What do you think?
Rate this book
Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn
Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället.
Det går både fantastiskt bra och fantastiskt dåligt.
I Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, åtminstone lyckades bli 90 procent svensk.
Det går både fantastiskt bra och fantastiskt dåligt.
I Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, åtminstone lyckades bli 90 procent svensk.
241 pages, Hardcover
Published November 1, 2019
8 people are currently reading
392 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 78 reviews
November 4, 2020
Det här tyckte jag var bra. Osvenskt (hö hö).
Klokt, genomtänkt, sorgligt och bitvis lite kul. Håller balansen och trillar inte ner i tramsets nivå, även om det är nära ibland. Författaren skriver vad han tycker, utan att skriva på näsan. Diskuterar istället för att leverera svar. Bra! Uppskattar pappans texter mycket.
Mina tankar har snurrat kring Lena Andersson och liberalismen på senaste. När jag läser om dessa högutbildade och talangfulla invandrare står det (än en gång) klart att meritokratin fungerar dåligt i Sverige. Kommer du från Mellanöstern kan du i vissa fall kämpa hur hårt som helst utan att det lönar sig.
Alltid intressant att få ta del av en utifrånblick på Sverige och ”svenskars” beteende. Att vårt ointresse av samtal (i alla fall i mitt fall) mycket väl kan bero på strävan efter konsensus. Hur spännande är det i längden att tycka samma och hålla med varandra? Om vi tycker olika och grälar med någon, kan vi vara osams för alltid. Inte konstigt att ensamheten är utbredd. Jag tror vi behöver öva på dialektiken.
Konflikträdslan hämmar inte bara vårt samvaro utan också samhällsklimatet. Vi är så rädda för att göra fel, trampa på tårna att vi hellre låter bli. Men alla gör fel, igen och igen. Man kan be om ursäkt. Det är inte farligt att bli tillrättavisad. Varför är vi så rädda att ”tappa ansiktet” = visa känslor?
Kanske för att vi varit (relativt) skonade från krig och våldsamma och revolutioner. Många av våra knepigheter är nog baksidor av privilegier.
Det överlägsna i att prata om osvenskhet som något smickrande, är ytterligare ett exempel på det.
Jag gillar att han vågar lyfta det (som pappan skrivit) att invandraren ofta inte lämnat sitt hemland av lust och glädje och kanske har svårt att känna enbart tacksamhet och trivsel i Sverige. In/utvandring är ofta plan B. Sorgligt och tråkigt men likväl sant.
Klokt, genomtänkt, sorgligt och bitvis lite kul. Håller balansen och trillar inte ner i tramsets nivå, även om det är nära ibland. Författaren skriver vad han tycker, utan att skriva på näsan. Diskuterar istället för att leverera svar. Bra! Uppskattar pappans texter mycket.
Mina tankar har snurrat kring Lena Andersson och liberalismen på senaste. När jag läser om dessa högutbildade och talangfulla invandrare står det (än en gång) klart att meritokratin fungerar dåligt i Sverige. Kommer du från Mellanöstern kan du i vissa fall kämpa hur hårt som helst utan att det lönar sig.
Alltid intressant att få ta del av en utifrånblick på Sverige och ”svenskars” beteende. Att vårt ointresse av samtal (i alla fall i mitt fall) mycket väl kan bero på strävan efter konsensus. Hur spännande är det i längden att tycka samma och hålla med varandra? Om vi tycker olika och grälar med någon, kan vi vara osams för alltid. Inte konstigt att ensamheten är utbredd. Jag tror vi behöver öva på dialektiken.
Konflikträdslan hämmar inte bara vårt samvaro utan också samhällsklimatet. Vi är så rädda för att göra fel, trampa på tårna att vi hellre låter bli. Men alla gör fel, igen och igen. Man kan be om ursäkt. Det är inte farligt att bli tillrättavisad. Varför är vi så rädda att ”tappa ansiktet” = visa känslor?
Kanske för att vi varit (relativt) skonade från krig och våldsamma och revolutioner. Många av våra knepigheter är nog baksidor av privilegier.
