Först tänkte jag skriva att det här är en bok jag snabbt kommer att glömma, men så ångrade jag mig. Här finns ändå något som gör att den kanske kommer att stanna i minnet på något sätt. Till att börja med kan Ohlsson sätta fingret på urban medelklass på ett sätt som roar mig. Karaktärerna och berättelsen i sig dras absolut med problem med klichéer, men jag funderar på om det inte är medvetet. Här finns en terapeut som fattar tycke för en klient och det känns ju gjort och trött, men samtidigt … Människor är rätt förutsägbara. Terapeutens stalkertendenser får vi väl dock hoppas är ren fiktion. Men, så finns här saker som bara inte fungerar. I baksidestexten nämns en båttur. Låt oss bara säga att här spårar det ur och blir både ologiskt och skruvat och när vi når slutet av boken tror jag att Ohlsson själv bara vill att det hela skulle ta slut och hur det slutade orkade han inte riktigt bekymra sig om. Ibland är det svårt med böcker och läsupplevelser. Vad tyckte jag egentligen?