Yahya Hassan 2 er en ny og stærkt personlig digtsamling fra Yahya Hassan. I 59 digte fortæller Yahya Hassan sin historie, fra han er 18 år, debuterende forfatter og ”præmieperker” med politibeskyttelse, til han bliver jaget vildt, voldsmand, fængslet, indlagt, ”psykoseperker” og uden et sted at være. Det er digte om tvivl, sammenbrud, vrede og ensomhed, om volden og vanviddet i verden og i en selv og om at ville kærligheden og nærheden, men ikke kunne holde på den.
Yahya Hassan was a Danish-Palestinian poet who has attracted attention and stirred debate about Islam's place in Denmark based on poetry he wrote which was critical of Islam. His parents came to Denmark in the 80s as refugees from Palestine. He grew up with his parents and four sibling in Gellerupparken in Aarhus, an area which has been described as an immigrant ghetto. He grew up in a religious environment but has since abandoned religion. At 13 he was transferred to an institution for children with problem behaviour due to difficulties adapting to school, and petty crime. He dropped out of school at thirteen. He developed a keen interest in reading, litterature, and began writing poetry.
One professor of literature, Tue Nexo Andersen, described Hassan’s longer works as “almost Walt Whitman-like.” Hassan has mentioned Dostoyevsky, Michael Strunge, and Karl Ove Knausgård as sources of inspiration.
His first poetry collection "Digte" ("Poems") is highly autobiographical and tells of violence, betrayal, and crime; and attracted much attention even before it was published by Gyldendal in October 2013. In December the same year the poetry collection approximated 100 000 copies.
He has particularly criticised parts of his parents's generation and immigrant enviroment for misuse of social security, their reluctance and mistrust in Danish society, and religious hypocrisy. His work has sparked criticism from some in the Islamic community and death threats. He was attacked in a train station by a convicted terrorist. The attacker was charged with assault. He now lives at a secret address in Copenhagen and has 24-hour protection from two bodyguard because of the death threats and attacks he has received as a result of the publishing of his poetry collection. In September 2013 he was admitted at Forfatterskolen in Copehagen.
JEG BESØGTE DISKOTEKET / SOM JEG BESØGTE BIBLIOTEKET ENGANG / JEG KASTEDE MIG OVER KVINDER / SOM JEG KASTEDE MIG OVER BØGER / ENGANG / MEN FORORDET VAR FOR LANGT / OG MIT ENGAGEMENT SABOTEREDES / FREMMEDE BLEV BEKENDTE / OG BEKENDTE BLEV FREMMEDE FOR MIG / MENS FREMMEDE VILLE KENDE MIG / VILLE BEKENDTE IKKE LÆNGERE KENDES VED MIG / MIN SKYGGE FORLOD MIG / OG EN SKIKKELSE NEDFÆLDEDE SIG OVER MIG / SENERE BLEV JEG EN KARIKATUR AF MIG SELV.
Yahya Hassan er tilbage med ny digtsamling. Seks år efter sin kæmpe succes med over 122.000 solgte digtsamlinger. To år efter, at han røg i fængsel. Og oveni en indlæggelse på retspsykiatrisk. Gyldendal har holdt kortene tæt til kroppen. Ingen vidste nærmest, at bogen kom. I går smed de bomben på de sociale medier og delte et interview i Weekendavisen, hvor Martin Krasnik interviewer Yahya fra en celle på retspsykiatrisk afdeling. Yahya er indlagt, og de må kun snakke sammen syv minutter af gangen, to gange om dagen, men det bliver alligevel til et helstøbt interview, der dog må afbrydes undervejs. Krasnik understreger, at Yahya er vred. Han nærmest råber i telefonen. Og det kan man godt forstå.
Yahya var en fornyet stemme fra invandrermiljøet, fra ghettoen, som pludselig blev til mediernes præmieperker, gik i flot jakkesæt, blev overdynget med litteraturpriser og deltog i alverdens radio- og tv-programmer. Han nåede endda at gøre kort politisk karriere. Men succesen kostede Yahya dyrt. Han blev jagtet, banket og truet på livet. Han havde PET-agenter med sig, hvor end han færdedes. JEG ER VED AT BLIVE MAST MELLEM TO MAGTSTRUKTURER / EN DER FUNGERER OPPEFRA OG NED / OG EN DER FUNGERER NEDERE FRA OG OP, skriver Yahya i digtet KRYDSPRES. Til sidst blev det nok for ham. Efter et voldsomt overfald tog Yahya sagen i egen hånd og skød sin modstander i foden. Det røg han i fængsel for, og nu er han altså på psyk.
