Känslor! Alla kan vi känna igen oss och alla vet vi - stora som små - hur en liten incident kan bli till stor dramatik. "Ledsen" utspelar sig på en förskola. Ett av barnen upptäcker hur en av kompisarna tar hennes älskade gosedjur. Dramat byggs upp, vi kan följa det i textens rytm och ord och i bilder där kroppsspråk, minspel och rörelser är ömsom tydliga, ömsom subtila. Och vi drar en lättnadens suck när försoningen kommer på slutet.
Jag läste den här som en del av kursen i att skriva barnlitteratur. Om man inte har egna barn får man hitta på andra anledningar till att läsa bilderböcker :)
Rent kategorimässigt ligger den här boken någonstans mellan "den expanderade texten" och "den genuina bilderboken". Den första termen innebär att bild och text samspelar, men de skulle kunna läsas var för sig, medan i "den genuina bilderboken" (som jag personligen tycker är en mindre bra term, eftersom den för mig nedvärderar de böcker som inte faller in här) så är bild och text skapat i samklang, och ingen del går att lyfta ut.
I den här boken får jag känslan att författaren (Lotta Olsson) och illustratören (Emma Adbåge) jobbat tätt tillsammans, men både text och bild skulle kunna stå för sig själv. Däremot förstärker de varandra, där känslorna i texten blir starkare genom illustrationerna.
För det är just känslor som boken handlar om, och då specifikt när man blir ledsen. Så där intensivt ledsen som särskilt barn kan bli ibland. Boken går från normaltillstånd, till upptakt, till att ledsenheten exploderar, till tröst, till lugnet efter stormen och jag upplever att barnets känsloregister både är det som berättelsen utgår från, liksom att det respekteras. Det är ingen vuxen som viftar bort det med "det var väl inte så allvarligt"
Jag gillar Adbåges illustrationer, och texten gör precis det den ska, och som nämnt så tycker jag att berättelsen sker från barnets perspektiv med full respekt. Det enda jag egentligen saknar är könsperspektivet. Jo, jag inser att alla böcker inte kan utmana könsroller, men jag är uppväxt i en tid då pojkar inte skulle gråta, och jag upplever att den attityden fortfarande finns kvar i viss mån. Just därför tycker jag att det hade varit befriande om huvudpersonen hade varit en pojke.
Men, jag tycker fortfarande att det är en bra bok för högläsning, och en bra utgångspunkt för att prata om känslor med ett barn. Dessutom finns utrymme för både lyssnare och högläsare att leta detaljer i illustrationerna och det känns som en bok som man kan läsa många, många, gånger.
Riktigt bra. Det är lite text vilket passar yngre barn och är dessutom på rim. Handlar om ett barn som blir ledsen på förskolan och hur gråten kommer när orden inte räcker till. Men allt blir bättre när pedagogerna och kompisarna ser och bryr sig om.
Riktigt bra. Det är lite text vilket passar yngre barn och är dessutom på rim. Handlar om ett barn som blir ledsen på förskolan och hur gråten kommer när orden inte räcker till. Men allt blir bättre när pedagogerna och kompisarna ser och bryr sig om.
Nja, inte imponerad. Lite gullig story och trevligt ritad men jag vet inte vilken ålder som skulle gilla den? Bra att barn får relatera till hur de olika personerna i berättelsen tänker.
Avskalat. Fint. Bra rytm i text. Igenkänning. Lyfter fram det relativt lilla i vardagen, som för de allra minsta är stort och viktigt och inrymmer mycket känslor. Emma Adbåge har alltid ett superbra barnperspektiv! Lotta Olsson skriver alltid så att det är en fröjd att högläsa.