Det överlägsna i att prata om osvenskhet som något smickrande, är ytterligare ett exempel på det.
Jag gillar att han vågar lyfta det (som pappan skrivit) att invandraren ofta inte lämnat sitt hemland av lust och glädje och kanske har svårt att känna enbart tacksamhet och trivsel i Sverige. In/utvandring är ofta plan B. Sorgligt och tråkigt men likväl sant.
Read
December 1, 2020Fattar inte att folk skriver "lite sorglig :-)" jag tyckte det var helt fruuktansvärt sorglig läsning. Pappans dagboksinlägg var verkligen en liten skatt, och behållningen. Arash egna funderingar kanske lite mer vardagliga och slätstrukna ... men alltså denna beskriving, av att offra allt, sitt liv, för att ge sitt barn något man själv inte kunde få. Att han är så, det var en sorg att mina barn skulle bli svenska och inte iranska, men det var vad som krävdes för att skapa det bästa livet för dem. Kanske är lite extra känslig för jag har bara sovit ett par h inatt men gud är helt förstörd av den här skildringen.
December 5, 2019
Både tragiskt och komiskt med mycket hjärta. Det är en berättelse om att växa upp i en (inledningsvis) främmande kultur, att själv bli integrerad samtidigt som föräldrageneration blir segregerad och att inte riktigt höra hemma 100% i någon av sina kulturer. Otroligt läsvärd.
July 25, 2020
Dråpligt, utlämnande, sorgligt och fnissigt. Jag fascineras av hur beskrivningarna av exakt samma platser och personer jag själv vuxit upp med är både lika och helt väsensskilda från hur jag såg på det.
March 29, 2022
So, I really can't see this book becoming available in other languages than Swedish, but I'll still write this review in English since a) I really hope I'm wrong, and b) I guess I'm just annoying that way...
"Sverigevänner" roughly translates to "friends of Sweden" (and is usually used about and by those who, shall we say, skew uncomfortably right on the political spectrum). That's not the usage here though. This is, as the subtitle states, the story about how the author and his dad tried to become the most Swedish people on Tjörn (an island off the west coast of Sweden). In the early 90s when the story took place, Tjörn was not what you would call diverse - probably still isn't. In fact, it was homogeneous. At least until the author and his family moved there.
Now, a lot of people have immigration and integration stories worth telling. Nothing really makes this one particularly unique. However, what makes this book amazing is the split narrative. Sanari has tapped his father's contemporary diary entries in sharing their stories, and it truly is something everyone should read. It certainly doesn't hurt that the author's father make some grade-A observations illustrating both the good and bad with Sweden and merely existing in it as an immigrant during this time. He was also good at drawing cogent parallels between his old life in Iran and how things worked there, often providing an understanding viewpoint on things many would see as thoroughly negative.
It's a story of opportunities - and lack thereof - joys and tragedies, shit people and amazing people, and, simply, of trying to fit into and with a society that can be -let's say - pretty rigid (and that's the understatement of the decade, trust me!). In the end, Sanari's father never did quite manage to become Swedish (according to both himself and the author). But he definitely provided every opportunity for the author - who today works as an MD in Stockholm - to succeed where he couldn't (due to a mix of external and internal factors).
In addition to the story itself, the big stand-outs for me are:
1) The idiocy of how bad Sweden is at taking advantage (in a good way, mind) of highly educated immigrants (or Swedes educated abroad for that matter - really trust me on that one!). Not only is it an absolute tragedy for the individual who ends up toiling away at jobs s/he is agonizingly overqualified for, it's an absolute waste of talent/assets for the society as a whole. And,
2) The importance for immigrants and their children to both be offered and to take the opportunity to really become part of their new country. The author's family, after watching the author fall in with small ethnic cliques in the bigger city, forced integration on their children by moving the whole family to a part of Sweden where they were the only immigrants. Naturally, it doesn't have to be that extreme, but integration - even assimilation, which some would prefer we aim for - is entirely dependent on an openness from both parties. And without integration (or assimilation), it can get pretty ugly - as, to some extent, we can see today. Even if it doesn't get ugly, parallel societies are want to form. Which, in turn, create inequalities.
