What do you think?
Längtans flöde
Efter en separation börjar jaget i Längtans flöde överväga om hon har en klosterkallelse. Ledtrådar till tillvarons gåtor finner hon i löven, orden och tillfälligheterna. Så söker sig en prosalyrisk berättelse fram genom årets skiftningar och bönens labyrinter.
Alva Dahl är författare, översättare och språkvetare.
Alva Dahl är författare, översättare och språkvetare.
173 pages, Paperback
First published May 30, 2019
About the author
Alva Dahl
33 books4 followersAlva Dahl, född 1985, är litterär översättare från engelska och norska, samt doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om interpunktionens roll i skönlitterär prosa. Som översättare har hon hyllats för sina tolkningar av bland andra David Foster Wallace och Zadie Smith.
Dahl är även verksam som kulturskribent och redaktör – och var dessutom med och grundade Novellix 2011. Nu har hon skrivit novellen Allt har sin tid för förlaget.
Dahl är även verksam som kulturskribent och redaktör – och var dessutom med och grundade Novellix 2011. Nu har hon skrivit novellen Allt har sin tid för förlaget.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 6 of 6 reviews
Read
April 19, 2020Tyckte om, men blev inte överväldigad, förutom bitvis. Formen ligger lite för nära inspirationskällorna Vallquist & Trotzig, på ett sätt som kändes mer "rip off" än att det togs vidare, men jag gillade att Emilia Fogelklous citat "Jag vill ej viljas..." ekar så genomgående!
March 22, 2020
3,5
Välskriven, finstämd och tankeväckande. Ett ganska smalt tema som gjorde den något distanserande men ändå intressant.
Välskriven, finstämd och tankeväckande. Ett ganska smalt tema som gjorde den något distanserande men ändå intressant.
Read
June 8, 2019Denna lilla mörkt matta gråblå bok har mig redan i sitt våld av enbart estetiska skäl. En slitstark trådhäftad volym, med bekväma anteckningsvänliga marginaler, som ligger fint i handen, doftar ljuvligt (en viktig egenskap som ofta glöms bort) och har en titel som bara den är skamlöst förförisk.
Men man ska ju inte döma hunden efter håren, sägs det, så jag börjar läsa och fångas genast av skarpa lyriska tankefragment som för tankarna till andliga grubblare som Simone Weil, Gunnel Vallquist eller Emilia Fogelklou. Och som av en händelse dyker samtliga dessa författare upp i boken.
”Längtans flöde” skildrar en andlig resa, en konstant kamp med liv, vardag, evighet och rentav en brottningsmatch med Gud själv. En resa längs mystikens och askesens kompromisslöst hårda vägar, långt ifrån flummigt bekväm nyandlighet;
”Att genom en annans darrningar bli en brännande vulkanisk helhet: det finns en smärta i fullheten, en andning och en gråt som kommer rakt ur jordens djup. Den tillhör inte ens mig denna ofantliga skälvning; jag är bara den skorpa varigenom elden valt att bryta fram i ljus.”
Det är fasta och strider, rentav ”strider-innanför-stillheten” (”ande-taget som motståndshandling”), och det handlar om att tillkämpa sig ett liv bortom ett ”samhällspräktigt leverne”. Att trotsa ”utmattningen bakom ögonlocken”, social trygghet och, likt den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Stein (död i Auschwitz 1942), ta ”sig själv i besittning på ett sådant sätt, att det övergår allt mänskligt förstånd”.
Och visst är det en gripande resa vi får följa, i täta prosalyriska stycken. Från separation, arbete och vardagslivets världsliga skönhet och bedrövelser till ett liv i bön och kontemplation i ett kloster. Ett definitivt liv bortom affekternas helvete och de egna demonernas ”röster som maler på konstant om hur obegripligt och irrelevant det jag säger” kan tyckas. En kamp som också måste handla om livets och varats själva existens, att även i sin sorg och längtan innesluta reflexioner om att ”de som en gång överdoserar, de som en gång hoppar, har tusentals dagar dessförinnan valt att trots allt fortsätta finnas till i skuggorna”. Ett hopp på trots, men inte utan tvivel: ”Så jag måste tro att jag måste leva i det som ger liv. / Fast det känns så förnedrande”.
