Kärlekens Antarktis

by Sara Stridsberg

"Han lät mig återvända ett ögonblick innan han en sista gång grep med händerna om min strupe och höll kvar. Skogens dunkla grönskimrande ljus och ljudet av fåglar kom tillbaka några gånger innan det försvann för alltid."

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut.

Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit.

Genres: Fiction, Contemporary, Swedish Literature, Literary Fiction, Sweden, Novels, Death

314 pages, Paperback

First published August 14, 2018

About the author

Sara Stridsberg is a Swedish author and translator. Her first fiction novel, Happy Sally, was about Sally Bauer, the first Scandinavian to swim the English Channel.

In 2007, she was awarded the Nordic Council's Literature Prize for her novel Drömfakulteten (The Dream Faculty), which is her second novel and a fictitious story about Valerie Solanas, who wrote the SCUM manifesto, which Stridsberg has translated into Swedish.

Reviews

[Ceecee · Rating 4 out of 5]

This is a chilling work of literary fantasy where ‘Inni’ describes her own brutal death, we view her life before this and afterwards, for those left behind.

Although there are sections in the book where it is undoubtedly gruesome and disturbing the quality of the writing is lyrical and almost poetic in places. The descriptions are beautiful especially of places which contrasts starkly with the horror of her death at such a young age (24). She describes herself as like Snow White and is unafraid, indeed, she seems to have gone with her killer, perceiving and accepting her fate in a resigned, fatalistic way with no desire to be saved. This is beyond sad that a person has come to such a low ebb. The insights into the mind of a person pre and post death are raw and haunting. You sense her hunter or stalker just as she does. The glimpse into her life reveals regret especially with regard to her mother Raksha and children Valle and Solveig who are taken into foster care. One of the most unbearable sad parts of the book when she looks down on Valle and sees a lonely, fearful child, not really wanted and merely tolerated. Inni’s life became one of addiction which leads to a risky life in order to feed the addiction, living on the margins of society, so clearly her story is dark and intense. Some of the storytelling becomes surreal in places, at times it is sentimental, at others regretful, philosophical and reflective and so is a perplexing but powerful mix. The translation is exceptionally good allowing the storyline to flow. My only negative is that is is a bit repetitive and so could probably have been shortened which could have achieved an even greater impact on the reader.

Overall, this is an original, unique, enigmatic and thought provoking read. At times brutal, horrific and hard but by equal measure it’s intense, insightful and thoughtful. It’s not for everyone but I’m so glad I read it as it’s not a book to be forgotten.

With thanks to NetGalley and especially to Quercus Books, MacLehose Press for the much appreciated arc for an honest review.

[Laubythesea · Rating 5 out of 5]

¿Buscas un libro que te pase por encima? ¿Estás en modo sufrir? Pues sigue leyendo porque ‘La Antártida del amor’ puede ser perfecto para ti.
 
La narración comienza etérea, alguien nos habla, pero no sabemos quién, nos explica el entorno, un bosque, donde nos encontramos. También el momento, el atardecer, donde la luz va tiñendo todo de dorado. Esta suerte en ensueño se rompe pronto, cuando descubrimos que la narradora ha sido brutalmente asesinada allí mismo.

Así, de la mano de Inni, conoceremos el horror más absoluto que fue su muerte (volviendo una y otra vez a la escena, ampliando detalles), qué la llevo hasta allí, pero no en corto plazo, sino que conoceremos toda su vida anterior, su infancia, su juventud, su vida, en definitiva, los sucesos y elecciones que la condujeron a ese final. Tras su muerte, permanece su conciencia, y es capaz de observar el mundo y a quienes la sobreviven: sus padres, sus hijos. Cada mini-historia dentro de la novela me ha partido el corazón. Personas rotas por diferentes motivos donde se explora, entre otras cosas, la influencia del entorno en nuestras vidas.
 
Me encantaron las primeras páginas donde se describe el mundo con “ojos nuevos”, deleitándose en la descripción de la naturaleza y las pequeñas cosas. Para descubrir con horror, que la muerte para Inni ha supuesto una liberación de muchas cosas y parece que ahora que no está en él es capaz disfrutar el mundo por primera vez. Terrible. Prepárate para una lectura que te va a remover la conciencia. La aurora es valiente y nos presenta a una protagonista “no modélica”. Alguien roto desde la infancia, por su entorno familiar, por la pérdida, la adicción a las drogas,...  En el momento de su asesinato, vemos como Inni no tenía fuerzas para más. Ha tomado decisiones que es difícil no cuestionar durante toda su vida y al mismo tiempo, la novela pone en la posición de abrir tu forma de pensar. ¿Es acaso el purgatorio de Inni tener que ver para siempre a los suyos sin poder intervenir?
 
A pesar de todo el dolor, la muerte, la violencia y la soledad que encierran cada una de las páginas, de alguna forma el libro es bellísimo. ¡Qué forma de escribir tiene Sara Stridsberg! Qué difícil escribir sobre el horror, crear personajes muy grises, a los que sin querer juzgas por sus decisiones y aún así empatizas con ellos. Una aproximación a la cara más dura de la maternidad y también a una realidad oscura menos conocida de Suecia. Qué gran disección de la condición humana, ¡qué gran experiencia lectora!
 
