What do you think?
Rate this book
Sin miedo: 1.840 kilómetros de confianza (Maeva Inspira)
Una mujer valiente atraviesa Irán corriendo. 1.840 km en 59 días, una carrera contra la intolerancia.
¿Cruzar Irán corriendo? ¿Una mujer sola? ¿Desde la frontera de Turquía hasta Turkmenistán? La idea de Kristina Paltén, una runner experimentada, parece tan descabellada como peligrosa.
216 pages, Kindle Edition
First published March 15, 2018
10 people are currently reading
121 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 21 of 21 reviews
August 29, 2020
Maybe I have become cynical but the Pollyanna level
of this novel was to much for me.
Having travelled by myself through Iran I was curious to read about her adventures and especially the meetings with all the locals.
What struck me was her own level of ignorance before she left; being scared of everyone and everything seemed to only confirm her own prejudices. Exactly the same prejudices she wanted to change whilst running.
She was also extremely naive on the social media front; when your objective is to reduce hate whilst running through Iran as a woman by yourself you know not everyone will be supportive of that. The way that got to her made her come across as very childish and irritated me.
And as much as I do admire her for her running stamina and even more her good intentions for the run itself, I do not believe her run actually changed the position of women in Iran as she seemed convinced it did. The way she described the impact she had was therefore way too much and gave me the Pollyanna-overlaid-feeling.
I do hope some women were encouraged to keep up their fight for an increased level of independence and the press attention allowed for some more debate on the topic.
The translation was not helping I think. The meeting with the ambassador was referred to as “a date”, a game with a three year old as “flirting”. If she has really used these words that would only reinforce the childish way she comes across.
So for those who would like to read something on Iran and its wonderful people I would take one that focuses on that and does not distract you by prejudices and naivety.
of this novel was to much for me.
Having travelled by myself through Iran I was curious to read about her adventures and especially the meetings with all the locals.
What struck me was her own level of ignorance before she left; being scared of everyone and everything seemed to only confirm her own prejudices. Exactly the same prejudices she wanted to change whilst running.
She was also extremely naive on the social media front; when your objective is to reduce hate whilst running through Iran as a woman by yourself you know not everyone will be supportive of that. The way that got to her made her come across as very childish and irritated me.
And as much as I do admire her for her running stamina and even more her good intentions for the run itself, I do not believe her run actually changed the position of women in Iran as she seemed convinced it did. The way she described the impact she had was therefore way too much and gave me the Pollyanna-overlaid-feeling.
I do hope some women were encouraged to keep up their fight for an increased level of independence and the press attention allowed for some more debate on the topic.
The translation was not helping I think. The meeting with the ambassador was referred to as “a date”, a game with a three year old as “flirting”. If she has really used these words that would only reinforce the childish way she comes across.
So for those who would like to read something on Iran and its wonderful people I would take one that focuses on that and does not distract you by prejudices and naivety.
March 20, 2022
När Kristina Palténs man lämnar henne och hon inser att hon kommer att förbli barnlös så går hon in i väggen. Hennes räddning blir den nyupptäckta kärleken till löpning. Löpningen ger henne kraft och den blir hennes medicin och glädje. Kristina börjar springa maraton och ultralopp, slår världsrekord på löpband och utmanar ständigt sig själv. När hon 2015 funderar på nästa utmaning, nästa steg, så bestämmer hon sig för att ensam springa genom Iran. Hon vill utmana både sina och andras fördomar och rädslor genom att tillbringa två månader ensam i ett land med sharialagar. När Kristina lämnar Sverige för att påbörja sin resa så är hon skräckslagen och undrar om hon tagit sig vatten över huvudet...
Det går inte annat än att imponeras av Kristina Palténs bedrift! Bara att springa ca 200 mil på två månader - ofta i 40 graders värme - är ju tillräckligt. Att dessutom göra det i ett land som Iran, där kvinnor för det mesta ses som underlägsna männen... Jag vet inte riktigt om jag ska kalla det modigt eller vansinnigt?! Med facit i hand så gick det ju bra och hon möttes till största delen av gästfrihet och vänliga människor. Både hennes rädslor och fördomar kom på skam och hon fick mycket uppmärksamhet från människor i hela världen. Hon fick mestadels positiv respons från alla som följde hennes resa, men nättroll finns förstås överallt. Några anklagade henne för att vara spion, andra att hon gick regimens ärenden. I det stora hela så blev resan väldigt lyckad och resulterade bl a i en dokumentärfilm och mängder av föreläsningsförfrågningar.
Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren själv och det funkade bra, även om det var svårt att hålla reda på alla namn. Jag har även bläddrat i mitt fysiska ex när jag velat kolla upp något och jag uppskattar även bilderna på insidan av pärmarna. Jag upplever att det blev lite upprepande ibland, men jag förstår samtidigt att Paltén inte vill utelämna några möten. Jag fascineras av alla dessa fantastiska människor hon träffade längs med vägen!
Det går inte annat än att imponeras av Kristina Palténs bedrift! Bara att springa ca 200 mil på två månader - ofta i 40 graders värme - är ju tillräckligt. Att dessutom göra det i ett land som Iran, där kvinnor för det mesta ses som underlägsna männen... Jag vet inte riktigt om jag ska kalla det modigt eller vansinnigt?! Med facit i hand så gick det ju bra och hon möttes till största delen av gästfrihet och vänliga människor. Både hennes rädslor och fördomar kom på skam och hon fick mycket uppmärksamhet från människor i hela världen. Hon fick mestadels positiv respons från alla som följde hennes resa, men nättroll finns förstås överallt. Några anklagade henne för att vara spion, andra att hon gick regimens ärenden. I det stora hela så blev resan väldigt lyckad och resulterade bl a i en dokumentärfilm och mängder av föreläsningsförfrågningar.
Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren själv och det funkade bra, även om det var svårt att hålla reda på alla namn. Jag har även bläddrat i mitt fysiska ex när jag velat kolla upp något och jag uppskattar även bilderna på insidan av pärmarna. Jag upplever att det blev lite upprepande ibland, men jag förstår samtidigt att Paltén inte vill utelämna några möten. Jag fascineras av alla dessa fantastiska människor hon träffade längs med vägen!
January 30, 2019
Jag gillar ju böcker om ensamvargar som ger sig på strapatser själva.
Den rädde löparen handlar om Kristina, ingenjören i lätt livskris som bestämmer sig för att springa genom Iran. Detta för att bevisa för sig själv och andra att de flesta människor är goda och att rädslan för muslimer mest kommer från media.
Så springer hon och möts i stort sett bara av snälla välvilliga generösa människor. Men det är inte bara a walk in the park eftersom det ju finns illvilliga människor med, folk som misstror hennes syfte, men de hänger mest på hennes blogg och trollar. Tyvärr känner Kristina att hon måste censurera sig själv tack vare det men även tack vare att regimen i Iran är tveksam. Hon brottas mycket med tvivel runt detta, viss dubbelmoral i landet och givetvis, kvinnors utsatthet.
Bokens första halva var bäst, sen blev det lite mycket upprepningar. Det känns som att boken hade behövt gå igenom en redigeringsvända till för att stryka en del, samtidigt som jag fattar att om man varit med om en sån där upplevelse så känns typ allt så viktigt att få med.
Den rädde löparen handlar om Kristina, ingenjören i lätt livskris som bestämmer sig för att springa genom Iran. Detta för att bevisa för sig själv och andra att de flesta människor är goda och att rädslan för muslimer mest kommer från media.
Så springer hon och möts i stort sett bara av snälla välvilliga generösa människor. Men det är inte bara a walk in the park eftersom det ju finns illvilliga människor med, folk som misstror hennes syfte, men de hänger mest på hennes blogg och trollar. Tyvärr känner Kristina att hon måste censurera sig själv tack vare det men även tack vare att regimen i Iran är tveksam. Hon brottas mycket med tvivel runt detta, viss dubbelmoral i landet och givetvis, kvinnors utsatthet.
Bokens första halva var bäst, sen blev det lite mycket upprepningar. Det känns som att boken hade behövt gå igenom en redigeringsvända till för att stryka en del, samtidigt som jag fattar att om man varit med om en sån där upplevelse så känns typ allt så viktigt att få med.
September 30, 2019
Net terug uit Iran herken ik enorm veel van wat er in dit boek beschreven staat. De vriendelijkheid en de gastvrijheid van de Iraniers, en de meeste mensen lijken weinig met de Islam te hebben. De afstand die zij heeft afgelegd zijn onvoorstelbaar, maar toch zijn de stukken over het lopen zelf voor mij de minder geslaagde stukken van het boek. Maar zeker voor mensen die nooit in Iran zijn geweest kan dit boek het vooroordeel over Iran wegnemen en is het een aanrader
May 26, 2020
Me ha parecido un libro inspirador, pero en ocasiones un poco repetitivo. Me gusta el mensaje que transmite y que parezca una especie de diario del recorrido, pero creo que se podría haber expresado mejor.
January 1, 2021
Mujer inspiradora!
Heroína con un propósito de amor: acortar la brecha de la división, y recordar cada vez más que somos iguales!
Gracias Kristina por tu valentía y determinación!
