Är det möjligt att förstå den man älskar om man inte lever i samma verklighet? Vad är poängen med att vara kärleksfull om man ändå är en hänsynslös förtryckare i ett annat universum? Och kan man överhuvudtaget komma nära en annan människa på riktigt?
I sin nya roman skildrar Helena Granström en parallell tillvaro där en skrupelfri småbarnspappa, en ambivalent konstnär och en skräckslagen ingenjör lockar in huvudpersonen i lustens och intellektets förvecklingar. Schrödingers katt är varken död eller levande, den är både och. Men hur är det med kärleken?
Betydelsen av kärlek är en djärv och lekfull roman om längtans många världar, och om huruvida två människor någonsin kan nå fram till varandra.
Att jämföra kärlek och relationer med kvantfysik är en ganska fin idé. Men när man inte kan läsa mer än fem rader utan utläggningar om kvantfysik, väldigt återupprepande sådana, och kvantfysikern Hugh Everetts liv och familj, blir den faktiska berättelsen här otroligt undanskymd, och jag får skumma otrolig mycket.
Kan man verkligen nånsin möta en annan människa och komma nära den på riktigt? En bok som ställer tankarna på ända och ger mig en riktigt go existensiell ångest.
Samma angst över sanningen och verkligheten och jaget som i mitt huvud, fast mycket roligare och begripliggjort med obegriplig fysik. Den här boken ska jag återkomma till.
Hör kvantfysik och kärlek ihop? Mja, kanske. Granström försöker finna en koppling, något svar men det finns inget. Inget tydligt och konkret i alla fall, men det kan ha att göra med att kvantfysiken är omdiskuterad och förvirrande. Är det ens kärlek Granström skriver om? Mja, kanske. Delar av hennes sökande är en del av berättelsen, otrohetsaffärerna och det långa, otillfredsställande förhållandet med Mannen löper som en tråd genom boken. Är det en röd tråd? Mja, kanske. Jag är i alla fall inte så imponerad.