Trots att jag inte har läst annat än Mumin av Tove Jansson har jag på något vänster lyckats övertyga mig själv om att jag gillar henne. Den här boken är en fin liten samling med fyra kortromaner, där det i likhet med Muminböckerna händer väldigt mycket och samtidigt liksom ingenting. Språket är melankoliskt, tillbakadraget och fint utmejslat. Handlingarna skulle klart tålas att diskuteras i någon sort bokklubb.
Vad får jag med mig, då? Kanske hade jag hoppats på mer, särskilt i den första romanen som jag upplever som lite rörig. Men det tar sig, och särskilt Stenåkern är ett fantastiskt konstverk av språkliga insinuationer, ekon och reflektioner, där huvudpersonen projicerar sitt eget självhat på mannen han ska skriva en biografi om.
Även den sista romanen berör mig någonstans. För de två kvinnornas samliv, hur de har lärt sig förstå varandra, men hur de också någonstans är gisslan hos varandra - för hos vem annars skulle de kunna få plats med hela sina spretiga personligheter?
En klart givande¸ lättläst bok - men skulle må ännu bättre av en läshandledning eller diskussionsgrupp :)