Heroína con un propósito de amor: acortar la brecha de la división, y recordar cada vez más que somos iguales!
Gracias Kristina por tu valentía y determinación!
March 5, 2022
My opinion about the book (in Slovene) https://maticpise.com/2022/03/04/brez...
January 29, 2022
Kristina se je s tekom začela ukvarjati po svojem tridesetem letu, ko jo je prijateljica povabila na desetkilometrski tek za ženske. Po tem se je navdušila nad tekom na čas in ultramaratonom. Prišla je na idejo, da bi pretekla Iran - državo, kjer je v veljavi šeriatsko pravo in v zahodnjakih, predvsem ženskah, zbuja nemalo strahu. Tega podviga se je leta 2015 tudi lotila in pretekla 1840km.
Uh, tale knjiga pa mi je delala preglavice. Prva stvar, ki jo zamerim je naslovnica. Na njej Kristina izgleda stara najmanj 60 let, v resnici pa je to ženska v svojih štiridesetih. Videz nima nobene zveze z vsebino knjige, a se mi zdi, da so z izbiro res najslabše fotografije z njenega Instagrama (na njej mežika v sonce na hudem vetru) želeli ustvariti vtis, da je pa to še večji podvig, kot v resnici je. Če bi bila na naslovnici mlada nasmejana čedna ženska bi bil učinek bolj medel? Tega ne zamerim založbi Didakta, saj sem pobrskala po internetu in je naslovnica v izvirniku identična. Domnevam, da so morali uporabiti enako obliko..
Skratka po prvem spoznanju, da ne gre za precej starejšo žensko, sem se podala z njo na pot, ki pa mi ni povsem jasna. Njen namen naj bi bil ovreči strahove o Iranu, razbijanje tabujev, grajenje mostov med državama. A v nerodnem slogu pisanja so se vsi ti nameni izgubili. Pogrešala sem boljše opise države, zmotilo me je tudi prekomerno opisovanje avtoričinih notranjih občutkov, ki so se ironično glede na naslov, ukvarjali predvsem s strahovi. Najhuje mi je bilo dejstvo, da so strahovi večinoma naslavljali prav egocentrizem današnjega sveta - kako bo sprejeta na spletu, kakšne komentarje bo dobil njen blog... Človek bi pričakoval, da bo v stiku z dejanskimi nevarnostmi, takšna površinska skrb odpadla.
Ni bilo vse slabo. Všeč mi je, kako opiše tamkajšnje ljudi in njihovo gostoljubnost in radodarnost, a ves čas imam občutek, da je skrajno anksiozna, da jemlje vse z rezervo in predvsem sama ne upa graditi mostov in odpreti srca, čeprav naj bi bila to bojda njena glavna misija. V resnici je to projekt in z njim tudi knjiga, ki ju ne razumem. Potopis? Komajda. Dnevnik? Morda.
Uh, tale knjiga pa mi je delala preglavice. Prva stvar, ki jo zamerim je naslovnica. Na njej Kristina izgleda stara najmanj 60 let, v resnici pa je to ženska v svojih štiridesetih. Videz nima nobene zveze z vsebino knjige, a se mi zdi, da so z izbiro res najslabše fotografije z njenega Instagrama (na njej mežika v sonce na hudem vetru) želeli ustvariti vtis, da je pa to še večji podvig, kot v resnici je. Če bi bila na naslovnici mlada nasmejana čedna ženska bi bil učinek bolj medel? Tega ne zamerim založbi Didakta, saj sem pobrskala po internetu in je naslovnica v izvirniku identična. Domnevam, da so morali uporabiti enako obliko..
Skratka po prvem spoznanju, da ne gre za precej starejšo žensko, sem se podala z njo na pot, ki pa mi ni povsem jasna. Njen namen naj bi bil ovreči strahove o Iranu, razbijanje tabujev, grajenje mostov med državama. A v nerodnem slogu pisanja so se vsi ti nameni izgubili. Pogrešala sem boljše opise države, zmotilo me je tudi prekomerno opisovanje avtoričinih notranjih občutkov, ki so se ironično glede na naslov, ukvarjali predvsem s strahovi. Najhuje mi je bilo dejstvo, da so strahovi večinoma naslavljali prav egocentrizem današnjega sveta - kako bo sprejeta na spletu, kakšne komentarje bo dobil njen blog... Človek bi pričakoval, da bo v stiku z dejanskimi nevarnostmi, takšna površinska skrb odpadla.