Una lectura que me resultó devastadora y al tiempo que quería que no se acabara jamás. Leí la novela en dos sentadas, solo tomando respiros para asimilar lo leído y aligerar mi carga emocional. Me rompió en varias ocasiones, se me caían lagrimones mientras leía. Era pena sí, pero más bien diría que era emoción en estado puro. La autora narra y presenta la historia y los personajes de tal forma que lo he sentido todo real, el dolor, las muertes, el amor, la separación.
 
Una propuesta muy valiente la de esta novela que incomoda y remueve conciencias, donde destacada cómo se nos cuenta la historia. Una narración bella, sentimental y fría a la vez, directa, sin tapujos de contarnos una serie de sucesos de pesadilla. Una novela que ya empezando fuerte, consigue ir de menos a más. También aviso que me ha dejado muy tocada durante semanas.

[Lena · Rating 5 out of 5]

Outsägligt vackert och outhärdligt sorgligt och otäckt.

Hur kunde den INTE bli Augusnominerad...!

Uppdatering: Fick Sveriges Radios Romanpris i år.

K special: Stridsbergland: https://www.svtplay.se/video/21643254...

[Renee Godding · Rating 5 out of 5]

5/5 stars

“They say you die three times. The first time for me was when my heart stopped beating beneath his hands by the lake, and the second was when what was left of me was lowered into the ground at the Solna Church. The third time will be the last time my name is spoken on earth. And so I’m waiting for it to happen.”

The Antarctica of Love is one of those pieces of literature where it took me a while to “recover” and distance myself from the experience before I sat down to write a review. Now, after a bit of contemplation time, I can say with even more confidence that this was brilliant. Dark, bleak, harrowing and therefore possibly not for everybody, but absolutely brilliant.

The story begins with the brutal murder of a young woman, viewed through her eyes as her life is snuffed out and her body is scattered throughout the landscape. Her mind remains in our world, and scatters in a way of its own, silently haunting the people and the world she’s been ripped away from. From a strangely tranquil kind of afterlife, she observes the ripples left behind by her violent and chaotic life, marked by addiction and trauma, but also by love and hope.

It’s a novel that is laced with contrasts, that emphasize the power of both extremes. The ominous sense of threat and menace that many authors associate with themes of death, is starkly present in the sections about Inni’s life. Conversely, her existence after death is strangely calm and resigned as an almost unbiased observer.
Contrast is also present in the writing itself, which is lyrical and poetic, creating a stark contrast to the bleak content of the novel. This is my first work by Sara Stridsberg, but I have to say that I’m in awe of the grasp of language and verbal imagery that both the author and the translator have put on display here. Translators don’t get enough credit, but Deborah Bragan-Turner shows about as much talent as the author herself by writing such a stunning translation. It’s what carried the novel for me, and hammered home the deep emotional impact it’s left on me.

Upon finishing, part of me wanted to return to the beginning and re-read the whole thing. To appreciate this level of skill again, and to see if there’s anything new I can glean from a second viewing. Another part of me wants to never experience the visceral disturbance this book brought to me ever again.
If you’re interested in picking up The Antarctica of Love I highly recommend you do so, as long as you’re aware it’s a disturbing and dark read. If you’re up for it: it’s a masterpiece in writing and delivers everything it sets out to do.
If you’re interested in the premise of a young woman narrating her life story after her life has been ended at the hands of someone else I’d also recommend 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World. It’s a bit more of an accessible read that feels a little less dark, so it may be a good alternative if you’re hesitant to get into this one. I highly recommend both.

The Antarctica of Love is available from September 30th onwards in stores and online. It’s also available in the original Swedish under the title Kärlekens Antarktis.
Many thanks to the publisher Quercus Books for providing me with an ARC in exchange for an honest review.

[Hugh · Rating 4 out of 5]

I couldn't resist buying this book in hardback, because Stridsberg's earlier The Faculty of Dreams was one of my favourite books of 2019. Like that book, this one is fearless and visits some very dark places, but is a rewarding and stimulating read that is disturbing and at times rather beautiful.

The book is narrated by the dead Inni, a young heroin addict and prostitute who has been brutally murdered and dismembered by a stranger. She looks back at both her life and what led to her death, and watches over the lives of her two children, a boy who lived with her and her partner Shane for his first two years, and a girl who is given up for adoption at birth.

This is not a book I can recommend to everyone, but it is one that is likely to stay with me.

[Janelle · Rating 5 out of 5]

The opening of this book is breathtaking and devastating! The writing is incredibly beautiful but the story itself is cold, dark and upsetting. The narrator is Inni, a young woman, a daughter, mother and heroin addict and she is dead. She tells the story of her life and brutal murder, and then watches her children and mother afterwards. It isn’t told in a linear way and very often it circles around to the same incidents particularly her death. I found it a powerful read, difficult to keep reading but also impossible to stop. I was drawn to the stark beauty of the cover and the intriguing title and then the words are so compelling, this book will probably haunt me for ages.

