Noe av det som skiller mennesker fra dyrene, inkludert de andre store primatene, er språk. Men når, hvordan og hvorfor oppstod egentlig de første menneskespråkene? Og når var de ferdigutviklet, i betydningen på nivå med dagens språk? Nye arkeologiske funn og den genetiske revolusjonen gjør at vi hele tiden må flytte tidspunktet for menneskets tilblivelse lenger bak i tid. Mye tyder nå på at språk på dagens nivå også fantes mye tidligere enn vi har trodd, antagelig allerede for 300 000 år siden, og dermed lenge før vår art vandret ut av Afrika og spredte seg over hele kloden. Begynnelsen til det hele vet vi adskillig mindre om.
I denne boka begir den svenske språkforskeren Tore Janson seg inn i dette fascinerende landskapet av menneskeaper og tidlige mennesker og felles forfedre, av medfødte signaler og av innlærte lyder og av lyder som slutter å være uttrykk for følelser og gradvis går over til å bli til ord, ord med betydning.
Forfatterens perspektiv er det evolusjonære, og det er evnen til kommunikasjon som interesserer ham. Hvilke fordeler har mennesker, individer og grupper, hatt av å kunne kommunisere? Mange av trinnene i denne prosessen, som kan ha tatt flere hundre tusen år, er det bare mulig å gjette rundt. Det våger Tore Janson, i det han lanserer et helt eget forslag til hvordan det hele kan ha gått til.
Tore Janson is a Swedish linguist and professor. Janson was professor of Latin at the University of Gothenburg, and later became professor of African languages at the same alma mater. He retired in 2001, but has since been affiliated with the University of Stockholm.
He devoted much of his time and publishing activities to the way how languages change as well as to the relationship between language and society.
Det är ingen liten grej han säger sig vilja tackla, Janson: Språkets uppkomst. Hur, när och varför började de tvåbenta slättlevande människoaporna meddela sig på mer avancerade, och inte minst inlärda och självmultiplicerande, sätt än sina fyrfota kusiner som stannade kvar i djunglarna? När övergick grymtningar och lusplockning till syntax och grammatik? Utan gudomligt ingripande (eller stora svarta monoliter från Jupiter) är det verkligen inget litet, eller ens självklart, steg.
Problemet är, som han själv snabbt slår fast, att det är i princip omöjligt att veta. Vi kan anta att vad det nu var som hände måste ha skett innan den nordafrikanska befolkning skildes från den sydafrikanska som blev khoisanfolken, vilket enligt genetiska analyser skulle vara för minst ca 300 000 år sedan, eftersom de använder språk på samma sätt. Men allt utöver det är spekulation; språk lämnar inga fossila spår, och utan ett skriftspråk inga arkeologiska spår heller. Alltså får han nöja sig med att i detalj gå igenom vad vi kan gissa på och alla de intrikata detaljer som språken kan göra nu som måste utvecklas. Det är här det känns som om boken avviker lite från sitt löfte; hellre än att göra dramatiska gissningar som någon annan Harari (som han ger några näsknäppar) pratar Janson hellre lingvistik sida upp och sida ner, i detalj, med åtskilliga upprepningar. Han har skrivit rätt många böcker om språk nu, och Språken före historien verkar ha mer än en lätt släng av den där akademikersjukan där man klippåklistrar stycken ur tidigare böcker och artiklar och sätta dem i nya ordningar för att få ihop en ny bok. Vilket i och för sig är en snygg metakommentar på hur språket utvecklas.
Jag vill gilla Språken före historien mer än dess torrt akademiska och ganska enkelspåriga ton medger; gång på gång nämner han intressanta sidospår bara för att avgränsa bort dem, och så många paralleller med andra utvecklingar människan måste ha genomgått under samma period lämnas obehandlade; Janson är LINGVIST, andra ämnen göre sig icke besvär. Samtidigt är det lite av bokens charm också, nog lär man sig en hel del, och i slutändan lyckas han trots alla okända variabler som gör det omöjligt att ge raka svar ändå skapa den där känslan av att fan, vilket otroligt - och osannolikt - redskap språket är ändå. Och det är väl nånting som är likt sanning.