Ni bilo vse slabo. Všeč mi je, kako opiše tamkajšnje ljudi in njihovo gostoljubnost in radodarnost, a ves čas imam občutek, da je skrajno anksiozna, da jemlje vse z rezervo in predvsem sama ne upa graditi mostov in odpreti srca, čeprav naj bi bila to bojda njena glavna misija. V resnici je to projekt in z njim tudi knjiga, ki ju ne razumem. Potopis? Komajda. Dnevnik? Morda.
October 19, 2021
Švedinja Kristina začne teči kar krepko po 30-em letu. Leta 2013, skupaj s prijateljico preteče od Turčije do Švedske. Postane svetovna rekorderka v teku na tekalni stezi. Leta 2015 pa se odloči preteči Iran.
Ne vem točno, kaj sem od knjige pričakovala: tek ni ravno moja ljuba disciplina ali nekaj, kar bi me zanimalo. Iran? Bolje.
A z branjem te knjige sem dobila res mnigi. Gre za mešanico nekakšnega potopisa in osebnih razmišljanj.
Še pred potjo v Iran se avtorica ukvarja z mnogimi strahovi, ki jih ima. Marsikdo (tudi jaz bi jih imela) ima pomisleke okoli njene odločitve? Iran je nevarna dežela in nikakor ni naklonjena ženskam.
Nekje na začetku zapiše: Upala sem, da bom lahko svetu in sebi pokazala, da ta strah ni prav nič potreben. Najboljši način, da to storim, je, da se izpostavim temu, česar se bojim, in tek po Iranu je bil ena najstrašnejših stvari, kar sem si jih lahko predstavljala. Pomislila sem, da če imam sama strah pred drugo državo, potem je velika možnost, da nanjo tako gledajo tudi mnogi drugi. Kaj če bi s svojo potjo po Iranu lahko ovrgla predsodke in s tem zmanjšala strah in ksenofobijo?
Vseeno pa je avtorico neizmerno strah, kot tudi druge, kaj vse se jih lahko pripetu? Jo bodo posilili, strpali v zapor, umorili, se lahko zgodi kaj drugega? Vse te svoje strahove izpostavi po vrstnem redu in o njih razmišlja, kar se zdi odlična metoda za premagovanje strahov, morda v korist še komu.
Naposled, po vseh pripravah in zapletih se res odpravi v Iran. Kakšni so v resnici tam ljudje? Kako poteka njen tek? Kaj vse doživlja in se ji v resnici dogodi?
Da bi to izvedeli, posezite po tej knjigi. Res je izvrstna. Ogromno svojih občutenj daje v pisanje, ni je strah izraziti tudi samopomilovanja, ki se je nekajkrat loti.
Zaradi načina pisanja, opisovanja dogodkov in svojih občutenj mi je ta knjiga več kot odlična.
Ne vem točno, kaj sem od knjige pričakovala: tek ni ravno moja ljuba disciplina ali nekaj, kar bi me zanimalo. Iran? Bolje.
A z branjem te knjige sem dobila res mnigi. Gre za mešanico nekakšnega potopisa in osebnih razmišljanj.
Še pred potjo v Iran se avtorica ukvarja z mnogimi strahovi, ki jih ima. Marsikdo (tudi jaz bi jih imela) ima pomisleke okoli njene odločitve? Iran je nevarna dežela in nikakor ni naklonjena ženskam.
Nekje na začetku zapiše: Upala sem, da bom lahko svetu in sebi pokazala, da ta strah ni prav nič potreben. Najboljši način, da to storim, je, da se izpostavim temu, česar se bojim, in tek po Iranu je bil ena najstrašnejših stvari, kar sem si jih lahko predstavljala. Pomislila sem, da če imam sama strah pred drugo državo, potem je velika možnost, da nanjo tako gledajo tudi mnogi drugi. Kaj če bi s svojo potjo po Iranu lahko ovrgla predsodke in s tem zmanjšala strah in ksenofobijo?
Vseeno pa je avtorico neizmerno strah, kot tudi druge, kaj vse se jih lahko pripetu? Jo bodo posilili, strpali v zapor, umorili, se lahko zgodi kaj drugega? Vse te svoje strahove izpostavi po vrstnem redu in o njih razmišlja, kar se zdi odlična metoda za premagovanje strahov, morda v korist še komu.
Naposled, po vseh pripravah in zapletih se res odpravi v Iran. Kakšni so v resnici tam ljudje? Kako poteka njen tek? Kaj vse doživlja in se ji v resnici dogodi?
Da bi to izvedeli, posezite po tej knjigi. Res je izvrstna. Ogromno svojih občutenj daje v pisanje, ni je strah izraziti tudi samopomilovanja, ki se je nekajkrat loti.
Zaradi načina pisanja, opisovanja dogodkov in svojih občutenj mi je ta knjiga več kot odlična.