[Jill · Rating 5 out of 5]

I could write this review in just two words: READ THIS. In terms of prose and thematic insights, it’s a wow.

Our narrator, Kristina, was born, she believes, with a monster in her soul. She is one of many female heroin addicts who ply their trade on the street, reliable there in different varieties and constellations. From the start of the novel, we know that she eventually meets her fate in the form of a man with impassive eyes who takes her to an isolated wooded area and eventually decapitates her and cuts her up into seven pieces.

Yet in a formless manner, she lives on and from this ghost-of-sorts, we learn who Kristina is and how she arrived at her destiny. She is a nihilist, a neglected daughter who loves her mother but never really connected to her, a mother of a son and daughter whom she loves but couldn’t nurture or safeguard, the wife of an imperfect man who is also prey to his addictions.

At one point, she muses, “Everyone weeps apart from me, but something inside me has frozen. It isn’t just the tears, it is something else. A disillusionment so deep, so penetrating, the freezing pint of blood, the ultimate Antarctica of love.”

Over and over, she circles back to those minutes preceding and following her murder, with the narrative slightly changing: was she, indeed, as impassive and fatalistic as she portrays or did she plead for her life in the end? Do we suppress or rearrange memory to prevent ourselves from going under? Was the murder the last event in a long chain of chance events that we call life? And what are we forced to give up to save others?

In exquisite yet fatalistic prose, Swedish writer Sara Stridsberg delineates the cycle of life: formed form carbon and oxygen and nitrogen, the same substances “that are involved in the decomposition of a body and turn it into stardust.” Death itself may merely be outside time, and we may each be just a second in eternity, yet each of us has complicated stories to tell and people whose lives we touch.

This will be one of my personal Top Ten books of the year. Despite (or maybe because of) its darkness and moments of light, it is a must read.

[Paul Fulcher · Rating 4 out of 5]

Everyone weeps apart from me, but something inside me has frozen. It isn’t just the tears, it is something else. A disillusionment so deep, so penetrating, the freezing point of blood, the ultimate Antarctica of love.

The Antarctica of Love has been translated by Deborah Bragan-Turner from the 2018 original by Sara Stridsberg. The wonderful Faculty of Dreams from the same translator/author was perhaps my favourite novel on a strong 2019 Man Booker International longlist (my review - https://www.goodreads.com/review/show...).

The Antarctica of Love is narrated by a dead woman, who, about to turn 24 and in June 1982 (the day, she tells us, the Falkland Wars ended), was raped, murdered and her body dismembered by a man who had picked her up in Stockholm, before taking her out of the city to a lake in a forest. Her Stockholm is not that of tourist postcards:

It is an archaic landscape swept by cold, harsh winds; it looks modern but it is ancient. A cluster of islands surrounded by motionless seawater beneath a naked sky. A patchwork of faded facades in yellow and pink with modern buildings made of black steel and glass. Bank headquarters, shopping malls and multi-storey car parks have a futuristic look, but age-old thoughts fill people’s minds, ponderous, inalterable; there are victims, there are perpetrators, there are witnesses, and they all peer down at the ground. The well-heeled live in the centre, as they always have. And the lifeblood of this city circulates along Herkulesgatan and from there to the banks, the money moves in and out of the state, and the architecture framing all of this is raw and cold. Some are doomed to failure, others destined to advance, a certain few will rise above the rest; and you can see the early signs, children defined from the start. A secret watermark or a caste mark glowing under the skin on a child’s brow.

And in this city there is also someone who has been stalking me for quite some time, or chasing someone like me, a girl who no longer cares what happens to her. Let us call him the huntsman.

Her connections with those left behind cause her to linger:

Someday I too will be indifferent to what happens on earth, like everyone else. But that takes time, and there are so many voices not yet hushed. A distant hubbub from professors and criminologists and private investigators and journalists. They say you die three times. The first time for me was when my heart stopped beating beneath his hands by the lake, and the second was when what was left of me was lowered into the ground in front of Ivan and Raksha at Solna Church. The third time will be the last time my name is spoken on earth. And so I am waiting for it to happen. I wish all the voices would hush soon. I don’t like hearing my name. It crawls like insects in the place where my heart once was.

The narrator, whose name we learn near the novel’s end is Kristina, is a heroin addict and was working as a prostitute at the time. Her parents Ivan and Raksha were alcoholics, and her younger brother, Eskil, drowned when she was 12 and he was 5. She had two children with her partner, neither with her at the time of her death: the elder son Valle taken by the authorities into foster care and the younger daughter Solveig voluntarily given up for adoption hours after her birth.

The novel has three interwoven strands: Kristina’s step-by-step recollection of her death, her memories of her own life, and the lives of her parents and children which she traces, over the years following her death.