Yahya Hassan 2 är mycket mer skärskådande mot jaget, mycket mer masochistisk och självhatande. Istället för att sparka utåt, som i första samlingen, sparkar han inåt. Samtidigt är det flera av de teman som präglade första diktsamlingen som går igen i Yahya Hassan 2. Ilskan, kroppsligheten, våldet och hopplösheten. Men det syns en utveckling i Hassans språk, det är bitvis mer berättande stil som väger in historiska aspekter och målar upp färgstarka scener. Hade Yahya Hassan fått leva vidare hade det varit intressant att se vart hans författarskap hade tagit vägen. Vad Yahya Hassan 3 blivit. Om han tillslut kunnat lägga ilskan åt sidan, istället omfamnat ömheten och blommat ut till en ännu bättre stilist. Vad den andra diktsamlingen faller på är att Hassan upprepar mycket av tematiken och språket från första samlingen. Utveckligen är i min åsikt inte så stor som jag hade önskat.
Blixtrande, knivskarp, arg och ärlig. Yahya Hassan hade en unik förmåga att sätta ord på sin värld. Jag läser, känner och hänförs. Här finns så mycket och det är en sorg att veta att det inte blir mer.
”ALLA DOM INTELLEKTUELLA HAR SOMMARSTUGA OCH ÄR RÄDDA FÖR STORMSKADOR DOM BOR PÅ ØSTERBRO OCH OROAS AV GÄNGBRÅKEN PÅ NØRREBRO DOM VISPAR GRÄDDEN PÅ GRÄDDHYLLAN OCH PISKAR BARNEN MED IDYLL DOM HÄLSAR HELLRE PÅ EN KÄNDIS ÄN EN KOMPIS”
Det här är en synnerligen emotionell affär. En läsupplevelse som fullständigt vrider om och får tårarna att rinna. Jag var tvungen att ta läspauser. Diskussionen om hur verk förhåller sig till person sätts på sin yttersta spets. Eftersom Yahya Hassan dog kort efter att den här boken publicerades på svenska så förstärks känslan av att dessa dikter är rop på hjälp. Ett rop som tystnat för gott. Det är för sent att rädda Hassan.
Jag tänker på behovet av igenkänning som läsare ofta efterfrågar. Om man inte alls kan koppla handlingen till sig själv uteblir engagemanget. Det är inte fallet för mig (längre). Men det är en viktig aspekt som man bör ta på allvar och kanske framförallt när det kommer till yngre läsare. Hassan var en person som gjorde kriminella handlingar och skrev poesi vilket kanske förklarar att den första boken blev en oerhörd succé. Kanske öppnade han någon liten glugg inifrån finrummet ut till unga manliga brottslingar på gatan.
Stilen är väldigt lik första boken. Där var det faderns våld och kritiken mot islam som väckte stor uppmärksamhet. Det sista föranledde ett leverne under dödshot. Tvåan fortsätter i samma ekivoka och aggressiva stil. Han diktar om att han bär skyddsväst, att han nått framgång och tjänat pengar. Angreppen är inte i samma omfattning riktade utåt som tidigare utan mot honom själv. Poesin bär verkligen upp de känslor och stämningar som det handlar om. Att kippa efter livsluft men utan att nå den, varken i finrummen eller i den undre världen. Utanförskap, våld, vapen, psykisk ohälsa, kriminalitet, svek. Han satt frihetsberövad under tiden den här texten skrevs.