Interestingly, the author also points out the need to welcome the good and challenge the bad of both receiving and arriving cultural components. Similarly, he argues for the importance of holding everyone to the same standards (which, like his school, mine did not). While both are positions I agree with, people on both sides of the political spectrum generally predictably disagrees with parts of either. Nonetheless, Sanari supports his arguments with anecdotal evidence towards the end of the book. And, I think all societies with non-homogeneous populations would benefit from keeping them in mind.
On a personal note, the author and I are roughly of the same age, so it was very interesting to read about his experiences in a Sweden that I myself had a hard time identifying with. He grew up and went to school as essentially the only immigrant in a homogeneous small town on the west coast, I grew up pasty in an east coast suburb where I went to school with predominantly immigrant children. It's something I'm grateful for, but it also provided me with a substantially different frame of reference. (Also, I've since been an immigrant myself - elsewhere - so some of the stuff his father experienced actually resonated better with me than the experiences of my contemporary)
Anyway, I'm clearly recommending this book. However, as much as the author has a lot of insights stemming from growing up "with more melanin" in Sweden, he misses a very important point when drawing parallels with other countries. Namely that injustices and prejudices exist everywhere, but they are not the same everywhere. And it generally results in a distorted image when drawing conclusions and parallels between societies without acknowledging and accounting for this.
That's some serious nitpicking, but it's a good reminder that this is "only" a memoir.
But it is a very enjoyable one!
Highly recommended!
"Sverigevänner" roughly translates to "friends of Sweden" (and is usually used about and by those who, shall we say, skew uncomfortably right on the political spectrum). That's not the usage here though. This is, as the subtitle states, the story about how the author and his dad tried to become the most Swedish people on Tjörn (an island off the west coast of Sweden). In the early 90s when the story took place, Tjörn was not what you would call diverse - probably still isn't. In fact, it was homogeneous. At least until the author and his family moved there.
Now, a lot of people have immigration and integration stories worth telling. Nothing really makes this one particularly unique. However, what makes this book amazing is the split narrative. Sanari has tapped his father's contemporary diary entries in sharing their stories, and it truly is something everyone should read. It certainly doesn't hurt that the author's father make some grade-A observations illustrating both the good and bad with Sweden and merely existing in it as an immigrant during this time. He was also good at drawing cogent parallels between his old life in Iran and how things worked there, often providing an understanding viewpoint on things many would see as thoroughly negative.
It's a story of opportunities - and lack thereof - joys and tragedies, shit people and amazing people, and, simply, of trying to fit into and with a society that can be -let's say - pretty rigid (and that's the understatement of the decade, trust me!). In the end, Sanari's father never did quite manage to become Swedish (according to both himself and the author). But he definitely provided every opportunity for the author - who today works as an MD in Stockholm - to succeed where he couldn't (due to a mix of external and internal factors).
In addition to the story itself, the big stand-outs for me are:
1) The idiocy of how bad Sweden is at taking advantage (in a good way, mind) of highly educated immigrants (or Swedes educated abroad for that matter - really trust me on that one!). Not only is it an absolute tragedy for the individual who ends up toiling away at jobs s/he is agonizingly overqualified for, it's an absolute waste of talent/assets for the society as a whole. And,
2) The importance for immigrants and their children to both be offered and to take the opportunity to really become part of their new country. The author's family, after watching the author fall in with small ethnic cliques in the bigger city, forced integration on their children by moving the whole family to a part of Sweden where they were the only immigrants. Naturally, it doesn't have to be that extreme, but integration - even assimilation, which some would prefer we aim for - is entirely dependent on an openness from both parties. And without integration (or assimilation), it can get pretty ugly - as, to some extent, we can see today. Even if it doesn't get ugly, parallel societies are want to form. Which, in turn, create inequalities.
