Ingra är fast på Tobbes gård med Erik Skog och hans team. Allting pekar på att trollens skatt inte är långt borta. Men vädret har vänt ut och in på sig själv, gått från minus- till plusgrader i ett slag, och ett ihållande regn ställer till problem i den djupa skogen. Om skatten ska hittas är det bråttom. Sveriges ofrivilliga isolering håller på att brytas och omvärlden tränger sig på.
Blodkraxa är fortsättningen på Snösommar, och den tredje och avslutande delen i trilogin om Arvet efter Kaiser. Första delen Kleptomania belönades med Göteborgs Stads Litteraturpris 2016.
I den avslutande delen i trilogin Kaiserarvet håller den magiska fimbulvintern på att släppa sitt grepp om landet. I dess ställe kommer ett evigt regn. Sveriges isolering håller på att brytas och flera olika intressenter rör sig mot Fryleskogen där trollens guldskatt ska finnas.
Blodkraxa är en betydligt tätare bok än föregångarna, handlingen, förutom en kort pendang, utspelar sig under några få dagar. Till skillnad från del två, Snösommar, är den aldrig seg, tvärtom är det en bladvändare som jag plöjde på några kvällar.
Tyvärr gör all action att det som var starkast i de föregående böckerna, världsbygget, får stryka på foten. Vissa spännande idéer introduceras helt kort utan att fördjupas, som Vatikanens egen trolljägare Fader Meck som rest till Sverige i sällskap med två nunnor och jakthundarna Samael och Adonai. Det virras runt en hel del i skogen och inne i trollberget. Ibland undrar jag om Hård inte riktigt vet var berättelsen är på väg och därför följt Raymond Chandlers berömda råd "When in doubt have a man come through a door with a gun in his hand."
Varken Blodkraxa eller Snösommar är några dåliga böcker, men det är fortfarande Kleptomania med sitt fascinerande världsbygge som är seriens starkaste del.