Det krävs förstås, som Dahl noterar, mod för att lämna allt. Inga beslut får fattas i stormen; ”Först ur stillheten kan n y handling ske”. Och så långt är jag med. Men när frälsningsivern blir för stor, när ”Messiaslyktan (...) kastar ett underbart ljus över nuet” och ”den klarsynte” står i ”eländets mitt” och ”jublar av hopp”, då stegrar sig tvivlaren inom mig. Jag är för klen i tron helt enkelt. Däremot kan jag unna mig ett uns av jubel i enradingar som: ”Ett ja är ett omöjligt löfte”, ”Men efteråt slungas vi åter ut i varsin ensamhet”, ”Den som inte längtar äger nuet” eller ”All idealisering av människor är grundad på förfalskning”.
Jag förblir nog, vad Alva Dahl kallar, en ”gränsmänniska”; nyfiken på heligheten men oförmögen att tro. Men såna som mig har hon förstås också redan genomskådat: ”Smaklöst, säger demonen, med en av sina mest desperata och flyktigt effektiva invändningar mot hoppet”.
Någonstans nämner hon en längtan att ”skriva fram ljus”, en text av ”närvaro och trohet till ögonblicket”. Jag tror bestämt det är precis det Alva Dahl har gjort med ”Längtans flöde”. En rik och klok tankebok som bör läsas av alla som rids av existentiella grubbel, och kanske inte minst av gudlösa pessimister som undertecknad.
Men man ska ju inte döma hunden efter håren, sägs det, så jag börjar läsa och fångas genast av skarpa lyriska tankefragment som för tankarna till andliga grubblare som Simone Weil, Gunnel Vallquist eller Emilia Fogelklou. Och som av en händelse dyker samtliga dessa författare upp i boken.
”Längtans flöde” skildrar en andlig resa, en konstant kamp med liv, vardag, evighet och rentav en brottningsmatch med Gud själv. En resa längs mystikens och askesens kompromisslöst hårda vägar, långt ifrån flummigt bekväm nyandlighet;
”Att genom en annans darrningar bli en brännande vulkanisk helhet: det finns en smärta i fullheten, en andning och en gråt som kommer rakt ur jordens djup. Den tillhör inte ens mig denna ofantliga skälvning; jag är bara den skorpa varigenom elden valt att bryta fram i ljus.”
Det är fasta och strider, rentav ”strider-innanför-stillheten” (”ande-taget som motståndshandling”), och det handlar om att tillkämpa sig ett liv bortom ett ”samhällspräktigt leverne”. Att trotsa ”utmattningen bakom ögonlocken”, social trygghet och, likt den judiska filosofen och karmelitnunnan Edith Stein (död i Auschwitz 1942), ta ”sig själv i besittning på ett sådant sätt, att det övergår allt mänskligt förstånd”.
Och visst är det en gripande resa vi får följa, i täta prosalyriska stycken. Från separation, arbete och vardagslivets världsliga skönhet och bedrövelser till ett liv i bön och kontemplation i ett kloster. Ett definitivt liv bortom affekternas helvete och de egna demonernas ”röster som maler på konstant om hur obegripligt och irrelevant det jag säger” kan tyckas. En kamp som också måste handla om livets och varats själva existens, att även i sin sorg och längtan innesluta reflexioner om att ”de som en gång överdoserar, de som en gång hoppar, har tusentals dagar dessförinnan valt att trots allt fortsätta finnas till i skuggorna”. Ett hopp på trots, men inte utan tvivel: ”Så jag måste tro att jag måste leva i det som ger liv. / Fast det känns så förnedrande”.