Interestingly, the author also points out the need to welcome the good and challenge the bad of both receiving and arriving cultural components. Similarly, he argues for the importance of holding everyone to the same standards (which, like his school, mine did not). While both are positions I agree with, people on both sides of the political spectrum generally predictably disagrees with parts of either. Nonetheless, Sanari supports his arguments with anecdotal evidence towards the end of the book. And, I think all societies with non-homogeneous populations would benefit from keeping them in mind.
On a personal note, the author and I are roughly of the same age, so it was very interesting to read about his experiences in a Sweden that I myself had a hard time identifying with. He grew up and went to school as essentially the only immigrant in a homogeneous small town on the west coast, I grew up pasty in an east coast suburb where I went to school with predominantly immigrant children. It's something I'm grateful for, but it also provided me with a substantially different frame of reference. (Also, I've since been an immigrant myself - elsewhere - so some of the stuff his father experienced actually resonated better with me than the experiences of my contemporary)
Anyway, I'm clearly recommending this book. However, as much as the author has a lot of insights stemming from growing up "with more melanin" in Sweden, he misses a very important point when drawing parallels with other countries. Namely that injustices and prejudices exist everywhere, but they are not the same everywhere. And it generally results in a distorted image when drawing conclusions and parallels between societies without acknowledging and accounting for this.
That's some serious nitpicking, but it's a good reminder that this is "only" a memoir.
But it is a very enjoyable one!
Highly recommended!
December 26, 2022
En fin liten bok. Författaren skriver klokt, roligt ibland, ofta melankoliskt eller sorgligt om en iransk familj som kom till Sverige för att börja på nytt. Vilket levnadsöde, att offra allt för sina barn, allt som varit sitt liv och ändå behålla sig själv. Jag tyckte mycket om pappas anteckningar i början av varje kapitel.
June 19, 2024
Så mycket känslor i denna bok! Sorg blandas med humor när Arash beskriver livet efter att ha invandrat till Sverige. Pappans dagboksanteckningar är verkligen så intressanta och spot on. När man själv är uppväxt i Sverige så känns allt som är ’typiskt svenskt’ som en självklarhet. Men att få se dessa självklarheter beskrivas från pappans perspektiv blir ögonöppnande, roligt, men samtidigt sorgligt.
April 19, 2021
Betyg: 4 av 5 - En mycket välskriven, gripande, rolig, sorglig, berörande, tänkvärd, varm, och väldigt bra bok. Rekommenderas varmt.
January 30, 2021
En väldigt fin berättelse om en far och sons inträde i Sverige. Blir väldigt humoristiskt när det beskrivs hur vi svenskar är. Men även så tragiskt hur vidriga vissa är.
Men boken är så väl värd att lyssna på eller att läsa!
Men boken är så väl värd att lyssna på eller att läsa!
March 26, 2022
Sverigevänner är en välskriven och berörande berättelse. Den är humoristisk och intressant men också bitvis tragisk. Jag gillar tonläget som Arash Sanari har, han berättar med kärlek men det finns också en udd i berättandet. Jag både ler och får tårar i ögonen av att läsa Sverigevänner.
Sverigevänner är en skarp iakttagelse av det svenska, Sverige och svenskar. Men det finns inte det minsta fördömande, vare sig av det svenska eller det iranska, eller mot någon individ. Det är sakligt och mitt i prick. Att läsa Sverigevänner gav mig många tankeställare, i synnerhet om det underliggande i det svenska samhället som jag aldrig reflekterat ordentligt över, det som ger svenskfödda ett försprång utan att man behöver vara medveten om det. Det handlar inte om att personerna runt omkring vill annat än väl, men det blir ändå så fel. Trots att jag redan funderar på de här frågorna och har läst andra böcker och texter så får jag nya tankar. Sverigevänner borde vara obligatorisk läsning för många i dagens samhälle.
