärnfall börjar blir det en tillbakablick till det som hände i förra boken. Vilket jag tycker är bra, för det var känslan av att allt det Wilderäng beskrev var möjligt, som höll mig fängslad och lite skräckslagen i förra boken. Det fick mig att bunkra konserver och göra större odlingsland.

Även Stjärnfall griper tag i mig med skräckblandad förtjusning. Sedan händer något som gör mig besviken och boken känns inte lika trovärdig längre. När jag väl har hämtat mig från den nya utvecklingen fortsätter jag läsa med spänning, men jag är trots allt lite besviken, eftersom jag hade förväntat mig något helt annat.

I förra boken drabbades världen av total nedsläckning när all elektronik gick sönder. Människorna fick lära sig allt på nytt. Det har gått tio år sedan Nedsläckningen, som överlevarna har döpt händelsen till.

Carlstens fästning i Bohuslän är ett nav för folket. Där bor landshövding Gustaf Silverbane med sina soldater som han styr med järnhand. Folket kräver demokrati och ser en chans till uppror.

Barnmorskan Lena Svensson är ute på ett nattligt uppdrag och får se något skrämmande som förändrar hennes liv för all framtid.

Det får hela Västsverige att samla sina styrkor och stå beredda att möta det nya hotet.

Trots att boken är spännande kan jag inte annat än sänka betyget, på grund av totalvändningen av berättelsen. Ändå är det en bok jag kan rekommendera för den som tycker om spänning och action.

[Jakob Hessius · Rating 3 out of 5]

Till skillnad från alla andra här på GR, tycker jag att boken blev bättre när Wilderäng äntligen introducerade orsaken till nedsläckningen.

Den här delen var definitivt bättre än den första delen och skulle fått ett högre betyg för sin originalitet om det inte var för ett par irriterande saker.

Wilderäng är så ofantligt fascinerad av bomber och granater och kan beskriva gevär, kulsprutor, knivar och ammunition i det oändliga. Det är det knappt att man orkar ta sig igenom texten på vissa ställen.

Glorifieringen av armén och dess manliga män som bär fanan högt, trotts risken att förlora både lem och liv, blir stundtals så tjatigt och enformigt att man undrar om man läser Arméns informationsblad till nya rekryter.

Hans Svenska är dessutom simpel och han upprepar sig mycket. Vet till exempel inte hur många hundra gånger han använder ordet "automatkarbin" i texten.

Jag är dessutom osäker på om texten över huvud är korrekturläst. Låt mig bara ge ett par små exempel på mellanstadieuppsats.

"I riktning mot där ljuset bakom regnmolnen skvallrade om att solen fanns syntes i fjärran en rostbröd skorsten."

eller

"Smattrande av den vedeldade gengasmotorn på andra sidan hördes tydligt över myllret av segelbåtar och fåtal större skepp, som blandades med pråmarna i hamnen."

eller

Hon vände huvudet där hon låg naken på mage och log mot honom bredvid sig i den smala sängen."

Kommer ta ett tag innan jag orkar ge mig på del tre. Kanske kan jag köpa den som ljudbok, så slipper jag i alla fall läsa den själv!

[Örjan Lundberg · Rating 5 out of 5]

Excellent Sci-fi serie som överraskar och gör ont. I stil med Ian (M) Banks och Niel Stephenson. Snabb, brutal, underhållande och ... rå.

[Niklas · Rating 2 out of 5]

Stjärnfall tar vid 10 år efter "nedsläckningen", kollapsen av det moderna samhället och den post-apokalyptiska erans inträde där (nästan) ingen elektronik fungerar och Sverige sköts tillbaka teknologiskt ett par hundra år i tiden.

I Stjärnfall följer vi några karaktärer från första delen och någon enstaka ny karaktär. Likt första delen är karaktärerna en aning ihåliga och tar inte med något nytt eller intressant till bordet den här gången heller. De beter sig oftast som robotar som inte avviker från sina förprogrammerade maner och dialogflöden.

Händelser skildras snabbt och utan riktig tyngd. Det blir konsekvenser av karaktärers ageranden i Stjärnfall, men dessa når aldrig riktigt fram då läsaren inte blir känslomässigt engagerad då allvarlighetsgraden av en händelse dunklas av en brist på reflektion från karaktärernas sida.

