What do you think?
Rate this book
Samlade skrifter #I
Samlade skrifter I: Ur de älskandes liv; Bilder; De utsatta
Birgitta Trotzig (1929 2011) är en unik röst i svensk litteratur. Med en säregen poetisk pregnans kastar hon ett skoningslöst men samtidigt förlåtande ljus över människolivet. Prosa och lyrik, essäistik och debattinlägg hennes texter har alltid ett omisskännligt tilltal.
Samlade skrifter ges ut i tretton band. De första sju banden rymmer de skönlitterära verk Trotzig själv lät publicera, samtliga försedda med en nyskriven kommentar. I de två följande banden samlas alla hennes tryckta artiklar, essäer, förord, debattinlägg och andra texter om litteratur, konst, tro och politik. Återstående band omfattar tidigare opublicerat material, såväl skönlitterära texter som dagböcker och utkast.
Det första bandet av Samlade skrifter innehåller författarens tre första böcker: Ur de älskandes liv (1951), Bilder (1954) och De utsatta (1957).
Med ett förord av författaren Agneta Pleijel och kommentarer av litteraturforskarna Anna Cavallin, Daniel Pedersen och Ulf Olsson.
Samlade skrifter ges ut i tretton band. De första sju banden rymmer de skönlitterära verk Trotzig själv lät publicera, samtliga försedda med en nyskriven kommentar. I de två följande banden samlas alla hennes tryckta artiklar, essäer, förord, debattinlägg och andra texter om litteratur, konst, tro och politik. Återstående band omfattar tidigare opublicerat material, såväl skönlitterära texter som dagböcker och utkast.
Det första bandet av Samlade skrifter innehåller författarens tre första böcker: Ur de älskandes liv (1951), Bilder (1954) och De utsatta (1957).
Med ett förord av författaren Agneta Pleijel och kommentarer av litteraturforskarna Anna Cavallin, Daniel Pedersen och Ulf Olsson.
412 pages, Hardcover
First published August 7, 2019
2 people are currently reading
25 people want to read
About the author
Birgitta Trotzig
55 books24 followersBirgitta Trotzig was a Swedish writer who was elected to the Swedish Academy in 1993. She was one of Sweden's most celebrated authors, and wrote prose fiction and non-fiction, as well as prose poetry.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
Read
May 28, 2020Birgitta Trotzig - Samlade skrifter I: Ur de älskandes liv | Bilder | De utsatta, Bokförlaget Faethon 2019. Förord: Agneta Pleijel. Kommentarer: Anna Cavallin, Daniel Pedersen och Ulf Olsson.
Det här är den första av planerade 13 volymer av Birgitta Trotzigs (1929-2011) samlade skrifter. Och här snackar vi kulturgärning deluxe! Trotzigs betydelse för modern svensk prosa går inte att överskatta. Att tänka sig exempelvis en Mare Kandre (som i sin tur inspirerat så många) utan en Trotzig är omöjligt. Den som tror att författaren är för smal/för ung/för modern etc för att föräras en samlad utgivning får helt enkelt göra sin hemläxa och ställa sig i skamvrån. Alla vi andra, med snille och smak, hänger istället på låset.
Debutboken från 1951 är nog det verk som sticker ut mest i produktionen. Det är inte konstigt. Få har en egen röst färdig så tidigt. Christina Bergil skriver också i sin Trotzig-studie Mörkrets motbilder att Ur de älskandes liv är ”med dess eteriska atmosfär och hypersensibla registrering av flyktiga själsprocesser, ett verk som tydligt avviker både från Trotzigs senare berättelser och från hennes prosalyrik”. Och författaren själv påpekar i en senare text (Hållpunkter, hösten 1975 ur boken Jaget och världen, 1977) att debutboken ”var avsedd som rent ’estetisk’” och att ”boken själv (...) var lösningen”, alltså att den ”i sig innebar en etik, en etisk bearbetning av verklighetsförhållandet”. Kritikern Bengt Holmquist förstod detta och skrev att debutanten ägde en ”fenomenal, nästan skrämmande estetisk begåvning”. När jag nu läser och förundras kan jag inte annat än hålla med. Även om den äger en ton — finlemmad på ett sätt hon aldrig skulle återvända till — som skiljer sig från framtida verk är det ingen tvekan om att vi redan har med en fullfjädrad författare att göra.