Betyg: 5-
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
Sverigevänner är en skarp iakttagelse av det svenska, Sverige och svenskar. Men det finns inte det minsta fördömande, vare sig av det svenska eller det iranska, eller mot någon individ. Det är sakligt och mitt i prick. Att läsa Sverigevänner gav mig många tankeställare, i synnerhet om det underliggande i det svenska samhället som jag aldrig reflekterat ordentligt över, det som ger svenskfödda ett försprång utan att man behöver vara medveten om det. Det handlar inte om att personerna runt omkring vill annat än väl, men det blir ändå så fel. Trots att jag redan funderar på de här frågorna och har läst andra böcker och texter så får jag nya tankar. Sverigevänner borde vara obligatorisk läsning för många i dagens samhälle.
Betyg: 5-
https://lottensbokblogg.wordpress.com...
August 6, 2020
Som invandrare i Sverige (från Belgien) såg jag fram emot att läsa om Arash upplevelser när han flyttade till Sverige från Iran för drygt 40 år sedan. Visst finns stora skillnader : de kom inte helt frivilligt och kulturskillnaderna var mycket större. Vi valde medvetet att lämna öllandet, talade redan svenska och hade redan hittat ett jobb. Ändå finns en hel del som är sig lik också, t.ex. om hur svårt det är att få svenska vänner, att Jantelagen är väldigt mycket "alive and kicking", trots att svenskarna önskar tro att så inte är fallet, att det finns ett väldigt svenskt sätt att uppfostra sitt barn osv. det blev intressant läsning dock jag hade förväntat mig lite mer djupgång. Det som nämns är saker man redan vet om svenskarna och den svenska kulturen. Det hade varit mycket roligare med ännu mer anekdoter och exempel. Men rolig att läsa, och sorglig samtidigt.
January 18, 2020
Sverigevänner är en varm och fin bok om hur far och son försöker assimilera sig i ett nytt land. Utanförperspektivet på hur "vi svenskar är", får mig att både skratta igenkännande och känna att vi är jävligt knepiga ibland. Det är nedslående att läsa om hur svårt det är att skaffa jobb med utlandsklingande namn och hur vår välvilja/rasismrädsla leder till integrationshämmande åtgärder i stället för det motsatta. Mycket kloka tankar här; inför som obligatorisk läsning i riksdagen!
May 5, 2020
Jag har längtat efter att få läsa "Sverigevänner" sedan jag först hört talas om den genom tidningen Vi läser. Uppenbarligen var det många som gjorde det. Jag reserverade ett ex på biblioteket och när jag kollade upp en månad efteråt stod jag fortfarande på plats nio. Så exalterad jag blev när jag fick hem mitt eget exemplar från @volanteforlag. Kunde inte hålla fingrarna borta fast jag läste något annat.
Låt mig börja med att berätta vad jag förväntade mig av både titel och den underbara omslagsbilden. Jag trodde att boken skulle vara rolig och berättad på ett rätt klassiskt sätt. Jag hade helt enkelt sett framför mig en jallajalla i bokform, putslustig men utan större djup. Jag har aldrig förr haft så fel om en bok.
Arash och hans pappa Jamshid börjar skriva dagbok samtidigt efter att de under åttiotalet flytt från krigets Iran till Sverige. Familjen blir inledningsvis isolerad, folk är rädda att orten ska tvingas införa böneutrop och klasskamraterna förhåller sig skeptiska till lille Arash som dessutom fått de största glasögonen pappan kunde hitta (för att de inte skulle gå sönder). Men pappan inleder projekt svensk och propsar bland annat på att familjen inte får laga mer än en huvudrätt när de bjuder på middag. Att bjuda på överflöd får inte samma symbolvärde i ett land där alla redan lever i överflöd och dessutom skulle det sätta orimliga krav på den ditbjudna familjen att återgälda generositeten.
Boken är rolig, absolut, Sanari briljerar i sina observationer och jag skrattar många gånger. Men behållningen är i pappans knivskarpa analyser av Sverige och det svenska. Och det är i diskrepansen mellan det jag förväntat mig av en pappa som sätter igång "projekt svensk" och dessa vältaliga, filosofiska smycken till dagboksanteckningar som mina egna fördomar dyker upp. Varför hade jag förväntat mig en pastisch till invandrarman?
