Överallt finns de, barnen som dyrkar Cornelia. I Krig! Barn! börjar hennes armé av sladderbarn ta itu med den sista ritualen. Om alla ger ett hjärta, så kommer det att gå en gud på våra gator.
I ett allt mer galet Stockholm rämnar vardagen när stjärnorna ställer sig rätt och porten är redo. Ska den försupne gamle FN-soldaten Fredrik Hedlund kunna få Cornelia Karlsson på andra tankar? Går hon ens att stoppa?
I den sista delen av Fallet Cornelia Karlsson bjuder Anders Fager på en skräckfylld resa i ett Stockholm som liknar vårt eget men där varelser med gudomlig makt spelar ett spel med oss som spelpjäser.
Anders Fager hade i begynnelsen en rätt kul idé som mynnade ut i novellsamlingen Svenska Kulter. Idén var att importera H.P. Lovecrafts mytologi till ett folkhems-Sverige. Det var underhållande i en handfull noveller.
Detta koncept har han sedan byggt vidare på i en romantrilogi som nu avslutas på ett storslaget meningslöst sätt. För den där idén höll väl egentligen bara för några noveller. I det längre formatet visar sig Fagers begränsningar som författare väldigt tydligt i att han inte är skicklig nog att lyckas med de stilistiska grepp han vill använda och att han fastnar i fällan att vilja knyta ihop alla de trådar han kastade ut i Svenska Kulter till en helhet. Det hade nog varit bättre att låta dem stå för sig själva.
Det stora problemet är att Anders Fager anammat en hårdkokt litterär stil men hans upphackade, kortfattade textuppbyggnad blir nästan parodisk.
Det är många meningar. Korta meningar. Han skriver så här. Kan inte låta det flöda. Jag misstänker en sak. Han får betalt per punkt.
I Krig! Barn! försöker han även ta nya grepp med en hypnotisk, trummande textmassa som ska spegla det kaos som beskrivs men hans begränsade stilistiska förmåga gör att det mest blir fånigt.
Tyvärr, detta håller inte mer än som lätt förglömd underhållning där den stora behållningen är att identifiera nördkulturella referenser.
Jag hade lite blandade känslor efter att ha läst första delen i serien, men gillade del två betydligt mer. Nu när jag läst den avslutande delen är jag tillbaka i de blandade känslorna. Jag gillar språket (tydligt inspirerat av en hårdkokt berättarstil), världsbygget och mytologin. Men jag har svårt att engagera mig i karaktärerna, vet inte om det berättande språket ger en viss distans. Tycker även att handlingen lite grann står och trampar, för att sen mynna ut i en klimax som inte lever upp till förväntningarna. Jag landar i en knapp 3:a i betyg. Serien som helhet får dock en stark 3:a, mycket tack vare bok nr. 2.