The text is an unsettling mixture of brutality and sentimentality, with lyrical but unsparing descriptions of disturbing scenes:

I would like to have my head back, I miss it. They always dispose of the head first, to eliminate the horror of looking a dead person in the eye. It is the gaze they want to get rid of; that is why they kill, to extinguish the light in the eyes, the stranger staring out from a foreign land. The head often ends up in a rubbish chute or a skip. Not mine; mine disappears into the slurry pit with the pink surface, sinking slowly to the bottom; and as it descends, my hair opens out like a little parachute over my head. No-one ever comes to find it. The thick, frothy liquid dissolves my face first, and then the rest. I would rather have been a skeleton in a secondary school somewhere, sitting there empty-eyed, an earthly representative of the dead.

Overall, this was a powerful novel, if at times a very difficult one.

My one issue, but this is perhaps more my personal taste, is that the novel’s effect if anything was diffused by repetition and the wide scope - for me this would have been more powerful as a more concentrated 100-150 page text.

4 stars.

Thanks to the publisher via Netgalley for the ARC.

[Michaela Gester · Rating 5 out of 5]

Sanslöst bra! Om livet och döden, kärleken och förlusten.

Istället för att låta kvinnans kropp ligga som ett objekt på bårhuset ger Stridsberg kvinnan agens. Hon låter henne ta berättelsen i egna händer, berätta den ur sitt perspektiv. Gör henne till subjekt. Det är genialt, mörkt och rakt på.

[MJ Nicholls · Rating 4 out of 5]

An extravagant trauma-dump of a novel, a Scandi noir from Hell, a gloom-glittered revue of murder, rape, child abandonment, and heroin addiction. Overwrought, overly lyrically literary and self-serious, captivating and powerful, pleasingly Goth to the max.

[Anders Demitz-Helin · Rating 5 out of 5]

The author planted a small seed in dead earth and made it speak.

Marvellous odyssey into darkness. The murdered selfdestructive woman tells the the reader what really happened. It's a nonlinear, nonhopeful and nonheard of.

This is a story that should not be possible to hear of. The words come from a dead soul with nothing urging words forward. We all meet these people, and we guess their story. This book tells us what they themselves probably feel but may not be able to speak of (when alive).

[Readerwhy · Rating 5 out of 5]

Se, joka lukee tämän kirjan ei unohda tätä ikinä.
Hurja, aivan hurja, oikeastaan vieläkin enemmän kuin hurja.
Kertojana kuollut nuori nainen.
Toisto. Samaan palaaminen. Lukijan pakottaminen kokemaan yhä uudestaan kertojan elämän viimeiset hetket.

Jos en ihan innostunut Stridsbergin kirjasta Niin raskas on rakkaus niin Kärlekens Antarktis sitten taas on sitä lajia Stridsbergiä, joka menee niin syvälle lukijaan, että ei suostu sieltä pois tulemaan.

Suosittelen rankkojen tarinoiden ystäville. Tämä kirja ei päästä helpolla. Olen varoittanut.

[Jeremiah Karlsson · Rating 1 out of 5]

Hur är läget inom den samtida berättarkonsten? Vad är det bästa av idag på svensk bokmarknad, och hur bra är det? Eller snarare: på vad sätt är det bra?

En författare som jag hörde mycket gott om för några år sedan i Lund var Sara Stridsberg. Nyligen lyssnade jag på en novell av henne, American Hotel, och fick mersmak. Det var en intressant triangeldrama författat på ett både ledigt och mångtydigt språk, tyckte jag. Stridsberg lyckades formulera sig både allvarligt och lättsamt. Det gav mersmak och jag lånade hennes senaste roman, Kärlekens Antarktis. Romanen handlar om en kvinna som blir mördad, styckad och dumpad. Hon berättar som död om sitt jordiska liv som varit präglat av förnedring.

Stridsbergs berättarteknik får mig att tänka på den fascinerande Youtube-kanalen ”The SloMo-Guys” där man filmar olika skeenden med höghastighetskamera, drar ner tempot för att se hur varenda partikel rör sig i ett skeende som är osynligt för den nakna blicken. Man kan se gevärskulor långsamt fläka upp meloner, man kan se sandslott explodera så att den massiva fasaden svävar i luften ett ögonblick innan slottet återigen blir vanlig sand, osv.

Man kan beskriva Stridsbergs prosa på samma sätt, som en glädje i långsamheten. Man kan använda ord som "poetisk", "lyrisk" eller bara "vacker" för att beskriva språket. I hennes senaste roman finns många naturreferenser. Såhär kan det låta:

"En dag kommer ingenting av det här som jag berättar om att spela någon roll längre, inte ens för mig. En dag kommer vi alla att vara en del av det tunna svarta lager av jord som täcker den här planeten, vi kommer att tillhöra alla dem som levde för länge sedan."

Man kan rent av höra Pär Lagerkvist eka mellan träden i skogen. Och det är onekligen vackert, språket flyter som ett slags vårbäck; men det rör på sig när det i själva verket står tämligen stilla i romanen, som ett kärr. Berättelsen är ett slags fruset liv, fast i ett svävande tillstånd mellan död och liv. Det är ur denna limbo-position som det poetiska flödet flödar.

Stridsbergs prosa förför mig snabbt, men gör mig samtidigt betänksam. Ovanstående citat sägs av någon som, trots döden, är allt annat än död utan som nästan hämningslöst berättar poetiskt om sitt liv och framförallt om sin död. Som om döden trots allt var ett tillstånd där inga naturlagar längre fanns. Som om prosan är samma sak som de blommor som växer upp ur de döda kropparnas mylla.