Boken är hjärteknipande och avslöjande och får nog många att tänka. Både på små saker som svenska språkets exakthet och på större frågor. Som hur man lyckas på arbetsmarknaden i ett land som har absolut gehör för minsta icke-svenska uttal och beteende. Såtillvida det icke-svenska inte kommer från en svensk, då är det bara bra.
Jag rekommenderar boken skarpt. Passa på också att läs min kollega Jonathan Lundbergs bok med samma namn som handlar om Sverigedemokraternas nätkrig.
Låt mig börja med att berätta vad jag förväntade mig av både titel och den underbara omslagsbilden. Jag trodde att boken skulle vara rolig och berättad på ett rätt klassiskt sätt. Jag hade helt enkelt sett framför mig en jallajalla i bokform, putslustig men utan större djup. Jag har aldrig förr haft så fel om en bok.
Arash och hans pappa Jamshid börjar skriva dagbok samtidigt efter att de under åttiotalet flytt från krigets Iran till Sverige. Familjen blir inledningsvis isolerad, folk är rädda att orten ska tvingas införa böneutrop och klasskamraterna förhåller sig skeptiska till lille Arash som dessutom fått de största glasögonen pappan kunde hitta (för att de inte skulle gå sönder). Men pappan inleder projekt svensk och propsar bland annat på att familjen inte får laga mer än en huvudrätt när de bjuder på middag. Att bjuda på överflöd får inte samma symbolvärde i ett land där alla redan lever i överflöd och dessutom skulle det sätta orimliga krav på den ditbjudna familjen att återgälda generositeten.
Boken är rolig, absolut, Sanari briljerar i sina observationer och jag skrattar många gånger. Men behållningen är i pappans knivskarpa analyser av Sverige och det svenska. Och det är i diskrepansen mellan det jag förväntat mig av en pappa som sätter igång "projekt svensk" och dessa vältaliga, filosofiska smycken till dagboksanteckningar som mina egna fördomar dyker upp. Varför hade jag förväntat mig en pastisch till invandrarman?
Boken är hjärteknipande och avslöjande och får nog många att tänka. Både på små saker som svenska språkets exakthet och på större frågor. Som hur man lyckas på arbetsmarknaden i ett land som har absolut gehör för minsta icke-svenska uttal och beteende. Såtillvida det icke-svenska inte kommer från en svensk, då är det bara bra.
Jag rekommenderar boken skarpt. Passa på också att läs min kollega Jonathan Lundbergs bok med samma namn som handlar om Sverigedemokraternas nätkrig.
January 29, 2025
90% Svensk. Det summerar egentligen min känsla. Som svensk med utomnordisk klingande namn samt mörk hårfärg kommer 100% svensk vara något jag inte kan uppleva. Spelar ingen roll att man är född här, dansar runt stången, tycker om sill och lärde mig segla, fiska och simma i Stockholms skärgård. Jag tillåts inte. Jag kan dock inte säga att det är någonting jag någonsin har strävat efter. Acceptans räcker gott och väl. Jag har fått höra att "du är den svenskaste chilenaren jag mött" ett antal gånger, trots att jag aldrig sett mig själv som chilenare. Arash berättelse om sin uppväxt och hans pappas tankar om segregation sätter ord på min egen uppväxt. Jag har efter att ha läst boken förstått händelser och skeenden från min egen uppväxt och i förlängningen lärt mig mer om mig själv i vuxen ålder. Lärdomar och reflektioner som jag finner nyttiga som förälder till nästa generation "90% Svensk".
Boken har också öppnat upp tankar om mina föräldrar och deras historia, något jag inte hittills inte haft många funderingar över men inte heller har bjudits in till.
Jag har gråtit, skrattat och nickat igenkännande till denna bok. Jag valde ljudboken när jag förstod att det var Arash själv som läste den, vilket privilegium att få höra någon berätta om sitt liv på detta sätt.