Det krävs förstås, som Dahl noterar, mod för att lämna allt. Inga beslut får fattas i stormen; ”Först ur stillheten kan n y handling ske”. Och så långt är jag med. Men när frälsningsivern blir för stor, när ”Messiaslyktan (...) kastar ett underbart ljus över nuet” och ”den klarsynte” står i ”eländets mitt” och ”jublar av hopp”, då stegrar sig tvivlaren inom mig. Jag är för klen i tron helt enkelt. Däremot kan jag unna mig ett uns av jubel i enradingar som: ”Ett ja är ett omöjligt löfte”, ”Men efteråt slungas vi åter ut i varsin ensamhet”, ”Den som inte längtar äger nuet” eller ”All idealisering av människor är grundad på förfalskning”.
Jag förblir nog, vad Alva Dahl kallar, en ”gränsmänniska”; nyfiken på heligheten men oförmögen att tro. Men såna som mig har hon förstås också redan genomskådat: ”Smaklöst, säger demonen, med en av sina mest desperata och flyktigt effektiva invändningar mot hoppet”.
Någonstans nämner hon en längtan att ”skriva fram ljus”, en text av ”närvaro och trohet till ögonblicket”. Jag tror bestämt det är precis det Alva Dahl har gjort med ”Längtans flöde”. En rik och klok tankebok som bör läsas av alla som rids av existentiella grubbel, och kanske inte minst av gudlösa pessimister som undertecknad.
April 17, 2023
Det är alltid intressant att läsa två skilda böcker med mycket gemensamt efter varandra. "Ofarbar tystnad" av Andreas Lundberg, min föregående bok, handlar ju liksom denna om en person som blivit bedragen och lämnad i sitt äktenskap, söker klostret som tillflyktsort och skildrar detta prosalyriskt. Även om "Längtans flöde" inte varit uppenbart underlägsen i jämförelse hade jag inte tyckt om den. Det här är religion som gestaltar litteratur och inte tvärtom. Det är teologiskt trött och pastischartat, ogenomträngligt för mig som inte är troende.
February 6, 2020
Denna innehåller många kärnfulla och vackra formuleringar som inbjuder till reflektion över livet. Tonen är nära och distanserad på samma gång.
September 6, 2019
”En närhet som liksom ett vatten har en orolig yta och ett stilla djup. Man känns vid varandra och det får vara så – man till och med lever av varandra. När yt-oron härskat en stund kommer stillhet och förvissning tillbaka – ankaret far ned! När jag noterar detta blir jag rädd igen, att repet ska brista.”
*
”Att genom en annans darrningar bli en brännande vulkanisk helhet: det finns en smärta i fullheten, en andning och en gråt som kommer rakt ur jordens djup. Den tillhör inte ens mig denna ofantliga skälvning; jag är bara den skorpa varigenom elden valt att bryta fram i ljus.”
*
”Jag kommer fortfarande att minnas doften av hans hår – ja, alla hans dofter. Armhålornas starka doft, halsens milda doft, könets retsamt inbjudande doft.”
*
”Då skådar jag dig i helgedomen ... Min hunger stillas som av feta rätter, jag lovsjunger dig med jublande tunga ... jag tänker på dig i nattens timmar.”
*
”Att genom en annans darrningar bli en brännande vulkanisk helhet: det finns en smärta i fullheten, en andning och en gråt som kommer rakt ur jordens djup. Den tillhör inte ens mig denna ofantliga skälvning; jag är bara den skorpa varigenom elden valt att bryta fram i ljus.”
*
”Jag kommer fortfarande att minnas doften av hans hår – ja, alla hans dofter. Armhålornas starka doft, halsens milda doft, könets retsamt inbjudande doft.”
*
”Då skådar jag dig i helgedomen ... Min hunger stillas som av feta rätter, jag lovsjunger dig med jublande tunga ... jag tänker på dig i nattens timmar.”
Displaying 1 - 6 of 6 reviews