Notater

by Tua Forsström, Gunnar Wærness (Translator)

En gjendiktning av Tua Forsströms nyeste diktsamling, der hovedpersonen sitter igjen i sorg etter at barnebarnet har dødd av leukemi. Forsström blir regnet som en av de viktigste svenskspråklige lyrikerne i sin generasjon. I tillegg til lyrikk har hun skrevet revyer, radioteater og kammerspill. Hun ble tildelt Nordisk råds litteraturpris for diktsamlingen «Efter att å ha tillbringat en natt bland hästar».

Genres: Poetry, Death, Swedish Literature, Scandinavian Literature, Finnish Literature

52 pages, Hardcover

First published October 2, 2018

About the author

Tua Birgitta Forsström (born 2 April 1947) is a Finnish writer who writes in Swedish. She was awarded the Nordic Council Literature Prize in 1998 for the poetry collection Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Forsström's work is known for its engagement with the Finnish landscape, travel and conflicts within relationships. She often uses quotations in her work, sometimes placing them directly into her poems and at other times using them as introductions or interludes in her sequences. She has used quotations from Egon Friedell, Ludwig Wittgenstein, Hermann Hesse and Friedrich Nietszche. In the collection After Spending a Night Among Horses (Efter att ha tillbringat en natt bland hästar) (1997) Forsström uses quotations from the Andrei Tarkovsky film Stalker, they are placed as interludes in a sequence of pieces and sit alone on the page, without direct reference to their source on the page, leaving this to a Notes & Quotations section at the end of the book.

She published her first book in 1972, A Poem about Love and Other Things (En dikt om kärlek och annat). Her breakthrough into the English-speaking world came in 1987 with her sixth collection, Snow Leopard (Snöleopard), which was translated into the English by David McDuff and published by Bloodaxe Books. In 1990 the book won a Poetry Book Society Translation Award in the United Kingdom. In 2006, I Studied Once at a Wonderful Faculty was published by Bloodaxe Books, with translations from David McDuff and Stina Katchadourian. The collection contains Snow Leopard (Snöleopard) (1987), The Parks (Parkerna) (1992), After Spending a Night Among Horses (Efter att ha tillbringat en natt bland hästar) (1997) and a new poem sequence called Minerals.

On 7 February 2019 Forsström was elected a member of Swedish Academy succeeding Katarina Frostenson at seat 18. She was inducted in December 2019.[

Reviews

[David Ärlemalm]

Anteckningar är en tunn liten sorgebok av snö och regn, om att förlora ett barn, ett barnbarn, och om att lära sig och inte glömma.

Det går inte att värja sig mot en sådan text. Jag tar upp Tove i knät, stryker hennes hår bakom öronen och viskar att ingenting hemskt ska få hända henne. Någonsin. Hon ser mig i ögonen och säger, nej det ska det inte. Övertygad om att hon har en pappa som kan rå över sånt. Om hon bara visste hur livrädd jag är för varje fasa som kan tänkas hända henne och hennes lillebror.

Anteckningar är en skräckbok, så mycket läskigare än någonsin The Ring, Blair Witch eller vad random von Trier kan fantisera ihop, där monstret redan dragit fram, undergången redan inträffat, där livet måste sys ihop och minnen varsamt infogas i sömmen.

[Waltteri · Rating 2 out of 5]

Näistä runoista en pitänyt. Tietystä eteerisyydestä sain kiinni, mutta ahkerasti Forsström urakoi peittääkseen kaikin mahdollisin tavoin itsensä lukijalta. Sanat pysyivät koteloissaan, panssareissaan. Lauseet olivat liian turvallisia. Kauas tässä jäätiin.

[David Karlsson · Rating 5 out of 5]

Jag tänker rätt sällan på döden och skulle inte säga att jag lider av någon dödsångest (än så länge i alla fall …). Undantaget är tillfällen då jag av någon anledning föreställer mig att något av mina barn skulle dö; då knyter det sig i bröstet och tårarna börjar trycka på utan att något ens har hänt.

Precis den känslan infinner sig vid flera tillfällen under läsningen av Forsströms diktbok om hennes barnbarn som dog. Att det är det den handlar om är inte uppenbart från början utan smyger sig sakta på, och sorgen som uttrycks är ibland så stillsam att den knappt märks. Kanske är det just det som gör det så effektivt, att det fruktansvärda viskas fram istället för att skrikas?

