Osuđena na osam godina, piše Hella Hell u ženskom zatvoru svoja "priznanja". Na početku svojih 40-tih, uspješna poduzetnica na području marketinga, razvedena majka 14-godišnje Lole, Hellu muči velik životni problem: pali se na mlade muškarce - što mlađe to bolje. Zaljubljuje se u Jockea, sina svoje prijateljice Regine, s kojim provodi ljeto u Francuskoj. A kad do njih stigne vijest o iznenadnoj smrti Regine, Hela kreće u slatki život da bi dječaku olakšala bolove nakon smrti majke. Pritom je, međutim, nešto previdjela...
ENG: Unni Drougge is a Swedish writer and journalist, currently living in Stockholm. She grew up in a family of medical doctors, and has since worked in kibbutz, studied psychology and lived in an alternative community. She used to be married to chief editor Mats Drougge, and they have five children. She is divorced.
According to Drougge you have to shock and to write provocatively to get attention in the social media; She's said that she needed a job and wanted to gain power that couldn't be taken away from her. She knew the mechanics of the media and its' interests in provocation - so she decided to dress up and speak up like a bitch.
FI: Unni Drougge (s. 1. huhtikuuta 1956 Lund) on ruotsalainen kirjailija ja toimittaja, joka asuu nykyisin Tukholmassa. Hän varttui lääkäriperheessä ja on työskennellyt kibbutzissa, opiskellut psykologiaa ja elänyt vaihtoehtoyhteisössä. Hän on ollut naimisissa päätoimittaja Mats Drouggen kanssa ja heillä on viisi lasta. Drougge otti eron miehensä väkivaltaisuuden takia.
Drouggen mukaan mediayhteiskunnassa on huomion saadakseen shokeerattava ja kirjoitettava raflaavasti: "Tarvitsin töitä ja halusin sellaista valtaa, jota ei pystytä ottamaan minulta pois. Tiesin median mekaniikan ja sen kiinnostuksen raflaaviin asioihin. Niinpä päätin pukeutua ja puhua kuin bitch."
Obehaglig skildring (dock kanske det kan betraktas som ett bevis på att författaren verkligen har lyckats?). Språkbruket är FÖRFÄRLIGT, skämskuddeskämskuddeskämskudde.
Det intressanta med denna boken tyckte jag var att den vänder på en del perspektiv. Hella Hell har inget ”typiskt kvinnligt beteende” och därför hajar man till. Hon har definitivt en empatistörning och beter sig i någon mån som en psykopat, och jag finner det intressant att hon också är kvinna. Jag har inte stött på så många exempel på kvinnliga psykopater i populärkulturen (eller verkliga livet) jämfört med män. Att hon dessutom är pedofil och kvinna ger ett annorlunda perspektiv.
Boken är skriven med en slags ”grov” eller lite mörk humor uppfattar jag det som. Och på något sätt får man sympati för Hella - fastän hon ur ett objektivt perspektiv är helt rubbad! Detta tror jag tack vare att boken är skriven utifrån Hellas perspektiv och när man får följa hennes tankegångar får man sympati för dem och invaggas i en känsla för att hon i vissa lägen har rätt. Skickligt av författaren att lyckas med det. Intressant att jämföra med Nabukovs Lolita också, där rollerna är ombytta (äldre man med ung flicka). Vissa saker hade jag dock svårt för med Hella och drog liksom ner trovärdigheten för mig, men å andra sidan kanske det är positivt att jag inte kunde relatera till Hella i alla lägen, att hon kanske inte var meningen att vara 100% trovärdig?
Språket fastnade jag inte alls för, tyckte i början det var hemskt. Jag störde mig i början på Hellas överdrivet invecklade sätt att formulera sig på med många ord och metaforer, men det var det som sedan bidrog till det humoristiska draget. Hela hon är på något sätt överdriven och det är bland annat det som gör det humoristiskt. Boken var dock väldigt lättläst.
Jag hade nog inte valt själv att läsa den här boken, men det är det roliga med bokklubbar, man får läsa sånt man inte vanligtvis valt. Var kul att få en annorlunda läsning.
Haha ja. Vad fan var detta 😅 Jag har läst mångt och mycket om olika former av övergrepp och pedofili genom åren - men då ALLTID mannen som förövare. I början tänkte jag inte fortsätta på denna bok för det var för äckligt? Obehagligt? Konstigt? Vidrigt? SJUKT? Vilket språk. Vilka fantasier. Vad sker? Men sen började jag reflektera över min egen reaktion? Jag blev äcklad på ett helt annat sätt än när jag läser om mäns våld. Att läsa en sjuk kvinnas tankar och fantasier, moderskap och hennes förhållande med en 13 årig kille som hon manipulerar, våldtar, groomar - det skiljer ju sig i sak inte från männen? Mitt narrativ blev helt fuckat? Kvinnor är inte såhär? Är jag feminist eller antifeminist om jag inte kan hantera detta perspektiv? Och därför valde jag fortsätta läsa. Efter denna reflektion kunde jag se och höra berättelsen mer objektivt. Jag vande mig med Hella Hells förfärliga språk, handlingar och extrema humor. Berättelsen blev därför rolig. Och hemsk såklart. Men kunde omfamna den på det sättet jag tror författaren önskat. Gick från total chock till en form av personutveckling. Intressant! Har nån annan läst/vill läsa så diskuterar jag gärna! Rolig bok till bokklubb skulle jag tro!
Tillägg: Intressant att läsa hur ett utbyte av makt ändå kan utspela sig under sådana förhållanden. Pojken har en urusel kvinnosyn från start. Han utnyttjas och utsätts av en äldre kvinna, men stundvis utövar makt tillbaka. Han brukar ett indoktrinerat kvinnofientligt språk och har styrkan och maken att våldta Hella tillbaka. Pojken upplevs av Hella som ett subjekt genom hela berättelsen, fast Hella alltid är ett objekt för honom?
Alltså, den här boken är jäkligt bra men också jäkligt sjuk. Vissa delar gör att jag börjar fundera på om det är författarinnans egna fantasier som får ta plats. Jag hoppas verkligen att det inte är så. När det gäller pedofili hör man mest om män som ger sig på barn, både flickor och pojkar. Den här boken skiljer sig helt klart från den stereotypa storyn, det är en kvinna som är förövaren. Och hon är, i boken och inför sig själv, öppen med sin störda läggning. Det verkar som Hella vet att hon gör fel när hon utnyttjar barnen på det sätt hon gör, men hon kan inte styra det. Jag kan ju tycka att hon borde sökt hjälp innan hon rörde något barn. Men visst, det är nog inte det lättaste att söka hjälp för. Boken är välskriven samtidigt som den är skriven på ett sätt som får obehaget att krypa längs min ryggrad. På det sättet har Unni Drougge verkligen lyckats, hon har fått mig att känna.
The story was kind of interesting, but the way it was written..... I do realize that when you write in the first person, you write like the character would, but it was... way too many Latin and French phrases for me. And too much stayed unclear. Also, the Latvian translation was horrible. I'm not sure, maybe I would have liked it better if I read it in some other language.
It took me a while to get into it due to an intriguing but unfocused language. I appreciate the story and the characters but, since we know where the book is going in the end, it fails to keep me engaged at all times. But the musings of an elder woman being obsessed (and deranged by) a younger boy makes it worth at least a quick read.