”PÖBEL
JAG BESÖKTE DISKOTEKET SOM JAG BESÖKTE BIBLIOTEKET EN GÅNG I TIDEN JAG KASTADE MIG ÖVER KVINNORNA SOM JAG KASTADE MIG ÖVER BÖCKER EN GÅNG I TIDEN MEN FÖRORDET VAR FÖR LÅNGT OCH MITT ENGAGEMANG SABOTERADES FRÄMLINGAR BLEV BEKANTA OCH BEKANTA BLEV FRÄMMANDE FÖR MIG MEDAN FRÄMLINGAR VILLE LÄRA KÄNNA MIG VILLE BEKANTA INTE LÄNGRE KÄNNAS VID MIG MIN SKUGGA ÖVERGAV MIG OCH EN SKEPNAD SÄNKTE SIG ÖVER MIG SENARE BLEV JAG EN KARIKATYR AV MIG SJÄLV”
Lite svår att förhålla sig till. Känns som både den sämsta och absolut bästa poesin jag överhuvudtaget läst. Intensiv är bara förnamnet. Sätter en fyra pga har en känsla av att den kommer vara svår att sluta tänka på...
Soundtrack: Melanesian Choirs - The Blessed Island (Chants From The Thin Red Line)
der er noget sørgeligt og skrøbeligt i indsigten om hvad der er sket med digteren siden gennembruddet. synes der er en spændende blanding af sårbarhed, megalomani og kollaps i digtsamlingens bevægelser. når alt det er sagt, synes jeg at projektet gik lige lovligt meget op i enderim og attitude, som jeg har svært ved at placere
“NÅR JEG TRYKKER PÅ ROOMSERVICEKNAPPEN FOR AT TILKALDE EN FANGEVOGTER OG DER GÅR SÅ LÆNGE FØR DE KOMMER AT JEG HAR GLEMT HVAD JEG VILLE SPØRGE OM SPØRGER JEG OM JEG KAN FÅ NOGET ARBEJDSRO”
Nu har även jag läst denna tvåa, stark som ettan. I ljuset av det som hänt blir jag nästintill utmattad av versalerna, smärtan, våldet, ilskan och analysen om utanförskapet. Var tvungen att lägga ifrån mig den och vänta en natt eller två. Läs, om ni mäktar med.
Indignation, promiskuitet, vold, PET, celle og ingen frihed - alligevel formåede du at være fri i din pen; det kalder jeg subversiv fandenivoldskhed. Hvil i fred.
Den her digtsamling var ikke noget for mig. Jeg fandt den uinteressant (for mig personligt), hvilket nok også bunder i, at jeg er mere til "pænere" og mere klassiske digte, jeg kan relatere til, eller som blot er smukke og æstetiske. Bogen præsenterer netop en karakter, der er voldsforbryder og normaliserer bandekriminalitet og det at bære våben på sig, hvilket ikke er et miljø, jeg er stedkendt i.
Dernæst er der det sproglige. Alle digtene er skrevet med store bogstaver, hvilket gjorde, at mine øjne blev trætte, og desuden bliver alt fremhævet, i stedet for at det er enkelte ting her og der, der er mere væsentlige. Det meget vulgære sprog fandt jeg også unødvendigt. Hvis det kun blev brugt enkelte gange, ville det kunne fremhæve nuancer, men det er brugt i så voldsom en grad, at det bliver overfusende for mit "pæne jeg".
De enkelte enderim og allitterationen var helt klart et plus - men nok også det eneste for mig. Desuden er der, som en anden anmeldelse også har pointeret, en "flittig brug af en synonymordbog". Det er jo et bevidst valg, men ofte fik det mig - ved de længere digte - til at glemme, hvad det handlede om.
Når det er sagt, så er digtsamlingen nemt læst - for eksempel på et frikvarter. Personligt læste jeg den kun på grund af sensationsværdien, og ikke fordi jeg gerne ville.
Jeg bliver ramt på min moral når jeg sidder og læser om en voldsforbryder og dennes normalisering af selvtægt og bandekriminalitet. Sproget når slet ikke samme højder som 1'eren og en stor del er skrevet på rim.
