Kungen av Sverige är på besök, Paris dansar och ler. Men allt är inte glittrande glamour. I fattigkvarteren är misären utbredd, och i hovets kulisser finns krafter som vill väcka en radikal förändring. Folket gör uppror och kräver frihet, mänskliga rättigheter och blod.
"I skuggan av giljotinen" levandegör den franska revolutionen och skildrar de många svenskar som befinner sig i händelsernas centrum. Den svenska ambassaden förvandlas till revolutionär samlingsplats och kungaparet flyr från sin egen huvudstad, med hjälp av drottningens vän Axel von Fersen. Gustav III planerar en invasion för att återställa den gamla ordningen. Samtidigt början Jean Baptiste Bernadotte en resa som ska föra honom ända till den svenska tronen.
Jag hyser en stor nyfikenhet gentemot den franska revolutionen och den tidsperioden. Så den här boken passade mig utmärkt. Det var intressant att få se att det fanns en, relativt stor, svensk koppling till revolutionen och Frankrike. Relationen mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette är lika vacker och tragisk nu som då. Jag känner verkligen för dem, och jag fann mig själv önska att kungafamiljen skulle lyckas med sin flykt, även om jag redan visste hur det skulle sluta. Någon annan som förmodligen också hade samma förhoppningar är författaren, som jag får intrycket av är en stor beundrare av den gamla franska monarkin, och det sätter sin prägel på boken. Något som kan vara värt att hålla i åtanke när man läser boken.
Om jag någonsin får möjligheten att åka till Paris så måste jag definitivt fika på Café Procope. Jag får inte glömma min frygiska mössa bara.
Fascinerande ämne och därmed även bitvis intressant. Något svamlande och återupprepande, men det allra största problemet är att boken tyvärr full med faktafel och mycket annat som är missvisande eller alldeles för ensidigt.
Ett exempel kan vara inkluderandet av myten att doktor Guillotin skulle ha dött av sin egen uppfinning, vilket inte stämmer dels för att han dog mycket senare och av naturliga orsaker, och dels för att han inte alls uppfann den. Vidare är det missvisande med misslyckandet att förklara att anledningen till att han överhuvudtaget var inblandad var som stark motståndare till dödsstraffet.
Ett annat exempel är att påstå att valet av Capet som efternamn för den tidigare kungafamiljen ”sannolikt var på grund av okunskap”, vilket är ett av många exempel där folket och revolutionärerna tolkas så ogeneröst som bara möjligt. (Capet var såklart sista efternamnet som kungafamiljens förfäder haft, medan Bourbon var en titel.)
Detta bara två exempel av många och kan kanske tyckas vara småsaker, men problemet ligger i att det är någonting som definitivt bör fastna i en faktakoll.