I Ur de älskandes liv får vi, i tre olika avdelningar, följa unga flickor på väg att bli kvinnor. Kropp, sexualitet, femininitet och äckel är centrala teman. Liksom konstnärskap, utanförskap, tomhet; ”Dag efter dag var hennes väsen endast ett nerisat hölje; det innersta i henne var tomhet”. Det är som om dessa flickor betraktar världen genom en slöja. Allt tycks främmande, avlägset, även den egna kroppen. Jag kommer att tänka på Åsa Nelvin. Det mustiga, köttiga språk som senare ska bli hennes signum skymtar i formuleringar som: ”Skriket smakade surt som kräkningar”, ”tankarna slog upp som bölder i honom”, ”den feta grå smutsen grodde som mögel ur hennes hud”, ”den minsta rörelse tycktes som ett knivbett i tystnaden”. Med intresse noterar jag också hur noga hon redan här arbetat med kommatering, ett slags meningarnas arkitektur. Det är med lätthet och ångestkryddat välbehag man tar sig igenom debutverkets blotta hundratalet sidor.
Uppföljaren Bilder (1954) är något helt annat. För det första handlar det här om prosalyrik, i 38 korta texter uppdelade i tre avdelningar. Och här börjar vi också känna igen vår Trotzig (eller jag min). Det märgfulla språket, den hårda kristendomen, kroppen, smärtan, tiden, döden, mörkret. Det börjar med barnet, det betraktande barnet som ”vilar i sitt tysta bo av kött, varmt och bottenlöst”. Vidare den vakande modern, med ”tungt och stilla” ansikte och det döda barnet; ”en vaxartad, underlig, iskall frukt”. Vi möter bydåren, de älskande, eremiten, den havande och den döende. Med mera.
Det är svårt att inte betrakta dessa ”bilder” som tavlor, eller som ekfraser; studier av konstverk som i sin tur speglar människan som ser på dem. Bildkonst i bokstäver. Prosalyrik som självterapi. Det är en kall, hård, kompromisslös värld som speglas. Eremitens ”hjärta är fyllt av mätt, besk tomhet” och natten ”mal långsamt sönder hans skrik mellan sina väldiga käkar”. Det är inget för sillmjölkar det här. Det är träck och ben och maskar och mörka stenar. Bara mystikens paradoxer ger hopp om andhämtning och skärvor av ljus (”lysande mörker”), och kanske i själva poesin kan något annat, evigt anas; ”En ängel satt på taket till apoteket, och hans ansikte blixtrade av eld som en hel solnedgång”.
I tredje delen, pietà (den enda betitlade), följer vi Kristus sista dagar (”Kristi lidandes historia”), från Judas förrädaren, över Jesu ångest i Getsemane trädgård — så djup att hans svett ”droppade som blod ner på marken”, Luk 22:44 — och Golgatavandring till korsfästelse och uppståndelse. Det är gripande läsning. Drabbande. Fysisk, rentav. Få andra än Trotzig skulle väl ge en Kristusbild som denna:
”Den pryglade förs ut och förevisas för folket.
Han är naken, och hans kön hänger skälvande mellan låren.
En löjlig mantel klibbar vid hans axlar.
Man trycker en taggig krans djupt ner i hans panna: den plågades ögon har en slö blick. Flugorna surrar över såren. Det rycker i hans lemmar som i ett djurs.”
Man kan nästan känna stanken. Hon skriver med sådan kraft och inlevelse att det kan få den mest gudlöse ner på knä och Mel Gibsons The Passion of the Christ framstår med ens som ett avsnitt av Hem till gården. Daniel Pedersen skriver också klokt i sin kommentar att bilderna inte bara ska betraktas, utan ”tvärtom ska man leva sig in i dem och läsa dem med den innerlighet som Trotzig laddat dem med”. Att läsa hennes texter är att leva med hennes texter.
De utsatta, från 1957, är den första mer traditionellt berättande romanen och med sina knappa tvåhundra sidor den längsta av dessa tre verk. Den blev också hennes större genombrott hos såväl kritiker som läsare. Nu ska kanske det där med ”traditionellt” tas med en nypa salt, då det är ett trassligt och fragmentariskt modernistiskt narrativ vi har framför oss. Och ”roman” hade Trotzig själv protesterat mot. För henne var en roman ”en kommersialiserad form av litteratur, förknippad med en borgerlig medelklass, och ägnad dess förströelse”. De utsatta fick istället undertiteln En legend.