September 3, 2019
Palten describes in this book how she set out to go on a special adventure, pushing her own boudries psychologically more than physically. The book really revolves around her experience and her inner voices and fears. She seems to try to be very open about her struggles (which are mainly in her head) as if she is writing a diary, and I feel that that is also the way in which the reader should appreciate this book. It isn’t a heroic tale about Palten changing the world (although she repeats that goal often, and hopefully she made a positive contribution), but it is a very personal insight into the thoughts and fears of someone doing something extraordinary and brave. Meanwhile it is wonderful to read about the friendliness of the Iranians and the road she travels, and the book definitely reinforces a feeling of trust in the kindness of humans (if only we were so welcoming to travellers in Europe...).
May 15, 2019
Givande på många vis dels i form av inspiration och hoppstärkande. Det som drar ner betyget är naiviteten som författaren har inför det hon möter på vägen. Dock skulle äventyret aldrig ägt rum om hon inte hade just den barnsliga sidan. En sida som kan beundras men också gör att jag ibland skäms.
Tröttsamts även att va 20-30% av berättelsen ägnas åt kommentarer i hennes blogg. Hon kan inte låta bli att läsa dem och konstant såras. Tror att hennes äventyr hade blivit än bättre om hon släppt allas åsikter från troll och bara njutit av löpningen och alla nya fantastiska iranska vänner.
Tröttsamts även att va 20-30% av berättelsen ägnas åt kommentarer i hennes blogg. Hon kan inte låta bli att läsa dem och konstant såras. Tror att hennes äventyr hade blivit än bättre om hon släppt allas åsikter från troll och bara njutit av löpningen och alla nya fantastiska iranska vänner.
June 22, 2021
En välskriven bok som skildrar kultur och miljö i Iran. Väcker många värdefulla tankar kring kulturella fördomar, värderingar och medmänsklighet. Boken gav mig motivation till egen löpträning och bidrog till insikter kring självkänsla och överlevnad. Det jag främst tar med mig är ändå en väckt nyfikenhet kring Iran och de omkringliggande ländernas historia och nutid.
Berättandet flyter på men känns något upprepande. Inte precis en bok jag slukade, men ändå glad att ha läst.
Berättandet flyter på men känns något upprepande. Inte precis en bok jag slukade, men ändå glad att ha läst.
May 2, 2018
Jag tyckte mycket om den här boken. Den ger en ny bild av ett land som jag personligen inte kan särskilt mycket om. Boken lyckas också med att inte vara repetitiv trots att Kristinas upplevelser inte skiljer sig mycket åt från dag till dag. Rekommenderas!
May 22, 2018
Detta är inte bara en bok om löpning. Det är framförallt inte bara en bok om löpning. Det handlar om att möta sina rädslor och fördomar. om öppenhet och godhet. En gnutta politik och ett fantastisk äventyr på alla håll. Läs denna . Ett konkret sätt att möta sina rädslor.
October 1, 2018
En stark trea! Spännande läsning om en 44-årig ingenjör som springer 200 mil genom Iran för att bevisa att människor är goda. Inspirerar även till löpning, jag ville genast bege mig ut på en längre tur trots att jag bara sprungit korta sträckor.
November 8, 2019
Mycket inspirerande, både vad gäller själva löpningen men framförallt kring vänligheten och generositen från vanliga människor i ett land som väldigt många här i väst dömt ut som dåligt på alla plan. Tror verkligen Kristinas löpning genom Iran gjort verkliga förändringar i så många människors liv.
June 16, 2019
Mycket bra. Utmanar fördomar och påminner en om att världen inte är svartvit.
March 28, 2022
Fantastisk berättelse om en grym resa
December 27, 2023
spännande, men kändes ganska meningslös
December 7, 2025
Eigenlijk past dit boek totaal niet in mijn reguliere genre qua lezen maar ik vond dit boek erg gaaf. Spannend, mooi geschreven, volhardend en inzichtelijk.
December 23, 2018
[RECENSIE: http://www.readabook.nl/2018/12/krist...]
Dit bijzondere reisverslag voert je langs cultuurverschillen, maar het gaat ook over de vriendelijkheid van de bevolking die hun huis beschikbaar stellen voor een Westerse hardloopster. Bijzonder boek! Zeker als je van hardlopen houdt.
Dit bijzondere reisverslag voert je langs cultuurverschillen, maar het gaat ook over de vriendelijkheid van de bevolking die hun huis beschikbaar stellen voor een Westerse hardloopster. Bijzonder boek! Zeker als je van hardlopen houdt.
Displaying 1 - 21 of 21 reviews