Många av minnena av barnbarnet utspelar sig vid simturer eller andra utflykter och det är lätt att se ett gemensamt sommarlov framför sig, kanske lite som i Tove Janssons ”Sommarboken” faktiskt. Naturen är närvarande, vattnet, djuren. Att jag läser boken just när sommaren lider mot sitt slut och turerna till stranden är förbi gör också sitt till för att få läsningen att bli ännu mer påtaglig och verklig.

I den sista delen är alla sju avslutande dikter döpta till ”Om att lära sig och inte glömma”. Kanske finns det någon slags tröst där, att det faktiskt går att lära sig att sörja och att minnet finns kvar så länge man tillåter det. Men mest av allt är det väldigt sorgligt, om än på ett vackert sätt.

[Jaana V · Rating 4 out of 5]

Tua Forrström ei petä odotuksia koskaan! Eikä Kiiskinen kääntäjänä.

[Carola Sundqvist · Rating 5 out of 5]

Jag tycker mycket om denna diktsamling som på ytan handlar om död och förlusten av ett barn, men som ändå inger hopp om att livet omkring fortsätter, bara på ett annat sätt. Berättarjaget har en öppenhet för detaljer som vattnet och vulkanerna på en gemensam resa till Island och för vädrets skiftningar eller att rädda en skalbagge. Stämningen är trösterik. Språket är enkelt och avskalat på ett självklart sätt: ”Lilla gräs/lilla kära gräs”. För mig är den en tröstebok att dyka in i när det behövs.

[Päivi Metsäniemi · Rating 4 out of 5]

Olen lukenut nämä runot aiemmin ruotsiksi kirjallisuuskurssilla, ja vaikka aina ajattelen olevani sujuva ruotsissa, on runoissa ja muissa abstrakteissa teksteissä sellaista joka jää helposti tavoittamatta muulla kuin äidinkielellä. Käännös sujuva, kaunis, ei käännökseksi huomaakaan. Runot koskettavia, liiankin, niissä läsnä menetys ja suru.

[Karenina (Nina Ruthström)]

”På bordet ligger granna kritor, sax och tejp
När hjärtat är sorgset förvandlas allt
vatten i världen
till tårar”

Forsströms barnbarn Vanessa dör nio år gammal i leukemi. Anteckningar är om sorgen. Oerhört drabbande.

”Men vad ska jag göra med dina saker”

[Tomi · Rating 3 out of 5]

3,5

[Linda-Maria · Rating 3 out of 5]

pipi i hjärtat

[Truls Ljungström · Rating 4 out of 5]

Tematiskt och formuleringsmässigt är det en bok som blir starkare allt eftersom. Den går från att vara normal torftig naturlyrik till att bli en väldigt vacker beskrivning av tid och sorg

[Annetten · Rating 3 out of 5]

Stark trea

[Heidi · Rating 4 out of 5]

Runoutta, jonka tunnelma, ajatukset jäävät hennosti ja samalla erikoisen vahvallakin tavalla elämään lukemisen jälkeen. Kaikuja, aaltoefekti. Jälkivaikutus hiljainen vahva.
Runoutta menetyksen jälkeen. Muistoja, on muistettava. Tehdä suru näkyväksi. Lempeä lämpö läsnä. Hellä aiheen käsittely, arvokas ja intiimi. Rauhallinen ääni, rauhoittava ääni, rauhoitteleva ääni. W.H.Audenin ajatus keskeinen: runous ei muuta yhteiskuntaa, ei ihmisluontoa, mutta sallii keskustelun kuolleiden kanssa. Tämä runous on tätä. Keskustelua kuolleen kanssa, joka on lapsi. Siitä lämpö ja äänen pehmeämmät sävyt?

[Kirja Vieköön! · Rating 3 out of 5]

Pilvet itku ja sumu Vanessa
Vesi valuu pitkin poskia kaulaa

Merkintöjä on kooltaan niin pieni runokirja, että sitä pitää käsitellä hellin käsin ja varoen. Pienen kirjan sisältämät säkeet kertovat pohjattomasta surusta ja suuresta menetyksestä. Runoilijan paljaat ja intiimit tunteet avautuvat lukijalle runo runolta. Ei raskaina vaan ilmavan keveinä.