Har nu köpt ett antal ex att dela ut till min familj och vänner då alla, i mitt tycke, med liknande bakgrund kan läsa denna bok som en liten guide till sig själva.
Boken har också öppnat upp tankar om mina föräldrar och deras historia, något jag inte hittills inte haft många funderingar över men inte heller har bjudits in till.
Jag har gråtit, skrattat och nickat igenkännande till denna bok. Jag valde ljudboken när jag förstod att det var Arash själv som läste den, vilket privilegium att få höra någon berätta om sitt liv på detta sätt.
Har nu köpt ett antal ex att dela ut till min familj och vänner då alla, i mitt tycke, med liknande bakgrund kan läsa denna bok som en liten guide till sig själva.
July 15, 2020
Det är svårt att recensera den här boken.
Författaren har en bra idé när han tar sin pappas dagböcker till grund för att skildra en iransk invandrares upplevelser i Sverige på 80- och 90-talen, men jag tycker att den är för bitter och ”oemotsagd”. Samtidigt är det ju kontroversiellt om jag som infödd svensk med svenska föräldrar säger ”så där är det ju inte”, men i många delar av boken så är det just så jag tänker. Han beskriver mycket hur svenskar drar alla över en kam och hur, men ser inte hur han själv också gör det när han beskriver hur svensken beter sig.
Den underliggande irritationen över att bli beskriven på ett negativt och bittert sätt gör att jag inte kan uppskatta boken, även om jag tycker flera iakttagelser var intressanta.
Det gör ont att läsa om pappans sorg över hur det blev, och att det är så svårt att komma in i ett främmande samhälle. Enligt min erfarenhet av olika länder och efter att ha pratat med många som flyttat runt, så är docl det svenska samhället inte svårare än något annat att ”komma in i”. Men det är klart att man alltid tror det bästa om sin egen kultur, åt alla håll.
Författaren har en bra idé när han tar sin pappas dagböcker till grund för att skildra en iransk invandrares upplevelser i Sverige på 80- och 90-talen, men jag tycker att den är för bitter och ”oemotsagd”. Samtidigt är det ju kontroversiellt om jag som infödd svensk med svenska föräldrar säger ”så där är det ju inte”, men i många delar av boken så är det just så jag tänker. Han beskriver mycket hur svenskar drar alla över en kam och hur, men ser inte hur han själv också gör det när han beskriver hur svensken beter sig.
Den underliggande irritationen över att bli beskriven på ett negativt och bittert sätt gör att jag inte kan uppskatta boken, även om jag tycker flera iakttagelser var intressanta.
Det gör ont att läsa om pappans sorg över hur det blev, och att det är så svårt att komma in i ett främmande samhälle. Enligt min erfarenhet av olika länder och efter att ha pratat med många som flyttat runt, så är docl det svenska samhället inte svårare än något annat att ”komma in i”. Men det är klart att man alltid tror det bästa om sin egen kultur, åt alla håll.
November 15, 2021
Цікава книжка про те як інтелігента сім‘я з Ірану щосили намагалась інтегруватись в шведське суспільство. Написано дуже влучно та допомагає краще зрозуміти шведське суспільство і чому деякі речі відбуваються так і не інакше. Історія розгортається здебільшого наприкінці вісімдесятих - початку дев‘яностих але деякі фундаментальні моменти все ще актуальні і співпадають з моїм власним досвідом життя в Швеції. Наприклад про шведську мову: шведи твої знайомі будуть хвалити твою шведську мову і казати, який ти класний і як швидко і гарно ти її вивчив, але в реальному житті в буденних ситуаціях місцеві моментально почують, що ти іноземець, якою б ідеальною не була твоя граматика та вибір слів, та перейдуть на англійську. І багато таких нюансів гарненько розписано в цій книжці.
June 7, 2020
Pappans texter är det stora behållningen. Helt klart 3-4 stjärnor. Resten är rätt förutsägbar men små mysig. Läste mest för att filmrättigheterna blivit sålda. Kan nog bli någon sorts Yalla Yalla 2.0 och det är väl trevligt.