Ett budskap som flera kritiker av boken har noterat - och som verkar vara en del av Stridsbergs författarintention - är att det får vara slut på underhållningsvåldet där sargade kvinnokroppar studeras av manliga kommissarier. Jaha, tänker jag. Så detta att manliga kommissarier studerar kvinnolik skulle inte ligga i kvinnors intresse? Eller är det publikens konsumtion, publikens blick, på döda kvinnokroppar som åsyftas? Men vad skiljer i så fall den blicken från de kulturjournalistiska hyllningskörer över Stridsbergs språk när det täcker en kvinnlig pundare som dödas och styckas? Är "den poetiska blicken" mindre problematisk än kommissarieblickens funktionalistiska och logiska blick?

Så tänker jag, innan jag minns att det här är en roman som trotsar logiken.

Stridsbergs prosa i Kärlekens Antarktis har av Göteborgspostens recensent Mikaela Blomqvist liknats vid "bloggprosa" i en recension som bär titeln "Förenklat om kvinnomord". Själv tänker jag i termer av bröd och smör. Det finns författare där språket är brett tjockt över en näringsrik brödskiva, men det finns också prosa där smöret har tunnats ut för att täcka en större och tunnare yta; man tvingas äta mer och tugga allt intensivare innan käkarna tröttnar. Så känns det när jag läser prosan i Kärlekens Antarktis.

Vad all denna prosa doftar är drömmerier, och jag slutar läsa eftersom den enda som kan lära sig något av drömmerier är drömmaren själv. Jag undrar ivrigt hur en komprimeringens mästarinna, Alice Munro, hade gestaltat denna grundberättelse om en mördad kvinna? Munros noveller kan jag läsa igen och igen, eftersom det öppnar sig nya lager i hennes texter, eftersom varje läsning får mig att upptäcka något nytt, eftersom Munro uppenbarligen inte bara fascineras av människor utan också tycks ha en djupare blick för dem och deras situationer. Tyvärr är Kärlekens Antarktis i jämförelse med Alice Munros noveller så luftig att språket hamnar i vägen, blir huvudfokus, snarare än det författaren eventuellt vill berätta.

Snart inser jag att denna poetiska roman med sin poetiska prosa gör något som nog bara en kvinnlig författare har tillåtelse att göra, nämligen att skriva förskönande vackert (lyriskt) om ett kvinnomord med tillhörande skändning och styckning. Hade författaren varit man hade de poetiska romantiseringarna snabbt misstänkliggjorts. Vilket tyvärr gör att Stridsberg cementerar könsrollerna - eller hegemonin som dikterar vilket kön som skriver vilket slags prosa.

Vad som dock är jobbigast för mig som läsare är inte detta plan av litteratursociologiska funderingar, utan det att en poetiskt övertung prosa lätt blir förljugen. Berättargreppet biter inte, läsningen fjärmar mig från förståelse, och jag börjar sakna en direkt berättarstil där orden i naturalistisk anda blottlägger snarare än slätar över det groteska. Jag börjar sakna Zola - och Alice Munro!

(Förresten: det har blivit nästan som en stående fråga för mig numera när jag läser romaner: "What would Alice Munro do?" - Nyligen hade jag en lång en period då jag i stort sett inte läste annat än noveller, vilket kan ha gjort mig en smula bortskämd med ett sparsmakat språk.)

Jag läste inte ut hela boken, språket stod i vägen.

Läs en längre recension: http://jeremiahkarlsson.blogspot.com/...

[Stina · Rating 5 out of 5]

Ja, efter det här kommer jag ju aldrig bli mig lik igen. Den är svindlande, sårig.

[Liz Barnsley · Rating 5 out of 5]

The Antarctica Of Love is a stunning piece of literary fiction, an actual work of art with words. It is both beautiful and horrifying, a deeply observant and melancholic tale of one life lost through more than just death.

Inni meets her end at the hands of a predator but in this speculative novel death is not the finale. In a strangely gentle afterlife, Inni tells us her story..one of love and loss, one of addiction and destruction, one of her inevitable path towards that last day - it is completely absorbing and so beautifully written I find it hard to use words to describe the impact of the prose.

As the words finally died away I found myself sinking into retrospective thoughts of life, The Antarctica of Love has a strong influence on your emotions and will likely speak differently to everyone.

Highly recommended.

[Kokonöt · Rating 3 out of 5]

Hinnor, håligheter, avföring, djur, mjölkvitt och lukt av sjö. Som helhet bra, men vissa stycken/meningar är för klyschiga. 3,5.

[Johan Thilander]

Jag beundrar författarskap som utforskar samma tema genom olika motiv. Sara Stridsbergs är ett sådant författarskap: hennes handlar om en envis ljusstråle i ett obevekligt mörker.

[Aly Lauck · Rating 5 out of 5]

I loved the writing of this fictional, moving, sad story. You feel the pain of the mother that could have been. Beautiful writing. Gorgeous. Loved readjng Swedish literature.

