Lidman was raised in the Västerbotten region of northern Sweden. She studied at the University of Uppsala where her studies were interrupted by her receiving tuberculosis. She achieved her first great success with the novel Tjärdalen (The Tar Still). In this novel and in Hjortronlandet she depicts themes like alienation and loneliness. In this and her following three novels, she described the difficult conditions for poor farmers in the northern Swedish province Västerbotten during the nineteenth century.
Her innovative style was influenced by dialects and biblical language.
In connection with her first four novels, she wrote a number of texts with strong political content. She engaged in protest against the Vietnam War (including traveling to North Vietnam and participating in the Russell Tribunal) and apartheid in South Africa. She also supported the miners strikes in North Sweden and was active in the Communist movement and after that in the environmentalist movement. After 1977, she wrote five additional novels that dealt with the colonization of northern Sweden.
She was awarded a number of prizes, including the Nordic Council's Literature Prize for her work Vredens barn.
Det tog lite längre tid att komma in i denna boks flöde, och det kan visserligen bero på läsformen (min egen), men möjligen också att tematiken inte hakade fast i mig förrän ganska långt in, jag fick inget grepp om vad boken ville berätta - hur Nabots sten var förknippad med det som skedde. När det väl föll på plats, och att Hagar hade så stor del i denna bok, så faller jag som vanligt pladask för hur hon knyter samman symboler och teman och händelser och liv så skickligt i slutet. S'att. Och men just därför får den bara en fyra den här gången
Historien börjar ta fart, än så länge den bästa i serien. Uppköpet av skogen och "den primitiva ackumukationen" kommer igång, vissa vinner på den kapitalistiska framväxten men de flesta luras på både skog och hem. Kolonialvaror, lån och Jernbanan allt för att fresta lillvattnet att vilja bli del av det egentliga Schwärje.
Lidmans språk väver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det är vet jag inte, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata om den norrländska ordknappheten, och för mig representerad den av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men'. Mer behöver inte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda.
Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs. De hr tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för nu föds hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men som gudssänd dyker Hagar upp, ett ymnigshetshorn, för amning och matlagning och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka.
Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin Herres barn, och hon drivs inte ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes son Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande hade han blivit, som planerat, eftersom han har talets gåva att tala för Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.
Någonting klickade här för mig. Kanske var det bristen på pratminus som höll mig från att kunna sugas in så mycket som jag blev här, men vid det här laget är jag helt såld på eposet.