Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel. Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. "Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp."
Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.
Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.
Elinor Torp är författare och journalist. Hon jobbar enligt sin egen metod “follow the people” och har tilldelats och nominerats till ett flertal priser för sitt arbete, bland annat Guldspaden och Stora Journalistpriset. År 2024 tilldelades hon också Wendelapriset och Stig Dagermanpriset.
Höga förväntningar efter att ha läst Jag orkar inte mer: När jobbet skadar själen. Infriades delvis. Känns osammanhängande och upprepningarna stör. Mycket viktigt tema, läsvärd av den anledningen.
Ett Sverige vi anar finns, men som vi ändå blundar för. Varför kan en fråga sig. Det blir lättare så. Men när en läst boken blir det svårare. Det går inte att inte se de politiska beslut som möjliggjort detta. Det gör en illamående och trött på egoism.
Vi, skuggorna är en reportagebok om dagens samhälle. Den handlar om svart arbetskraft och beskriver en verklighet jag ärligt talat inte trodde existerade i det här landet. Med utgångspunkt i terrordådet på Drottninggatan beskriver Elinor Torp hur en rad olika politiska beslut och regler gjort att kriminalitet och slaveri (jag kan inte riktigt kalla det något annat) frodas mitt under näsan på oss.
Rakhmat Akilov kom från Uzbekistan till Sverige för att jobba som asbestsanerare, ingenting han egentligen "var" men något han jobbade som. När han satte sig i i en bil och körde ner för Drottninggatan, och dödade fem människor i IS namn, började journalister undersöka vem han var och hur han egentligen hade hamnat i Sverige. Elinor Torp fortsatte och hittade skuggsidan av samhället.
Vi, skuggorna är enkelt berättad. Torp beskriver hur lagar och regler kan sättas ur spel, hur man illegalt kan ta sig in i landet och att det oftast är kommuner och landsting (som genom upphandling) finns i toppen av den näringskedja som slutar i en utdömd källare med fyrtio personer boende bland mögel och råttspillning. Torp har intervjuat personer som lever "i skuggorna", en arbetsmiljöinspektör, sådana som försöker göra allt enligt reglerna och många fler för att försöka belysa fenomenet från alla håll.
Den här boken var upprörande läsning! Vi, skuggorna har underrubriken "Ett Sverige du inte känner till" och jag känner gång på gång genom läsningen att jag knappt kan acceptera att det ÄR Sverige den här boken handlar om! Det är så eländigt och cyniskt och motbjudande sätt att behandla människor. Och så är det dessutom arbetsplatser som min egen som sitter där i toppen och fjorton led senare inte har koll på villkoren människor jobbar under. Alla regler och lager på lager av företag gör det dessutom snudd på omöjligt att hitta en ansvarig. Och gör man det är det ändå hyfsat vitt och okej där högt upp i kedjan.
Vi, skuggorna var en mycket deprimerande läsning och varenda människa som anlitat hantverkare, låter någon annan byta däck på bilen, äter på restaurang borde läsa den och sedan röra upp himmel och helvete för det är fan UPPRÖRANDE att det är så här i Sverige!
Elinor Torp fick guldspaden för sin grävande journalistik 2010 och om man kan får den fler gånger tycker jag det kan vara dags igen!
”Hjälp dem i hemlandet i stället”, invänder fler och fler i det rådande samhällsklimatet. Precis som med Fackligt center för papperslösa invänder kritikerna att den här typen av hjälpverksamhet sänder ut fel signaler. Men skuggsamhället finns. Här. I Sverige. Och bara för att man saknar svenskt medborgarskap så förlorar man inte sina mänskliga rättigheter.”
Ett flertal av de källor och personer som fanns med i föregående bok återfinns här. Vilket gör att historien överlappar och belyser till viss del samma problematik. Författaren har ett återkommande problem med att historierna är osammanhängande vilket drar ner läsupplevelsen. Men ämnet är viktigt och gör den trots allt väldigt läsvärd.
Förstår verkligen inte varför vi inte kan ta inspiration från våra nordiska grannar, när det bevisligen har fungerat för dom. Mycket märkligt också att vi inte kan få till stånd ett mer myndighetsöverskridande arbete för att täcka luckorna som de utnyttjade människorna faller in i. Likaså chockas jag av domslutet och domaren Christian Stamblewski. Hade det inte funnits i text hade det varit svårt att tro att någon med så lång utbildning i en sådan maktposition i rätten skulle uttala sig på ett så oprofessionellt sätt om målsäganden. Hans svar? Han minns inte varför han sagt så. Det var alltså enklare för en domare i Sverige att tro på de åtalades linje om att huset som var fyllt med svart arbetskraft var som ett ”Big brother-hus” där det var en familjär stämning än de målsägandes som arbetat 17-18 timmar om dagen. Deras ekonomiska incitament var alldeles för stort för att domaren tillsammans med rätten skulle kunna lita på deras historia.
Det är lätt att slå ner på den lilla människan, svårare tycks det vara att ställa krav på arbetsgivarna som sällan ställs tills svars och i svensk historia i princip aldrig döms. Någonsin.
Ett viktigt ämne, och jag är glad att jag har läst boken. Tyvärr tappar författaren skärpa ju längre fram i boken jag kommer. Det är alltför korta meningar, ett kvällstidningsspråk som gör det svårt att behålla flytet i läsningen.
Sverige: ett land där politiker aldrig erkänner att kriminaliteten och dåliga aktörer kan finnas i ett så välbyggt samhälle och därför vägrar göra någonting åt det. AhhhHHHH (Jag är alltså utlandsfödd och sådana skräckhistorier med myndigheterna som inte längre är fit for purpose känner jag verkligen till. Fan.)