At læse Yahya Hassans digtsamlinger er en smertelig affære. Seks år efter udgivelsen af den første selvbiografiske digtsamling, Yahya Hassan 1 kan der føjes yderligere til - fra hvad der kunne ligne et smadret liv - indlæggelse på retspsykiatrisk, beskyttelse af PET-agenter (indtil Yahya selv opsiger aftalen med følelsen af, at de ikke var til for ham), daglig iklædning af skudsikker vest (JEG ER DEN OMVANDRENDE SKYDESKIVE DER SKYDER TILBAGE), fængselsstraf efter skudepisode, misbrug, polititilhold…… Man efterlades med et indtryk af, at Yahua nærmest er i krig imod ‘alt og alle’. Men på trods af at tragedierne nærmest står i kø, serveres digtene med (galgen)humor og underfundighed- INGEN KENDER MIG BEDRE END MIN EGEN POLITIKREDS
DA JEG GIK I JAKKESÆT TIL DAGLIG SAGDE DE AT JEG SKULLE GÅ I NOGET ANDET DA JEG BEGYNDTE AT GÅ MED SKUDSIKKER VEST OG PISTOL SAGDE DE AT JEG SKULLE GÅ I JAKKESÆT IGEN MEN SÅ BEGYNDTE JEG AT GÅ I FÆNGSELSTØJ DET SIDDER TRODS ALT BEDRE END LIGKLÆDER
NÅR JEG TRYKKER PÅ ROOMSERVICEKNAPPEN FOR AT TILKALDE EN FANGEVOGTER OG DER GÅR SÅ LÆNGE FØR DE KOMMER AT JEG HAR GLEMT HVAD JEG VILLE SPØRGE OM SPØRGER JEG OM JEG KAN FÅ NOGET ARBEJDSRO
VI VIL IKKE HAVE NOGEN STRISSERE ELLER SAGSBEHANDLERE PÅ FORLAGET JEG HAR IKKE BRUG FOR NOGEN SÅ SKULLE DET VÆRE EN KLON OG NOGET MERE AMMUNITION
VI HAR IKKE LEVET I EN IDYLLISK KARRUSEL VI FORLYSTER OS I TRAUMER GROUPIE SUTTER MIG MENS JEG SOVER OG MELDER MIG FOR VOLDTÆGT ER DET SÅ TID TIL RET OG LOV OG ORDEN ELLER SELVTÆGT DET ER MAGISK BÆLTEFIKSERET PÅ PSYKIATRISK SOM ET USTYRLIGT BÆST I ZOOLOGISK HAVE TRO MIG IKKE MEN JEG HAR PLAFFET OG JEG ER BLEVET STRAFFET JEG ER BLEVET KIDNAPPET OG RØVET OG FRIHEDSBERØVET OG AFPRESSET JEG STAK SELV AF FRA N….SVIN OG PERKERSVIN
2’eren er måske knap så flydende i sproget som 1’eren, men det føles forkert at skulle gøre sig til dommer over netop denne digtsamling med stjerner, eftersom Yahya Hassan selv leverer det triste indhold. Den femte stjerne gives derfor med hjertet 💜
Yahya Hassans andra och vad som måste sägas vara en stor sorg, sista verk är lika om inte än mer spektakulärt än hans första diktsamling. I dessa dikter blir vi meddragna på en rasande färd genom Danmarks skuggsamhällen. Där den första boken uppehåller sig vid Hassans uppväxt följer denna hans korta vuxenliv. Det handlar om våld och droger, ironi och sarkasm, rasism och motstånd. Hur gör man motstånd mot ett absurt samhälle, ett samhälle som ser dig som i grunden oönskad. Hur förhåller man sig till denna absurda och livsfientliga situation, Hassan visar vägen samtidigt som hans beklagansvärda öde visar att även en storartad poet som honom inte kunde stå emot det. Det som gör Hassan så storartad i min mening är att han är helt ocensurerad, han skiter fullständigt i vad samhället, tyckonomin, kulturskribenter eller familjen önskar att han uttrycker. Det finns inget samvete överför dessa auktoriteter. Hans poesi är ren, det är ett rent hat och förakt samtidigt som det är ett desperationens skri. Vad som hände sen vet vi alla, och vi kan endast gemensamt hylla hans minne och verk samtidigt som vi ska erkänna hans handling och autonomi.
Ei ollut kyllä minun juttuni vaikka kerronnallinen tyyli hieman paransikin ymmärrystäni, jos siis vertaa runomuotoiseen. Minulla meni maku alapään ja eritesanojen käyttöön melko varhaisessa vaiheessa. Niitäkin toki voi käyttää mutta samojen sanojen jankkaamisesta tulee vain kuva suppeasta sanavarastosta tai mielikuvituksen puutteesta. Asiat kun voisi sanoa niin mahdottoman monella tapaa. On toki tilanteita joissa vittusaatanaperkeleet ovat kaikkein kuvaavimpia siihen tunteeseen mutta liika on liikaa.
