Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet.
I Rolf tecknar Malin Lindroth ett porträtt av en man i en flock av män, de obetydliga männen i beiga vinterjackor som varje morgon står och väntar i busskuren. Det är en tillvaro i tystnad och anonymitet, i avsaknad av nära relationer.
Rolf är en mörk och underhållande roman som fortsätter och utvidgar den granskning av samhällets normer som Lindroth inledde med Nuckan. Men det är också en mångbottnad roman, om ett människoöde i all sin komplexitet.
Handlingen har ju potential, men jag tyckte inte om den. Kanske är boken för svår och komplicerad. Oklar, rörig och märklig är den. Jag är nog lite besviken. En fördel är dock att miljön och världen utanför Rolf känns trovärdig och intressant.
Märklig bok. Är inte helt såld. Ingen av karaktärerna tilltalade mig och själva "relationen" OCH "dödsorsaken" kändes väldigt.....abrupt, på slängt och märkligt.
En snabb bok att läsa på en eftermiddag om man har en läs-svacka. Dock långt ifrån det bästa jag läst.
Har inget emot språket utan snarare händelseförloppet och ifrågasättning till hur och varför detta skulle ske.
Lite som en manlig nucka är han, Rolf. Gillar temat och upplägget. Romanen om Rolf är som en korsning av Vi dödar Stella och Lolita, men ändå inte. Tyvärr brister den lite i trovärdighet och komplexitet, enligt mig.
Den här romanen lämnar kvar en obehaglig känsla hos mig. Tänk så fel det kan gå i något som egentligen är ett slags vänskap. Komvuxvikarien Rolf är ett typexemplar på en medelålders man som ”blivit över” och som saknar sociala sammanhang i livet. Jobbet blir hans tillflykt och där möter han också ”Min skära”, en ung tjej med självskadebeteende. Han blir hennes vän och omplåstrare, men någonstans går det hela överstyr. Romanens brevform, där Rolf i början erkänner mordet på flickan, förbryllar mig en aning. Vem är det egentligen riktat till? Vem är den som ska komma och hämta honom? Språket är enkelt och avskalat, nästan lakoniskt: ”Jag har dödat en flicka.” Rysligt och obehagligt, men samtidigt känner jag som läsare en växande empati med Rolf i hans utanförskap.
Huu vilken otäck kortroman. Många beröringspunkter med "Nuckan" (som jag älskade) då också den här handlar om ensamhet och människor som rör sig utanför samhällets normativa ramar. Kuslig, läskig och hypnotiserande läsning.
Jag har jävligt svårt att sätta betyg på den här boken. Allmänt gilla jag den, läste ut de på 3 dagar. Spännande och lättläst. Påminner lite om Albert Camus främlingen. Bokens karaktärer påminner mig om en kompis, som är bra mycket bättre person än de här karaktärerna. En lärare har samma efternamn. En annan karaktär har samma förnamn och går samma universitets kurser som min kompis. Även huvudpersonen gick samma universitetskurs. Var lite kul ibland men men mest obehagligt. I den här berättelsen vill man inte direkt bli påmind om en kompis. Det är självklart inte författarens fel eller nåt, men råkade förstöra endel av min upplevelse av boken.
En mörk och dyster roman som blev en ganska obehaglig ljudboksupplevelse. Rolf känns som en realistisk karaktär, en väldigt vanlig man, en i mängden som man aldrig skulle lägga märke till. Hela historien är dock ganska absurd och jag trodde inte att den skulle ta den vändning den tog. Jag blev mest illa till mods av romanen.
Det mest imponerande med "Rolf" är den oerhörda språkliga precision som Lindroth besitter. Det här är en sån text som bara flyter. Det finns liksom inget motstånd i formen. Däremot bjuder innehållet desto mer motstånd. "Rolf" rymmer ett oändligt mörker, men är samtidigt så pass inbjudande och lätt att ta till sig att jag inte riktigt reflekterar över hur mörkt det blir innan boken är slut. För mig är det ett tecken på stor litteratur. Jag vill vända bort blicken, jag läser med ansiktet i grimaser och hela tiden är jag lika delar äcklad och fascinerad. Till skillnad från många andra tycker jag inte att gestalten Rolf är otrovärdig, och jag tycker slutet ändå har någonting. Helt klart en av mina starkaste läsupplevelser 2020.
En nätt liten bok vars omslag på ett genialiskt enkelt vis matchar innehållet. Malin Lindroth, som fick ett enormt genombrott med "Nuckan" 2018, är tillbaka med ännu en bok, skriven i jagform, denna gång av en man. Jag läste och fick associationer. "Falling Down," där den beiga byråkratmannen får nog. "The Shining," där den isolerade tillvaron långsamt leder till vansinne. Pär Lagerkvists "Dvärgen", som även den är skriven i resonerande jagform och vars misantropiska huvudperson också betraktar människor och normer med viss beklagan. Skillnaden är att medan Dvärgen är nattsvart och hatisk, är Rolf faktiskt pricksäker ibland, med torr humor. Lämpligt otäck Halloweenläsning för byråkrater. ⭐⭐⭐ av 5.
Själva grundscenariot är svårsmält, att en tjej med självskadebeteende överhuvudtaget skulle intressera sig för en 60-årig loser-gubbe. Och när Lindroth misslyckas med att göra den relationen, som ju är själva kittet i boken, trovärdig tycker jag det bara blir pannkaka av alltihopa.
Språket är medryckande men karaktärerna känns varken tredimensionella eller trovärdiga vilket gör att berättelsen brister i sig själv. Annars intressant att utforska och följa den här mannen som lever i utanförskap på samma sätt som kvinnan i Nuckan.
En mörk historia som jag i början trodde var en manlig version av Nuckan men visade sig enbart liknas med varandra vid ensamhet. En bok om ensamhet och narcissism. Det är nervpirrande ända till slutet.
En liten pärla! Som en svensk främlingen fast Rolf absolut saknar det lite världsvana som Camus figur ändå någonstans hade. Språket är fantastiskt. En tragisk figur skrivs fram, någon som jag känner lite för men framför allt tycker är djupt obehaglig. Rekommenderar!
Det här är en bok som inte liknar något jag läst tidigare. Trots att konflikten- att Rolf har dödat en kvinna- avslöjas redan på baksidan av boken lyckas den fängsla och intressera mig. ”Rolf” är en ömsom humoristisk, ömsom mörk skildring av en äldre mans tankegångar kring brottet han begått. Det är en kärlekshistoria som går utanför alla ramar om hur en relation brukar se ut. Huvudkaraktären känns så trovärdig att jag kan föreställa mig honom, och genom författarens beskrivningar får jag som läsare verkligen kliva in i hans hjärna.
Att lyckas skriva en bok om ett brutalt mord på ett sådant sätt att man ändå känner sympati med mördaren är väldigt imponerande. Jag uppskattar dessutom bokens längd (161 sidor), då det gjorde att varje ord kändes meningsfullt och att historien inte blev allt för utdragen. Jag läser ut ”Rolf” med en obehagskänsla i kroppen, och vill absolut läsa mer av Malin Lindroth efter det här.
Upplevde likhet i karaktären Rolf med berättarjaget i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålan. Bristen på nära relationer och att kunna upprätthålla dessa, tanken om att ens intellekt står över andras, isoleringen. Men också de filosofiska tankarna. Flickan i Rolf och Liza i anteckningar från källarhålan faller mig också likande.