Det största minuset med Stjärnfall är att historian spårar ur något fasansfullt och det mysterium som byggdes upp i första delen avslöjas äntligen, men det lyfter också Sci-fi-läsaren rätt ut ur boken och tillbaka in i verkligheten. För varje avslöjande och större händelse faller en del av läsarens förtroende för Wilderäng till marken som ett krossat glas.

Första delen, Stjärnklart, bygger upp något intressant och mystiskt som inträffar i den moderna världen.
Stjärnfall å andra sidan raserar allt som byggdes upp i Stjärnklart och lämnar läsaren med korta, trista svar och en väldigt kall övergång till den tredje och sista delen.
Jag är så besviken på Stjärnfall att jag överväger att ta denna boks slut som slutgiltigt och helt enkelt inte läsa den sista delen.

[Rebecca · Rating 2 out of 5]

Alltså, vad i h*lvete, Lars...

Första boken i serien fick ett lågt betyg av mig pga de långa, utdragna, meningslösa scenerna med folk som får sina mobiler urladdade, innan boken sömnigt bestämde sig för att faktiskt starta. Nice ändå, kände jag. Då kanske det blir bättre i bok 2.

Men. Svaret är nej.

Visst, tempot är lite högre i den här boken, men prosan är lika dålig. Har författaren någonsin hört två personer prata med varandra IRL? Osäker på detta, för den enda dialog som känns realistisk är den militära. Alla andra pratar som om de läser innantill. Långa stycken ägnas åt att beskriva exakt vilka militära formationer som används, lite som om en mellanstadiepojke har hittat på en handling som han egentligen inte bryr sig om, bara som en ursäkt för att få skriva krig. (Och vampyrer och zombies. Såklart.) De långa listorna vapen fortsätter. De extremt undermåliga beskrivningarna av känslor fortsätter. Random kärleksaffärer fortsätter dyka upp pga det är viktigt att ha sexscener antar jag?

Och viktigast av allt: Det som faktiskt gjorde första boken helt OK, det var ju att den utforskade ett intressant what if-scenario. Vad som skulle hända om all elektronik organiskt släcktes ut, vilka delar av samhället som går sönder när osv - det är ändå i slutändan intressant att läsa om. Det får en att tänka till. Men det som händer i den här boken? Det är så frikopplat från vår verklighet att det inte finns någon substans i handlingen. Ingenting jag kan ta med mig och fundera över. Det enda jag kommer fram till efter sida upp och sida ner av snårig text är bara: "Jaha." (Och en riktigt lökig cliffhanger.)

[Sofia · Rating 2 out of 5]

Det är 10 år sedan Nedsläckningen och läget har stabiliserats för de människor som lyckades överleva efterdyningarna.
Men är samhället tillräckligt stabilt för att klara fler utmaningar? Vem var det egentligen som låg bakom nanomit-angreppen som orsakade Nedsläckningen?
Vi återvänder till karaktärerna som överlevde första boken och dyker in i utmaningarna med återuppbyggnad av ett samhälle som glömt hur det är att existera utan datoriserad teknik.
Frågorna är många, svaren är få och hotet utifrån visar sig vara mer reellt än vad människan någonsin misstänkt.

Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva besvikelsen jag kände när Stjärnfall föll platt efter de första 40-50 sidorna. Det är inte samma berättelse längre och militärromantiken blev alldeles för påtaglig. Ja, det är mycket action men det är långt ifrån samma skräckkänsla som i Stjärnklart där andra människor står för 90% av all psykologisk terror jag hade ångest över.
Stjärnfall känns som fan-fiction från en tonårspojk som tyckte pang-pang var det bästa med Stjärnklart och därför skrev en egen uppföljare utan större intresse för karaktärerna.
Karaktärerna saknar jag för övrigt - de får ytterst lite utveckling och spelrum i Stjärnfall förutom precis i de första och sista kapitlen - resten är en enda röra av aliens, vampyrer och zombies från yttre rymden, och en hel del MÖP-fasoner.

Stjärnfall får 2 stjärnor eftersom jag ändå inte ville lägga ifrån mig boken, men ibland mest av den enkla anledningen att jag ville se hur den här reaktorhärdsmältan till bok skulle utveckla sig.