[feux d'artifice · Rating 4 out of 5]

A good quiet understated book on grief told in stream of consciousness type of poetry.

Also love bilingual poetry collections and seeing the Finnish and English side by side

[Milja · Rating 3 out of 5]

Kauniita / mielenkiintoisia runoja:

On unia jotka ovat läpinäkyvämpiä kuin vesi
Ehkä lähdit jotta voisit nukkua kaukana
Kirjoitan sinulle, joka olet sadetta
ja lunta, nämä kirjeet
Jään kunnes tulee ilta
ja kävelen polkua jota lepät varjostavat
sellaisina kuin ne muistan
Tämä on syrjäinen ja tuttu paikka

* * *

Ui kevyesti ui perhosta ui hoikkia käsivarsia viileyttä
vesivärejä ui ulos kohti majakkaa rakkaani ui kotiin
ui veden alla kevyesti sylissä ui eskimopusuja
vesipusuja vesi-itkua ui suoraan syliin lunta kasvoissa
ja hiuksissa ja pienet siniset talot ja tulivuoret rakas
kevyt hengitys ui ihanasti vesiputouksen alla viileää
pohjaa pitkin ui myrskynvälkettä hitaasti Reykjavikia
sadetta ja höyryä joka ajelehtii ui vedenalaisia kyyneleitä
punainen leninki ja sinistä ui perhosta perhostyttö
perhospusu ja naura

* * *

Painovoima lakkaa tässä
Suljen oven en tiedä
mihin pimeyteen
Joku on niittänyt ruohon
ja se tuoksuu
Sydän on järvi ja siellä on
aaltoja joista valokuvat
heijastuvat hetken ja vajoavat
hitaasti ja päivän jäänteet
vajoavat ja me muutumme
kun kuvat sekottuvat
kun ne vajoavat

* * *

Jos unilla on koti on se ehkä tämä
ranta missä mustarastas laulaa iltaisin
kallion varjossa missä pidämme toisiamme kädestä
ja leikimme ja olemme aina yhtä vanhoja

En ole enää varma. Monet
lintulajit jotka laulavat ihanasti matkivat toisia
lintulajeja ja raitiovaunuja ja soivia
matkapuhelimia. Muistatko miten uimme ja lensimme

* * *

Seuraavan luvun nimi: minä
en tiedä mitä unta näet
ja minä pidän sinua sylissä.
Sinä olit tasainen lämmin tuuli
joka puhaltaa sydämen läpi. Kaikki
mikä oli ihmeellistä. Missä aarteemme on
siellä on myös sydämemme.
Kuljimme pitkän heinikon halki
ja uimme vedessä kalojen kanssa.
Pieni peloton toverini.

[Irene · Rating 3 out of 5]

Det finns dikter och diktare som får en hänförd, det finns sådana som får en att uppskatta deras hantverk, och de finns de som känns som en gamla vän på besök och ett samtal. Denna korta samling är den senare arten. Det är en trevlig läsning, korta dikter som liknar minnen och berättelser, med en vag känsla av nostalgi och sorg.

Forsström har en sätt att skriva som flyter på, en bekvämlighet, som varken tråkar ut en eller upphetsar. Teman av vardag, natur, och sorg skapar en läsning som är igenkännande, men inte utmanade, som lyfter personliga känslor av saknad utan att uppsluka en. Jag skulle ha velat läsa den på finska, för att se hur språket -- mitt modersmål -- skulle ha rört mig, men nu som det var blev det inte så och kanske är det därför denna distans finns i läsningen. Eller kanske är det just folksinnet som inte vill vältra sig i sorgen eller känslan, utan hamnar i skogen, ensam, med sin svampkorg som lämnades kvar.

[Erja · Rating 5 out of 5]

Luin itseasiassa käänöksen, suomennoksen tekijä on Jyrki Kiiskinen.

[Farbror the Guru · Rating 3 out of 5]

Det finns fragment i boken som borde ha sju stjärnor men den stora massan berör mig inte alls. Kritikernas hyllningar är någon slags epidemi.

[Laura · Rating 3 out of 5]

~2,5

[Alia Kobuszko · Rating 5 out of 5]

When the heart is grieving all the water in the world turns to tears

[Pia Lindell · Rating 3 out of 5]

Om författarens barnbarn Vanessa, som 9 år gammal dör p.g.a. leukemi. En diktbok med eftertänksamhet och naturbeskrivningar som vävs in i sorgen.