Tämä menee kohtaan 12. Runokirja, joka on julkaistu viiden viime vuoden aikana.
En svag efterfølger af den første samling. Tematisk bliver spektret udvidet, udover opvæksten i ghetto itslesætter digteren sine erfaringer med berømmelsen og kultureliten, et brist forhold og sine oplevelser og observationer i fængslet. Dog ikke meget af dette bliver præsenteret i en spændende form, det mest er staccato-klager i 1. pers. sing., eller knækprosa. Herfra bør undtages digtene "Digtoplæsning i ghettoen", "Vantro" og "Gal".
Den alvidende dagdrømmer drømmer martyrsdrømme som måske er mareridt? Jeg synes virkelig det er en vild digtsamling! Meget indlevet, meget inddragende og meget overvældende. Humoristisk, men måske ikke for sjov?
Hassanin ensimmäinen runoteos aidosti pysäytti sen tarjoilemien ajatusten äärelle. Tämä toinen sen sijaan ei valitettavasti oikein puhutellut. Pitkälti sama resepti kuin ykkösessä mutta paljon raaempana. Pääasiallisena miljöönä vaikuttavat olevan erilaiset vankilat ja muut rikollisten säilytyslaitokset mikrokosmoksineen.
En löytänyt tästä samalla tavalla huumoria, inhimillisyyttä ja oivalluksia kuin edellisestä, melkein pelkkää väkivaltaista ja eritteistä vihaa vain. Paskan ja persereiän hokeminen menettää aika nopeasti tehonsa. Harmi. Odotin enemmän. Mutta esikoisteosta suosittelen!
En stærk samling af digte der er andet end blot knækprosa og dagbogsnotater. Smukke sætninger, flot formuleret, vigtigt indhold. Man forstår sig bedre på Hassan efter at have tilbragt en time i hans sind.
Något slags anal fas. Olyckligtvis sammanfallande med en omotiverad mani att MÅLA UPP BILDER medelst trötta allitterationer och sökta assonansrim und andra rhymes (HÄNGPUNG/GÄNGKUNG undantaget). Ska man skylla på systemet eller kanske på översättaren...
Jag gillade den här bättre än den första. Läser jag andra recensioner så håller de flesta inte med mig. Visst, den första bidrog ju förvisso med stark originalitet och en röst inom dikten som få hört tidigare, något en uppföljare inte kan glänsa med. Jag tycker språket är lika bra som den första, och i båda diktsamlingarna varierar de enskilda dikterna i kvalité. Inget konstigt med det. Det jag personligen tycker bättre om med den här är att blicken har vänts mer inåt, på det personliga, istället för den första diktsamlingens blick utåt. Vi får här en unik inblick i hur Hassan emotionellt hanterar och reagerar på den värld han befinner sig i, särskilt efter framgången med sin första diktsamling. Det här tycker jag är mycket fängslande att följa, han skriver ärligt utan att skräda orden och träffar ofta mitt i prick. Det är en värld där han inte passar in någonstans - varken i den litterära sfärens finrum eller i sina hemtrakter. Det är vrede, det är smärta och ensamhet man kan utläsa i hans dikter.
FREMMEDE BLEV BEKENDTE OG BEKENDTE BLEV FREMMEDE FOR MIG MENS FREMMEDE VILLE KENDE MIG VILLE BEKENDTE IKKE LÆNGERE KENDES VED MIG
JEG ER VED AT BLIVE MAST MELLEM TO MAGTSTRUKTURER EN DER FUNGERER OPPEFRA OG NED OG EN DER FUNGERER NEDERE FRA OG OP
På sätt och vis påminner den om dagboksanteckningar ibland, men jag tycker tonen fungerar bra. Med tanke på det mörker som öppnas i diktsamlingen kan jag inte undgå att ibland undra hur Yahya Hassan egentligen dog (något åtminstone jag inte sett något skrivet om rakt ut). Det är oavsett tragiskt att hans röst nu tystnat.