[Michael Thelin · Rating 4 out of 5]

Läste den första delen Stjärnklart för ett par veckor sedan, och hoppades att Stjärnfall skulle leva upp till förväntningarna som ännu en bok som sällade till kategorin 'sträcklästa på semestern'. Det gjorde den. Gillar man Stjärnklart så är sannolikheten stor att man även plöjer igenom Stjärnfall. Hoppas man att fortsättningen av Stjärnklart inte ska ta en kraftig gir åt Science Fiction så bör man dock hålla sig borta.

Lagerängs beskrivningar är något repetitiva och det skaver ibland, men inte ofta nog att det blir irriterande. Men det känns onödigt. En annan sak som gnager är att bokens fåtal sexuella skildringarna känns onödigt detaljerade, men en förbättring från Stjärnklart där jag kom på mig själv med att sätta handen för pannan. Annars lätt att ryckas med i händelserna, som precis som i föregångaren kretsar mycket kring det det militära och hur dussintalet huvudkaraktärer fixar livet i en värld där vår civilisation ställts på ända.

Detta skrivs på planet på väg hem. Stjärndamm ligger och väntar på skrivbordet, och jag ser fram emot att läsa om hur i helvete det här ska lösa sig..

[Jenni · Rating 4 out of 5]

Tähtisade jatkaa lukijansa jännityksessä pitämistä edeltäjänsä Tähtikirkkaan tavoin. Wilderäng kertoo yhä tarinaa useiden eri hahmojen kautta, vaikka painotus onkin toisessa osassa hieman erilainen.

Teoksessa tapahtuu paljon, mutta rytmitys on sopiva eivätkä mitkään osat tunnu ylimääräisiltä. Väkivallan teon kuvauksia teoksesta löytyy taas runsaasti, mutta teoksen tapahtumat huomioiden ne eivät tunnu turhilta retosteluilta.

Kertojen ääni vaihtelee hyvin eri hahmojen välillä, vaikka tarinaa ei suoraan ensimmäisessä persoonassa edistetäkään. Erityisesti Lenan hahmon kehitys rakastavasta äidistä joksikin aivan toiseksi on kuvattu taitavasti. Joakimin hahmon kertojen ääni sen sijaan ei ole niin onnistunut. Hänen pohdintansa menneisyydestään ja ympärillä olevien ihmisten lyhytikäisyydestä tuntuvat jotenkin päälleliimatuilta.

Teoksessa on paljastettu ja jätetty kertomatta maahan tunkeutujien tarkoitusperistä juuri sopivasti. He ovat yhä melkoisen mysteerin verhoamia, mikä asettaa paljon odotuksia trilogian päätösosalle.

[Anu Korpinen · Rating 2 out of 5]

En päässyt ollenkaan tämän kakkososan kyytiin. Ihan ensimmäinen harminaihe oli jo kirjan alussa kun hypättiin kymmenen vuotta ajassa taaksepäin. Tämä kertaus tuntui turhalta pitkittämiseltä, koska ykkösosa oli juuri luettuna mielessä.

Ykkösessä minua kiehtoi eniten kulttuurin rappeutuminen ja ihmiskunnan täydellinen avuttomuus kun teknologia lakkaa yhtäkkiä toimimasta. Kakkososaan tultaessa huomasin että Wilderängin lakoninen kerronta ja turhan etäisiksi jäävät henkilöhahmot eivät jaksaneet kiinnostaa enää kovin pitkälle. Katastrofin varsinainen syy paljastui juuri sellaiseksi kuin olin sen arvannutkin, alienit ja zombit eivät tuntuneet tarpeeksi omaperäiseltä ratkaisulta. Jätin kirjan kesken kun jäljellä oli enää parisenkymmentä sivua, sen verran tahmeaksi lukeminen kävi.

[Milla · Rating 4 out of 5]

Now we're talking! The first book was a bit of a letdown because I was expecting more science fiction, but the story switched gears in this second part, in more ways than one.

Not only was the pace faster, but the plot also grew in ambition so that it could have easily failed. I have a good stomach for scifi, so the introduction of space elements rather excited than daunted me.

It was clear from the first book that this author has no trouble whatsoever killing off characters, and this lack of limitation led to some delightful (strange choice of word!) twists that I was not expecting.