De utsatta utspelar sig i södra Sverige i slutet av sextonhundratalet, mot bakgrunden av det svensk-danska kriget 1675-1679. Det är tung, fattig (”Nu åt man valpsoppa och råttstuvning”), lerig, skitig vardag som skildras. Byar bränns och varje födsel är ett hot mot såväl barn som mor. I centrum för berättelsen står Kyrkoherde Isak Graa i Tosteberga och Ljungby socknar. Barn föds, djur slaktas och bybor frälses. Men ingen tro utan tvivel: ”Vem var Jesus Kristus? Det var namnet på ett mörker.” Och det går dåligt för Isak Graa. Han blir, på tveksamma grunder, ”avsatt från sitt ämbete och förlustig alla medborgerliga privilegier”. Han förråds av sin egen son, hamnar snart i en stadigt nedåtgående cirkel av fattigdom, förnedring och elände och landar, efter en tid som tiggande lösdrivare, till slut på dårhuset. ”Och på jorden gick människorna och var tomma och onda.”.
Det kan tyckas som ett tröstlöst mörker utan ände — och Trotzig har också genom åren kritiserats för att vara allt för mörk och pessimistisk — och inte är det klackarna i taket direkt, men i ett par centrala stycken i slutet av boken spelar barn en viktig roll, som kan tolkas som ett slags hopp eller pånyttfödelse. Kristna motiv saknas för övrigt inte, och vill man kan man här och var hitta spår av tänkare som Simone Weil, Johannes av Korset, Søren Kierkegaard och Martin Buber. För att inte tala om Dostojevskij.
Birgitta Trotzig har en helgad plats under det som jag brukar tagga #christianpessimism, mitt alldeles egna påhitt (hint: det börjar med Job och Predikaren), men förmodligen skulle hon ha protesterat mot det också. Oavsett vad visar dessa hennes tre första verk på en enorm stilistisk integritet och ett eget språk. En förvånansvärt mogen författare som går sina egna stigar från början, utan att snegla på trender. Det går inte att inte ta henne på allvar. Och jag instämmer gärna i Sara Lidmans ord (ur en recension av De utsatta 1958) om att ”läsaren tiger och blygs och lyssnar darrande som en uppskärrad hedning”.
Själv menade Trotzig att allt inte alls var nattsvart (privat beskrivs hon dessutom som en person med stor humor) och talade rakt och ödmjukt om sitt skrivande i en intervju för Svenska Dagbladet 18 maj 1992: ”Jag skildrar ju ingenting. Jag arbetar med hela livsmassan, i den ingår glädjen och sorgen, det hela. Jag skriver för att se, jag ser en bild och skriver och skriver för att komma fram till vad det är.”.
Hur imponerande de här första verken än är har vi faktiskt ännu maffigare böcker att vänta, och inte bara prosa och prosalyrik, utan även en essäistik som hör till landets främsta. Det är alltså bara att hänga med från början och fröjdas — otåligt! — åt att tolv volymer till är att vänta.
Det här är den första av planerade 13 volymer av Birgitta Trotzigs (1929-2011) samlade skrifter. Och här snackar vi kulturgärning deluxe! Trotzigs betydelse för modern svensk prosa går inte att överskatta. Att tänka sig exempelvis en Mare Kandre (som i sin tur inspirerat så många) utan en Trotzig är omöjligt. Den som tror att författaren är för smal/för ung/för modern etc för att föräras en samlad utgivning får helt enkelt göra sin hemläxa och ställa sig i skamvrån. Alla vi andra, med snille och smak, hänger istället på låset.