[Marcus Hobson · Rating 4 out of 5]

This is not an easy novel. Its subject matter is brutal and disturbing, but the skill in telling and in language lessens the impact of that brutality and lifts everything to another level. There are a vast array of feelings and emotions on display.

Essentially this is a book about the murder of our narrator. She continues to look down on her various body parts and observe their fate after her death. The severed head and the two suitcases of various other parts left on the streets of Stockholm. Some pieces are removed altogether and never found. That may sound like the start of a Scandi-Noir police procedural thriller, but in fact it is far more poetic, far more pure literary fiction.
Let’s listen to the narrator explain the situation:

Someday I too will be indifferent to what happens on earth, like everyone else. But that takes time, and there are so many voices not yet hushed. A distant hubbub from professors and criminologists and private investigators and journalists. They say you die three times. The first time for me was when my heart stopped beating beneath his hands by the lake, and the second was when what was left of me was lowered into the ground in front of Ivan and Raksha at Solna Church. The third time will be the last time my name is spoken on earth. And so I am waiting for it to happen. I wish all the voices would hush soon. I don’t like hearing my name. It crawls like insects in the place where my heart once was.

I can only recall one mention of our narrator’s name during the novel, but the inside cover flap says that she is Inni, who lives her life on the margins. The way the book works is to gradually piece together a picture of her life; someone living on the streets, taking drugs and selling her body to fund her addiction. Someone also who has a lover and at different points has two children who she gives up for adoption, knowing she cannot care for them properly. Because she is narrating from a point that hovers above the ground, she exists for a long time waiting for her name to finally be spoken, seeing forwards into the lives of her children and her murderer. It is a very unique perspective.

I found when I began the book I had a lot of difficulty placing everything, untangling the relationships between the characters. This may have been deliberately confusing, to unsettle the reader and make them concentrate hard on the narrative. Eventually you will arrive at the names for her mother and father, her lover, her friend on the streets, and her two children. I don’t think there is a name for the murder. He is simply the hunter.

If you were to look more closely at the structure of the book, the six sections that run from Creation, Vertigo and Night to Longing, Breath and Snow, then it would be possible to see the way events unfurl within those very specific titles. Of them ‘Longing’ is the longest at 75 pages and in here we learn a good deal more about her partner Shane and her two children Valle and Solveig. Because we move forwards in time through their lives, we also see the moment when her daughter discovers the identity of her real mother and that she has a brother. All very powerful scenes.



There is a level of repetition in the book. Some may find fault with that, for example we come back to the murder scene multiple times, but always a little more or a different direction. A new clue is given, a changed perspective. I did not see it is a fault, but a clever way of changing the way the reader sees the events.
But there remains an inevitability about the events that are going to take place. This is foreshadowed early on when the narrator says:

You might as well get used to the idea that life is not going to be the way you want it to be, that one day you too will sell a bit of yourself. Maybe not your cunt, but most certainly your soul, at the perfume counter in Åhléns or as director of some television company or president of a youth group. So I believe it was determined from the beginning of time, or at least from the moment I emerged from Raksha’s womb one night at the end of the fifties, that I would meet this hunter on the forest.

Much of the novel is set in central Stockholm. I visited there four years ago, and just before I did I bought a small notebook with several maps of the central city. Inevitably, I pulled this out as I read this novel and checked some of the place names. It was disconcerting to find that I was reading about Kungsträdgården, ‘sitting next to each other on a bench covered in bird droppings’. I looked in the photos in my phone. There was a picture of the Jackdaws in that park, and a green iron bench, beautifully carved and shaped like ferns, covered in bird droppings. I love little moments like that, when you dive a little deeper into a novel than you were expecting.

There are levels of understanding about the characters that shine through in some of the prose. For example this short paragraph says so much about the metal state of the narrator, and about how sometimes we simply cannot explain our feelings or behaviour:

Shortly after I had met Shane we went into the city one evening to buy shoes, and I went off for two weeks. I was going back to him the entire time, to everyone I met during that period I would say I was going home, and it was the first time in my life I had felt like that, that I actually was going home. “I’m going home,” I said to anyone who asked, and I was so tremendously happy when I said it. But for all that, I didn’t go home.

The description of the narrator’s parents, Raksha and Ivan, separated but forming some sort of link back together, phoning each other only to sit for hours on the phone saying nothing. ‘She grew accustomed to his silence; indeed she knew it well from before. They had often been at home together, in silence; they could go months without saying anything.’

I think there is enough happening in this book to read it multiple times before really sensing that you understand what is going on.

[Mind the Book · Rating 5 out of 5]

Catrine och rättvisan stod i min hylla i mer än ett decennium innan jag tog mod till mig att läsa. För offrets skull. Människan Catrine da Costa. Sara Stridsberg ger henne en röst här och berättar varsamt, respektfullt och nästan hoppfullt hennes historia, eller som den kan ha varit.