December 22, 2020
Mycket tänkvärd.
July 31, 2022
Underbar pärla! Otroligt rolig, allvarlig och lite sorgesamt. Som ett kinderegg.
August 17, 2022
Innblicksgivande, välskriven, och humoristisk, inte minst för någon som inte bor i Sverige året runt.
July 16, 2023
Jag gillar den även om den bitvis får mig att skämmas lite, trots att Jamshid förmodligen skulle tycka att det är fel av mig. Men både han och Arash sätter fingret på så många saker som är typiskt svenska och som får mig att inse hur svårt det måste vara att komma in i det svenska samhället. Sorgligt med tanke på hur enkelt jag skulle vilja att det vore. Tänkvärd!
December 30, 2021
Jamshids dagboksinlägg och hur han beskriver sin upplevelse av att vara fängslad i sin tillvaro, är oerhört gripande. Dagboksinläggen och intervjun på slutet är fantastiskt intressanta men rör en också till tårar. Författarens egna perspektiv är ofta även de intressanta men har kanske fler representanter i kulturen/media idag, medans faderns ger en (åtminstone för mig) sällsynt inblick i en grupp/generations upplevelser.
Enda egentliga kritiken är att det ibland var lite väl krystat språk med tex. ”kuriöst” och ”detektera”, vilket hackade flytet i läsningen något.
Sammantaget en jättefin och mycket intressant bok.
Enda egentliga kritiken är att det ibland var lite väl krystat språk med tex. ”kuriöst” och ”detektera”, vilket hackade flytet i läsningen något.
Sammantaget en jättefin och mycket intressant bok.
January 28, 2020
En bok om hur migration kan gå till och upplevas. Många bra och talande situationer finns beskrivna. Men det finns inte direkt något driv i berättelsen. En helt ok bok men det blir lite tråkigt i längden.
July 20, 2020
En mysig bok som jag tror med fördel läses och diskuteras tillsammans med andra. Pappans anteckningar är pricksäkra och leder till mycket skratt och förskräckelse. Jag tycker om att boken inte är svartvit, utan att de bra och dåliga sidorna av allt som diskuteras visar just hur svårt kultur är.
Read
June 27, 2021En unik bok som fångar in så många människors tankeliv och känslor. Som andra generationens invandrande iranier har den här boken både väckt nya och bekräftat gamla tankar. Det är en fin bok som både invandrare och etniska svenskar bör läsa för att kanske förstå varandra lite bättre.
December 20, 2022
fin, klok, sorglig
tyckte om den väldigt mycket
tyckte om den väldigt mycket
February 6, 2024
denna e ait, lite för kort för att ja verkligen skulle connecta med mig
May 23, 2021
När Arash och hans familj flyttar till Sverige i slutet på 80-talet kickstartar hans pappa Jamshid genast igång "Projekt Svensk". Familjen söker sig till Tjörn där det inte finns några invandrare för att de lättare ska kunna assimileras in i samhället, något som dock visar sig bli ganska tufft. Arash beskriver att en del av hans tidiga barndom var väldigt ensam och präglades av ett utanförskap - fram till dess att han en dag helt plötsligt både spelar bandy och fotboll tillsammans med de andra grabbarna på gatan. Men även om ensamheten slutar där så kom ett visst utanförskap ändå att fortsätta upp i åldrarna. För en vuxen finns det däremot inte riktigt något motsvarande sätt att ta sig in i en samhörighet såsom fotboll är för ett barn… Boken växlar mellan pappa Jamshids dagboksanteckningar från den här tiden med Arashs egna berättelser och reflektioner. Det blir en briljant inblick i hur två skilda generationer upplever vardagen och samhället. Boken är bitvis väldigt smärtsam men också så sjukt rolig, helt omöjlig att lägga ifrån sig. Rekommenderar den till alla!
Displaying 1 - 30 of 78 reviews