Debutboken från 1951 är nog det verk som sticker ut mest i produktionen. Det är inte konstigt. Få har en egen röst färdig så tidigt. Christina Bergil skriver också i sin Trotzig-studie Mörkrets motbilder att Ur de älskandes liv är ”med dess eteriska atmosfär och hypersensibla registrering av flyktiga själsprocesser, ett verk som tydligt avviker både från Trotzigs senare berättelser och från hennes prosalyrik”. Och författaren själv påpekar i en senare text (Hållpunkter, hösten 1975 ur boken Jaget och världen, 1977) att debutboken ”var avsedd som rent ’estetisk’” och att ”boken själv (...) var lösningen”, alltså att den ”i sig innebar en etik, en etisk bearbetning av verklighetsförhållandet”. Kritikern Bengt Holmquist förstod detta och skrev att debutanten ägde en ”fenomenal, nästan skrämmande estetisk begåvning”. När jag nu läser och förundras kan jag inte annat än hålla med. Även om den äger en ton — finlemmad på ett sätt hon aldrig skulle återvända till — som skiljer sig från framtida verk är det ingen tvekan om att vi redan har med en fullfjädrad författare att göra.
I Ur de älskandes liv får vi, i tre olika avdelningar, följa unga flickor på väg att bli kvinnor. Kropp, sexualitet, femininitet och äckel är centrala teman. Liksom konstnärskap, utanförskap, tomhet; ”Dag efter dag var hennes väsen endast ett nerisat hölje; det innersta i henne var tomhet”. Det är som om dessa flickor betraktar världen genom en slöja. Allt tycks främmande, avlägset, även den egna kroppen. Jag kommer att tänka på Åsa Nelvin. Det mustiga, köttiga språk som senare ska bli hennes signum skymtar i formuleringar som: ”Skriket smakade surt som kräkningar”, ”tankarna slog upp som bölder i honom”, ”den feta grå smutsen grodde som mögel ur hennes hud”, ”den minsta rörelse tycktes som ett knivbett i tystnaden”. Med intresse noterar jag också hur noga hon redan här arbetat med kommatering, ett slags meningarnas arkitektur. Det är med lätthet och ångestkryddat välbehag man tar sig igenom debutverkets blotta hundratalet sidor.
Uppföljaren Bilder (1954) är något helt annat. För det första handlar det här om prosalyrik, i 38 korta texter uppdelade i tre avdelningar. Och här börjar vi också känna igen vår Trotzig (eller jag min). Det märgfulla språket, den hårda kristendomen, kroppen, smärtan, tiden, döden, mörkret. Det börjar med barnet, det betraktande barnet som ”vilar i sitt tysta bo av kött, varmt och bottenlöst”. Vidare den vakande modern, med ”tungt och stilla” ansikte och det döda barnet; ”en vaxartad, underlig, iskall frukt”. Vi möter bydåren, de älskande, eremiten, den havande och den döende. Med mera.
Det är svårt att inte betrakta dessa ”bilder” som tavlor, eller som ekfraser; studier av konstverk som i sin tur speglar människan som ser på dem. Bildkonst i bokstäver. Prosalyrik som självterapi. Det är en kall, hård, kompromisslös värld som speglas. Eremitens ”hjärta är fyllt av mätt, besk tomhet” och natten ”mal långsamt sönder hans skrik mellan sina väldiga käkar”. Det är inget för sillmjölkar det här. Det är träck och ben och maskar och mörka stenar. Bara mystikens paradoxer ger hopp om andhämtning och skärvor av ljus (”lysande mörker”), och kanske i själva poesin kan något annat, evigt anas; ”En ängel satt på taket till apoteket, och hans ansikte blixtrade av eld som en hel solnedgång”.
I tredje delen, pietà (den enda betitlade), följer vi Kristus sista dagar (”Kristi lidandes historia”), från Judas förrädaren, över Jesu ångest i Getsemane trädgård — så djup att hans svett ”droppade som blod ner på marken”, Luk 22:44 — och Golgatavandring till korsfästelse och uppståndelse. Det är gripande läsning. Drabbande. Fysisk, rentav. Få andra än Trotzig skulle väl ge en Kristusbild som denna:
”Den pryglade förs ut och förevisas för folket.
Han är naken, och hans kön hänger skälvande mellan låren.
En löjlig mantel klibbar vid hans axlar.
Man trycker en taggig krans djupt ner i hans panna: den plågades ögon har en slö blick. Flugorna surrar över såren. Det rycker i hans lemmar som i ett djurs.”