Mordplatsen är vid en sjö med uråldrigt svartsilvrigt vatten, invid en besjälad skog, där träden är stumma vittnen. Romanens titel kunde varit mer närmare knuten till den specifika stämningen och miljön, tänker jag. Antarktis för tankarna alltför långt bort från romanens verklighet. Stämningen är stridsbergskt allvarlig och strukturen är som ofta cirkulär och poetisk, vilket ibland kan upplevas repetitivt.

Det är juni och det finns många tidsmarkörer från eran. Flera av oss minns det där fotot på Catrine i kvällstidningarna och rättegången som följde. I den här litterära fantasin - författarens ord - kommer mordoffret till liv på flera plan. Livet, döden, tiden, förgängligheten.

Samtidigt nu i veckan har jag läst en annan skildring från svensk kriminalhistoria. Det är Kristin E från Norrmalmstorgdramat som själv och via en slags spökskrivare protesterar mot att vara ett offer, men sättet att ge henne en röst saknar all den finess som finns här.

[Tuomas Aitonurmi · Rating 3 out of 5]

Olen huomannut muuttuneeni lukijaksi, jolle kauniskielisyys ei romaanissa riitä; kertojaäänen pitää olla sellainen, että pystyn ”ostamaan” sen. Jostain syystä Rakkauden Antarktiksessa en aivan pystynyt, vaikka kertoja onkin eräänlainen henkiolento jota tämän maailman säännöt eivät enää sido. Silti, se mitä hänen elämästään kerrottiin ja miten sitä kerrottiin… ei vaan tällä kertaa ollut ihan match. Paloittelusurmastakin näemmä pystyy kirjoittamaan hyvin kauniskielisesti. Stridsbergin huipputeokseksi jää minulle Unelmien tiedekunta – sen kertojan kanssa pääsin sinuiksi ehdoitta. Hienosti hän toki kirjoittaa tässäkin, ja Outi Mennan suomennos toimii.

”Yritän vastata, mutta ääneni on kuollut, kadonnut, ja juuri kun yritän napata hänet kiinni ja nostaa syliin, hän hajoaa kuin saippuakupla, ja käsilleni valuu jokivettä ja tuhkaa.” (s. 130)

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 3 out of 5]

Sara Stridsberg skriver som en gudinna, därom råder inga tvivel. Jag älskade Happy Sally men här dras jag in i ett alltför mörkt existentiellt ockult drama med död, styckning och köttrester i skogen. Det blir övermäktigt. Stridsberg vill berätta om kvinnohat och dödligt våld och hon gör det drabbande och vackert och jag njuter stundvis, men jag pustar ut när jag stänger boken. Inser att det förmodligen är ett mästerverk. Bara inte ett mästerverk för mig.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Fruktansvärd och vacker.

[Louzbookish · Rating 5 out of 5]

El último párrafo de este libro es de lo mejor que he leído en muchísimo tiempo.

La narración, poética y cruda, hace que parezca hermoso algo tremendamente horrible.

[Patrycja Krotowska · Rating 2 out of 5]

Nuda.

[Juanjo Aranda · Rating 4 out of 5]

En la vida de cada persona siempre hay un Big Bang. El epicentro del que parte todo lo que para bien o para mal cambia para siempre lo que éramos hasta entonces. A veces, puede ser algo tan imperceptible, tan minúsculo que suele pasar desapercibido hasta que las consecuencias son enormes e irreversibles.

Para mí, como no, ese Big Bang fue un libro. Confieso que es un libro que aun no he leído, pero eso poco importa, porque ese libro no estaba destinado a ser leído, sino a ser el libro que cambiara mi vida para siempre. Ya volveremos a ello más tarde (si me acuerdo, que ya he cumplido los 35 y la memoria lo nota) que esto se supone que es una reseña.

La cuestión es que la vida de Inni, la protagonista de esta historia también tiene un Big Bang que cambiara el curso de su historia y de las personas que la rodean para siempre: El día que decidió subirse al coche de la persona equivocada.

Para mí fue todo lo contrario. Yo pregunté por un libro a la persona adecuada, y eso cambió mi vida para siempre. El escritorio donde estoy sentado, el portátil en el que escribo, todas estas letras que estoy escribiendo no serían nada sí aquel libro no se hubiera cruzado en mi vida… (bueno, el portátil existiría, solo que lo estaría aporreando otro por ahí)

Inni no puede decir que lleve una vida modélica. Vive en la calle, lejos de sus hijos, es drogadicta y un día, movida por quién sabe qué impulso acaba en el coche de su asesino. Ella nunca podría haberlo imaginado… o tal vez sí… El caso es que ella nos va a narrar en primera persona las circunstancias de su muerte y la repercusión que tiene en sus seres queridos y no tan queridos, y también nos hablará del cúmulo de circunstancias y malas decisiones que la llevaron a cometer el error más grande de su vida.

La cuestión es que el día en el que le pregunté a aquella chica por un libro que tenía constancia que había leído para ver si merecía la pena… no podría haber imaginado que me iba a llevar a la persona más increíble que he conocido en mi vida. Solo fue un segundo en la eternidad, pero fue de esos segundos que duran toda una vida. Fue un libro lo que hizo que estéis aguantando hoy mis reseñas, como suele suceder en la vida de todo lector, pero fue ese mismo libro el que dio la oportunidad de conocer a Tamara.