I was initially going to read something light and breezy next, but I think I need to see where the story takes us with the third and final part.

[Helena]

Läste inte klart för jag tappade intresset. Kanske gör ett nytt försök någon gång, men just nu mer sugen på att läsa om första boken i serien.

En bit in i boken så får man veta mer om vad som låg bakom katastrofen, och om jag inte minns fel så blir det zombier. Jag uppfattar att konceptet zombie inte är särskilt trovärdigt ur ett vetenskapligt perspektiv, jag har aldrig hört någon vettig förklaring till varför folk skulle bli zombier. Så då blir det nån slags urban fantasy istället för sci fi. Det gör mig besviken. Dessutom tycker jag att zombier är tråkigt som berättelsemekanism. Om man vill ha en mördarmaskin som dödar utan att tänka så är det bättre med en mördarrobot för det är fullt möjligt att skapa.

[Therese Svensson · Rating 3 out of 5]

"Stjärnklart" drabbade mig som en slägga, och det har gått tre år (!!) sedan jag läste ut den. För att inte riskera besvikelse väntade jag sedan... länge... på att hamna i rätt mindset för att fortsätta läsa serien. Först läste jag om Stjärnklart, och nu har jag även tagit mig an Stjärnfall. Som spänningsroman fungerar den bra, även om det är en del jag inte riktigt är övertygad om. Det är högt tempo och intressanta karaktärer, men jag önskar att serien fortsatt lite annorlunda. Jag kommer vidhålla att Stjärnklart läses bäst som roman, inte som del i en serie, men kommer givetvis fortsätta med Stjärndamm för att kanske få de svar jag söker.

[Frida · Rating 4 out of 5]

Såg verkligen fram emot den här boken och längtade efter en lika dystopisk bok som den första. Jag ville verkligen veta var och vilka som låg bakom nanoniterna. MEN jag hade inte förväntat mig att boken skulle ta den vändningen och att det skulle handla om utomjordingar. Där och då kände jag mig så snopen och besviken att jag övervägde att sluta läsa. Men den var samtidigt inte så dålig så bestämde mig för att läsa vidare och sakta men säkert växte sig storyn och jag köpte utomjordingarna. Helt ärligt hade jag hellre sett att någon mänsklig organisation slog ut mänskligheten men man kan inte få allt. På det stora hela är det en bra och spännande bok.

[Laura Walin · Rating 1 out of 5]

No niin, tästähän kehkeytyi tällainen kirjalliseen muotoon puettu Bad Taste. Edellisen osan lopulla uumoiltu alieneitten invaasio toteutuu, ja tarinaan saadaan vampyyri-, zombie-, sotapeli- ja seksielementtejä mukaan koko teoksen täydeltä. Jossain vaiheessa kerrotankin, että alienit käyttävät ihmisen populaarikulttuuria hyväkseen kauhua luodessaan. Ei mikään maailmakirjallisuuden merkkiteos, mutta onhan se hauskaa tietää, miten kirjailija (oletettavasti) pelastaa ihmiskunnan viimeisessä osassa. Aristoteleen oppien mukaisesti tämän toisen osan lopussa ollaan toivottomuuden aallonpohjassa.

[Hannah Ring · Rating 3 out of 5]

Visste ärligt inte om jag skulle ge den två eller tre. Den är egentligen inte så dålig. Men den passar inte ihop med första boken.
Det är som att författaren mellan första och andra boken förlorade ett vad om vad som skulle ha orsakar händelserna i ettan.
Eller att han kollat på för många b-rullar. Och dåliga militärfilmer. Tycker allt är lite ”demokrati - dåligt. Militärism - bra” känsla över allting.
Kvinnokaraktärerna är fortfarande dåligt skrivna. Nästan sämre än i första boken.
Och det märkt att författaren själv är intresserad av prepping.

[Elisabeth · Rating 2 out of 5]

Nä. Jag somnade de sista kapitlen. Vaknade till då och då och hörde att en person kommit hit eller dit. Jag såg ingen orsak till att lyssna om de missade delarna då mönstret i det Wilderäng skriver återkommer och de missade orden blir mer ett sätt att korta ner berättelsen. Jag hade också velat se en annan lösning på vad orsaken till nanoniterna var. Något som inte är så extremt otroligt som det Wilderäng presenterar.