Man kan nästan känna stanken. Hon skriver med sådan kraft och inlevelse att det kan få den mest gudlöse ner på knä och Mel Gibsons The Passion of the Christ framstår med ens som ett avsnitt av Hem till gården. Daniel Pedersen skriver också klokt i sin kommentar att bilderna inte bara ska betraktas, utan ”tvärtom ska man leva sig in i dem och läsa dem med den innerlighet som Trotzig laddat dem med”. Att läsa hennes texter är att leva med hennes texter.
De utsatta, från 1957, är den första mer traditionellt berättande romanen och med sina knappa tvåhundra sidor den längsta av dessa tre verk. Den blev också hennes större genombrott hos såväl kritiker som läsare. Nu ska kanske det där med ”traditionellt” tas med en nypa salt, då det är ett trassligt och fragmentariskt modernistiskt narrativ vi har framför oss. Och ”roman” hade Trotzig själv protesterat mot. För henne var en roman ”en kommersialiserad form av litteratur, förknippad med en borgerlig medelklass, och ägnad dess förströelse”. De utsatta fick istället undertiteln En legend.
De utsatta utspelar sig i södra Sverige i slutet av sextonhundratalet, mot bakgrunden av det svensk-danska kriget 1675-1679. Det är tung, fattig (”Nu åt man valpsoppa och råttstuvning”), lerig, skitig vardag som skildras. Byar bränns och varje födsel är ett hot mot såväl barn som mor. I centrum för berättelsen står Kyrkoherde Isak Graa i Tosteberga och Ljungby socknar. Barn föds, djur slaktas och bybor frälses. Men ingen tro utan tvivel: ”Vem var Jesus Kristus? Det var namnet på ett mörker.” Och det går dåligt för Isak Graa. Han blir, på tveksamma grunder, ”avsatt från sitt ämbete och förlustig alla medborgerliga privilegier”. Han förråds av sin egen son, hamnar snart i en stadigt nedåtgående cirkel av fattigdom, förnedring och elände och landar, efter en tid som tiggande lösdrivare, till slut på dårhuset. ”Och på jorden gick människorna och var tomma och onda.”.
Det kan tyckas som ett tröstlöst mörker utan ände — och Trotzig har också genom åren kritiserats för att vara allt för mörk och pessimistisk — och inte är det klackarna i taket direkt, men i ett par centrala stycken i slutet av boken spelar barn en viktig roll, som kan tolkas som ett slags hopp eller pånyttfödelse. Kristna motiv saknas för övrigt inte, och vill man kan man här och var hitta spår av tänkare som Simone Weil, Johannes av Korset, Søren Kierkegaard och Martin Buber. För att inte tala om Dostojevskij.
Birgitta Trotzig har en helgad plats under det som jag brukar tagga #christianpessimism, mitt alldeles egna påhitt (hint: det börjar med Job och Predikaren), men förmodligen skulle hon ha protesterat mot det också. Oavsett vad visar dessa hennes tre första verk på en enorm stilistisk integritet och ett eget språk. En förvånansvärt mogen författare som går sina egna stigar från början, utan att snegla på trender. Det går inte att inte ta henne på allvar. Och jag instämmer gärna i Sara Lidmans ord (ur en recension av De utsatta 1958) om att ”läsaren tiger och blygs och lyssnar darrande som en uppskärrad hedning”.
Själv menade Trotzig att allt inte alls var nattsvart (privat beskrivs hon dessutom som en person med stor humor) och talade rakt och ödmjukt om sitt skrivande i en intervju för Svenska Dagbladet 18 maj 1992: ”Jag skildrar ju ingenting. Jag arbetar med hela livsmassan, i den ingår glädjen och sorgen, det hela. Jag skriver för att se, jag ser en bild och skriver och skriver för att komma fram till vad det är.”.
Hur imponerande de här första verken än är har vi faktiskt ännu maffigare böcker att vänta, och inte bara prosa och prosalyrik, utan även en essäistik som hör till landets främsta. Det är alltså bara att hänga med från början och fröjdas — otåligt! — åt att tolv volymer till är att vänta.
October 29, 2024
absolut jättebra men fick migrän och nu vill jag bara läsa kalle anka
June 24, 2021
ur de älskandes liv
November 7, 2019
Min recension: https://www.dalademokraten.se/logga-i...
This entire review has been hidden because of spoilers.
Displaying 1 - 4 of 4 reviews