Detta är en väldigt dum bok och det är själva dumheten som är intressant. Ämnet är hur man vårdar sin själ, och denna fråga besvaras av en lång rad präster, rabbiner, psykologer och författare som alla har religionen gemensam. Vi stöter på dem som tror på reinkarnation, dem som tror vi lever i den bästa av världar! Och dessa mäniskor ger en råd om hur man ska leva.
Boken är en intressant fallstudie i hur människor tänker. Vi får se hur (förmodligen kloka) människor slår knut på sig själv med mystik och mytologi när de egentligen bara ska ge tipps om hur man lever ett gott liv. Men föresten är min tolkning vettig? Är frågan "hur man ska vårda sin själ" utbytbar mot "hur man lever ett gott liv". Jag anser det, för med endast ett undantag svarar författarna på den sekulära frågan med helt vettiga sekulära svar, men naturligtvis når de dit på en fantastisk och fantasifull väg, som nog kommer anses tämligen intressant om 1000 år.
Några exempel ur bokens innehåll:
En rabbin talar om hur gud skapade världen in i minsta detalj. Gud är god och världens ondska är egentligen något gott, men på grund av guds subtilitet kan man ta miste. Det finns skönhet i en smärtsam kamp mot döden, eller i de utvecklingsstörda. Hur ska man då vårda sin själ? Jo, genom att finna det vackra i världen, genom att lära sig finna det meningsfulla i varje ögonblick, för när man har gjort det - då blir varje ögonblick andligt. Voilá så var vi framme vid stoicism, och ett riktigt bra förhållningssätt till världen om man vill vara lycklig. En rationalist hade kunnat rekomendera precis samma förhållningssätt, men hade då istället använt ord som maximera, primea, lycka, medvetande istället för själ, gud, andlighet. Kanske han skulle skriva så här:
Ett life-hack är att inte sura över dåliga saker man inte kan förändra. För att maximera sin lycka bör man leta reda på det positiva med situationen. Om man väl får in vanan och blir primead att alltid göra detta så kommer livet bli roligare.
Vilken formulering tycker du är mest pedagogisk. Jag hejar på rationalism, men måste faktiskt erkänna att den religiösa formuleringen är lättare att ta till sig. Sagor är roligare än logik.
Det som fascinerar mig är hur religiösa människor tänker. De vet i praktiken ett och annat om hur man hanterar riktiga problem - i detta fall hur man ska leva ett bra liv, men de analyserar allt utifrån sin mytologi. De använder nonsens för att nå fram till "sens" (vettiga saker). Att läsa denna bok är en övning i empati, i att leva sig in i hur människor löste problem i mytologins tidsera. Dessutom är det en övning i att se bortom sina spontana känslor. Som en modern västerlänning stänger huvudet av när jag hör ord som själ, gud, tro. Somliga ord fungerar som flaggor för att helheten är nonsens, och det är ju ett problem om jag vill förstå hur någon tänker. Denna bok är övning i att undgå det.
Boken handlar om att vårda ens "själ" och författarna är i stort eniga om att det faktiskt finns ett från kroppen avskillt väsen, ett sorts spöke som råkar bo i kroppen, men som i princip kunde flyta runt fri från materia. Detta är tämligen absurt med tanke på att materien uppenbart styr förnuftet och personligheten. Ett kirurgiskt ingrepp i hjärnan kan ändra själen.
Men - det mogna sättet att reagera på det när någon annan använder ett korkat övernaturligt begrepp, är att strunta i det övernaturliga, hitta de naturliga saker personen menar och att genomgående tolka personens ord till vettiga begrepp. I detta fall kan vi då tolka om själ till medvetande. Om man gör detta så framstår
Samtidigt är det intressant att leva sig in i författarnas hjärnor. De uttrycker sina idéer genom religionens språk, vilket sätter särskilda krav på dem. En präst som pratar om själen måste inför sina kollegor verka vara i samklang med bibeln. Turligt nog erkänner bibeln vad som helst i en lärd mans hand, så genom att göra en nog flummig bibeltolkning kan varje författare säga precis vad han har lust, men med ett meningslöst spel av bibelmotiveringar. Flum är vad det ser ut som utifrån, men inifrån måste det kännas moget, nyanserat och subtilt.
Ett intressant fenomen är att följarna av en religion har en lista på dogmer och begrepp som gemenskapen bestämt är sanna och viktiga, men de har inte nödvändigtvis bestämt vad dessa betyder. Så är fallet med exempelvis treenigheten och själen, eller allas lika värde och demokrati (sekulära dogmer men fungerar lika dant). Att kalla ordet nonsens är att spotta på gemenskapen, men att propsa på en viss tolkning och att alla andra har fel är auktoritärt och oartigt. Resultatet är att orden blir mer och mer urvattnade, tills de endast är värdeord med ett gäng lösa associationer kopplade till sig.
Denna bok illustrerar sannerligen detta för ordet själ. Nästan varje författare i antologin beskriver hur hens egen inställning till vad själen faktiskt är har förändrats över tiden. För en utomstående framstår det som meningslöst att använda samma ord för de olika betydelserna, men naturligtvis känns utvecklingen meningsfull för det är ju en dogm att ordet själ är viktigt. Förresten det meningslösa är det metafysiska molnet av definitioner av själen, bakom det menar ju ändå alla ungefär medvetandet med ordet själ. (Någon kanske inkluderar humor, medan andra inte gör det, någon begränsar sig till allt utom mat- och sexlust et cetera.)
De olika essäer som bygger upp boken börjar i gemen med att precisera vad författaren menar med ordet, och sedan kommer tips uttryckta i religiöst språk om hur man ska vårda själen. Tipsen går från att man ska försöka se det vackra i livet. (Formulerat som att Gud har skapat världen i sin helhet. Han är subtil men inte grym utan god, alltså gömmer sig vackra ting bakom allt skenbart ont. Intressant eller hur? De antropomorferar världen genom sin mytologi för att motivera så enkla idéer, men vi människor är ju bättre på att förstå logik som rör människor än abstrakta ting. Kanske det är god pedagogik.)
Andra råd är att man ska strunta i samhällets idéer om vad som är framgång, och hitta det som verkligen ger en glädje, vilket kan vara vad som helst. Kanske dans. (Naturligtvis formulerat i religionsspråk)
... Att fortsättas senare.
// Mnemoniska flaggor: Lyssnade på promenad bakom kyrkan i Rörum. Solig eftermiddag.