I mitten av 00-talet var Sverigedemokraterna ett litet, impopulärt och dåligt organiserat parti. De var illa sedda och ökända för sina demonstrationer på 90-talet, som ofta urartade i våldsamheter.
Femton år senare är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. I riksdagsvalet 2018 fick de 17,5 procent. 1,1 miljon väljare röstade på partiet.
De har vuxit i varje val men är fortfarande illa omtyckta av många. Inget annat parti väcker så starka känslor.
Men de är i centrum av debatten. Två val i rad har nu slutat med hot om extraval och rekordlånga regeringsförhandlingar som följd av Sverigedemokraternas framgångar. Den politiska geografin har ritats om och skapat förvirring.
Hur har detta varit möjligt? Hur har Sverigedemokraterna kunnat växa så fort och varför har de andra partierna inte kunnat göra något åt det?
I In klampar Jimmie Sverigedemokraternas entré i politiken intervjuas ledande politiker som varit med under den här tiden; från Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och andra partier. Vi möter också de som lämnat sina gamla partier för att ansluta sig till Sverigedemokraterna. Vad är det som har lockat?
Pontus Mattsson är journalist. Han har arbetat som politikreporter på Sveriges Radio och Sveriges Television i många år och följt Sverigedemokraterna länge. Han har gjort flera tv-dokumentärer om svensk politik och skrivit boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (2009).
Något så oväntat som en till synes helt objektiv beskrivning av ett skeende, parat med enskilda, tydligt deklarerade personers, subjektiva upplevelser och åsikter. På så sätt ett välbehövligt inslag på annars så emotionellt styrd arena. Däremot så tillförde den inte så mycket nytt utan en genomgående ”old news”-känsla.
Pontus Mattsson har tidigare skrivit en bok om SD: Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Det här är inte en bok om Sverigedemokraterna utan snarare en bok om hur det svenska politiska systemet har påverkats av Sverigedemokraterna och hur olika aktörer har försökt hantera partiets framväxt. Alla tillfrågade har inte velat medverka, vilket gör att boken möjligen får en viss slagsida, men för den som vill ha en bild av hur tunga svenska politiska aktörer har brottats med sitt förhållningssätt till SD så är den av intresse.
Det som framkommer är att så gott som alla intervjuade framhåller ett djupt ideologiskt avstånd till SD. Somliga, som Mona Sahlin och Ardalan Shekarabi, beskriver det som att de i princip inte ansåg sig kunna göra annat än angripa SD av djupt moraliska skäl. Andra beskrivs på samma sätt även om de inte medverkar i boken själva: Moa Berglöf beskriver hur hon, som var Reinfeldts talskrivare just då, såg hur Reinfeldt helt enkelt inte kunde förmå sig själv att tiga när Jimmie Åkesson gick upp i talarstolen i riksdagen, trots att de hade kommit överens om det innan.
I slutet av boken resonerar Mattsson om att det här uttryckta ideologiska avståndet kan innebära ett problem för det tänkta konservativa blocket i framtiden. Den delen är intressant och hade gärna fått utvecklas mer, men det är nog ett ämne för en annan bok.
En bok om Sverigedemokraterna som jag skulle beskriva som hyfsat objektiv, vilket förvånade mig då den är skriven av en journalist som annars jobbar åt SVT. Boken består av intervjuer med Sverigedemokrater på olika nivåer, med fokus på vad som attraherat dem till partiet, samt intervjuer med deras politiska motståndare, då med fokus på hur de har valt att hantera Sverigedemokraterna. Den allmänna känslan som boken förmedlar är att Sverigedemokraterna är ett parti som inte speciellt skiljer sig från andra svenska partier, något som i alla fall delvis har att göra med valet att börja historien vid partiets riksmöte 2007, med goda tidsmarginaler till partiets mer kontroversiella rötter.