[Lukas · Rating 4 out of 5]

Min recension finns att läsa på:
https://www.dalademokraten.se/artikel...

[Fiktiviteter · Rating 4 out of 5]

Läs min recension på bloggen: https://www.fiktiviteter.se/2020/11/1...

[Víctor Bermúdez · Rating 3 out of 5]

Simma lätt simma fjaril simma smala armar svalka
vattenfärger simma ut mot fyren älskling simma hem
simma undervatten lätt i famnen simma eskimåkyssar
vattenkyssar vattengråt simma rakt i famnen snö i ansiktet
oh håret och de små blåa husen och vulkanerna kära lätta
andetag simma underbart under vattenfallet svalt längs
bottnen simma glitterstorm långsamt Reykjavik regn och
ånga som dev simma undervattenstårar röda klänning
oh blått simma fjäril fjärilsflicka fjärilskyss och skratta
(14)

Swim weightless swim butterfly swim coolness
slender arms water-colours swim to the lighthouse
darling swim home swim underwater weightless
holding hands swim eskimo-kisses water-kisses water-
tears swim straight into my arms snow in your face and
hair and on those little blue houses and volcanoes dear
weightless breaths swim wonderful under the waterfall cool
along the bottom swim glitter-storm slowly Reykjavik rain
and vapour that drifted swim underwater-tears red dress
and blue swim butterfly butterfly-girl butterfly-kiss and laugh
(15)

[Johan Kronquist]

Sorg. Ett ämne få — om någon — lyriker undgått att skildra. Inte heller Tua Forsström. Men hon har också varit duktig, genom åren, på att väga upp tyngden och mörkret med hyfsade nypor humor och ironi. Dock inte här, i denna hennes tolfte diktbok, som bär den anspråkslösa titeln Anteckningar.

Denna gång blev sorgen för stor och tung, rentav omöjlig att bära omkring på och lika omöjlig att ironisera kring. Ett barn har gått bort, ett älskat barnbarn, och världen tycks ha gått sönder. Något i världsordningen har brustit och går inte att reparera; ”Gravitationen upphör här / Jag stänger dörren mot jag vet inte / vad för slags mörker”.

Delvis i dialog med författarna W G Sebald, Ralph Waldo Emerson, W H Auden och sin finländska kollega Vilja-Tuulia Huotarinen kämpar hon för att åter kunna greppa vardagen. Men hur? Genom att, likt en maniskt depressiv Willy Granqvist, räkna ”ett två, ett två tre fyra, / andas in, andas ut, räkna ambulanser och / får och gnistrande stjärnor”? Eller minnas ”en liten flicka i klänning”, eller en Islandsresa där ”[d]u tryckte näsan mot bussfönstret”? Kanske söka sig långt in i skogen, bland ”ruttnande löv”, där det ”droppar från grenarna, små klanger”? Nej, även där är sorgen och melankolin, och även där finns ”platser där något irreparabelt / har hänt”.

För verkligheten gör sig obönhörligt påmind, frånvaron svider i sin paradoxala påtaglighet; ”Men vad ska jag göra med dina saker” – en enradig dikt som säger mer om sorg och förlust än en hel roman.

Och när känslan av att det måste vara ”ett missförstånd som inte går att reda ut” kommer, återstår desperationens trollkonster och mantran – magi kanske; ”fyra tre två ett du kommer / tillbaka till det här rummet nu”! Och jag dras med i Forsströms sorg och sätter dit ett utropstecken efter ”nu”, för jag vill också att Vanessa kommer tillbaka; ”Molnen gråten och dimman Vanessa / Rinner vatten längs kinderna halsen / Gråter tills gråten slutar att gråta”.

Jag bläddrar fram och tillbaka i den lilla grå volymen, läser dikterna om och om igen och berörs djupt och starkt, långt där inne. Och jag känner allt mer hur förmätet det är av mig att sitta här och försöka bedöma denna, till poesi förklädda, trots allt obeskrivliga sorg. Jag kan bara läsa de vackra dikterna ännu en gång, stämma in i klagosången och undra:

”[v]arför just hon som var liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av allt sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd”.