Jag hyser en stor nyfikenhet gentemot den franska revolutionen och den tidsperioden. Så den här boken passade mig utmärkt. Det var intressant att få se att det fanns en, relativt stor, svensk koppling till revolutionen och Frankrike. Relationen mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette är lika vacker och tragisk nu som då. Jag känner verkligen för dem, och jag fann mig själv önska att kungafamiljen skulle lyckas med sin flykt, även om jag redan visste hur det skulle sluta. Någon annan som förmodligen också hade samma förhoppningar är författaren, som jag får intrycket av är en stor beundrare av den gamla franska monarkin, och det sätter sin prägel på boken. Något som kan vara värt att hålla i åtanke när man läser boken.
Om jag någonsin får möjligheten att åka till Paris så måste jag definitivt fika på Café Procope. Jag får inte glömma min frygiska mössa bara.