Ya veis que la suerte es un poco caprichosa en esto de los Big Bangs. A algunos les toca morir y a otros vivir, como si estuviéramos siendo juzgados por algún emperador romano con malas pulgas. Inni y yo hemos visto los pulgares del susodicho en diferentes posiciones, pero quedaos con esto: Siempre hay un ínfimo instante que da comienzo a un todo más absoluto de lo que podéis imaginar.

¿Quién es el asesino de Inni? ¿Cuál es el libro del que os hablo? No importa. Creedme. No importa. Eso no es lo importante en nuestras historias. Lo importante es que en nuestra era existe el fuego y los abrazos, y eso es suficiente para hacer que esta Antártida sea un poco más calentita. Aquí en Sevilla ahora no hace falta. Aquí en verano vivimos achicharrados, con mucho amor, pero achicharrados.

¿Queréis un poco de fresquito antártico? Pues nada, os dejo el enlace como siempre:

https://www.lalibreriaambulante.es/es...

[Bjorn · Rating 5 out of 5]

Så oändligt vacker och så oändligt smärtsam att jag bara klarar av den i enstaka djupdykningar.

[Marika Oksa · Rating 5 out of 5]

Hieno romaani. Erikoinen kertojaratkaisu ja kaunis kieli tekevät yhteiskunnan syrjäytyneiden elämän kuvauksesta vaikuttavan lukukokemuksen.

[Matilda · Rating 4 out of 5]

Hm, en fyra känns lite väl givmilt. Kanske 3,5...? Sitter i den vanliga sitsen av att tycka att boken är fantastiskt välskriven, men kanske inte så rolig att läsa. Och ni som läst den här, eller något annat av Stridsberg för den delen, vet ju redan att hon är en drottning när det kommer till att skriva om det tyngsta och det mörkaste (och inte så värst roliga). Här är döden – rätt och slätt. Från perspektivet av en död själ så vandrar Inni runt och betraktar världen efter att hon lämnat den, samtidigt som man om och om igen får återuppleva grymheten och våldet i hennes dödsögonblick; våldtäkt och brutalt hänsynslöst mord utfört av en främling. Som levande var hon prostituerad missbrukare och genomlevde att både få och förlora barn.

Som död följer hon de människor som var henne nära i livet, som t.ex. dottern och sonen och modern. Jag tror att det är det som gör den här boken uthärdlig att läsa trots allt, just det faktum att den kretsar så mycket kring relationer. För det mesta är det nattsvart, men kärleken genomlyser liksom även de svartaste delarna av livet. Speciellt hennes kärlek till partnern Shane. Lika ofta som Inni återkommer till Shane så återkommer hon även till sin pappa Ivan, som hade ett problematiskt förhållande med hennes mamma Raksha. Det är förbluffande hur Stridsberg lyckas få in så många "trådar" på 300 sidor. Det är hela personporträtt som målas upp genom ett genomgående jag, och som läsare kommer man mycket nära. Dessutom är språket vackert utan att kännas påklistrat, hela boken känns lite lyrisk till sin form.

Jag tycker om den här men hade inte vågat rekommendera den. Läs på egen risk, och i rätt sinnesstämning. Det är blod i gyttja, lemlästade kroppsdelar, urskillningslöst våld, heroin och självmord. Men det är också en enastående bok rent litterärt, och det känns som att Stridsberg här skapat något viktigt, något riktigt.

"Berättelserna om hur universum fortsätter att expandera gör det lättare för mig att släppa taget nu, tanken på att vi är en del av en och samma oändliga rörelse. Jag tänker: Vad som än händer oss har det bara gått en sekund av evigheten."

[Laura Walin · Rating 3 out of 5]

Stridsberg on valinnut hätkähdyttävän kertojan tarinalleen, sillä ääneen pääsee murhattu nainen, joka teoksen kuluessa ehtii käymään läpi niin itseään edeltävän kuin perässään tulleenkin sukupolven traumat. Alkoholistiperheessä kasvanut huumeiden käyttäjäksi päässyt nainen ei juuri elämän valoisaa puolta ole päässyt näkemään, joten kirjaa leimaa kokonaisuudessaan painostava synkkyys.

Siihen nähden, kuinka kammottava itse tarina on, on Stridsbergin teksti (jopa hävyttömän) kepeää luettavaa. Luvut ovat lyhyitä, ja vaikka teos ei etenekään kronologisesti vaan Innin elämänvaiheet paljastuvat lukijalle vähitellen, sen lukee kuin huomaamattaan, muutamassa tunnissa.

Taustaansa nähden kirjan minäkertoja on minun makuuni turhan lyyrinen, eli näen taustalla koko ajan akateemisen Stridsbergin kertomassa Innin tarinaa. Paikoitellen on sitten tietoisesti kirjoitettu todella roisisti, mikä korosti ristiriitaa. Lisäksi jotkut - ehkä ne kaikkein hätkähdyttävimmät - kielikuvat tuntuvat myös toistuvan silloin tällöin, mikä mielestäni vähensi niiden tehoa.