What do you think?
Rate this book
Ärr för livet
Det är sent 1990-tal. Den svenska psykiatrin har svårt att möta behoven hos en till synes snabbt växande grupp unga som skadar sig själva.
På en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund fastnar 15-åriga Sofia, fast hon bara skulle ha varit inlagd i ett par dagar för att gå upp lite i vikt. Här finns redan Lina, Rebecca och Erla: för att de svälter, hetsäter och skär sig. Men ingen av flickorna blir bättre av vården, snarare tvärtom, och tillvaron på den låsta avdelningen utvecklas till en kamp mellan personal och patienter. Dagar blir till veckor och veckor till år. Tiden på avdelningen sätter outplånliga spår och lägger grunden för de fyra unga kvinnornas fortsatta livsöden.
Sofia Åkerman är jur.kand., sjuksköterska och verksam som doktorand i juridik. Hon är en av grundarna till föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) och har tidigare skrivit böckerna Zebraflickan, För att överleva och Slutstation rättspsyk.
På en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund fastnar 15-åriga Sofia, fast hon bara skulle ha varit inlagd i ett par dagar för att gå upp lite i vikt. Här finns redan Lina, Rebecca och Erla: för att de svälter, hetsäter och skär sig. Men ingen av flickorna blir bättre av vården, snarare tvärtom, och tillvaron på den låsta avdelningen utvecklas till en kamp mellan personal och patienter. Dagar blir till veckor och veckor till år. Tiden på avdelningen sätter outplånliga spår och lägger grunden för de fyra unga kvinnornas fortsatta livsöden.
Sofia Åkerman är jur.kand., sjuksköterska och verksam som doktorand i juridik. Hon är en av grundarna till föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) och har tidigare skrivit böckerna Zebraflickan, För att överleva och Slutstation rättspsyk.
325 pages, Hardcover
First published January 3, 2020
6 people are currently reading
92 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
March 18, 2020
Jag har läst Ärr för livet så snabbt, så snabbt, slukat den som om det hängde på mitt liv, stundvis har bladvändandet gått så snabbt att jag fått lägga den ifrån mig, bara för att jag inte ville att den skulle ta slut. På liknande sätt beskriver Sofia hur hon inte ville att S:t lars kliniken skulle rivas ("Jag vill inte att det här ska rivas, viskade jag till mig själv, eller om det var till en vän som bara fanns kvar som människa i mitt minne. Jag vill inte glömma.") En stor, fet klump av sorg stockar sig i min hals när jag nu skriver ned citatet ovan.
Jag har egen erfarenhet av anorexia. Egen erfarenhet av att ha vårdats på S:t Lars (visserligen tidigt 2000-tal). Egen erfarenhet av att ha tillfrisknat ifrån många år av svår psykisk sjukdom, egen erfarenhet av att ha gått vägen från psykiatripatient till psykiatrisjuksköterska. Jag har egen erfarenhet av att försöka sammanföra Världen Innanför och Världen Utanför, att försöka stå upp emot själv-stigmat och den reella stigmatiseringen. En egen dröm om att prata om OSS ALLA - vi människor - en dröm om en värld där vi inte grupperar i sjuka vs. friska, inte pratar om "vi och dem". Egen erfarenhet av att bära på den oerhörda tyngden som är tyst kunskap - den tysta kunskap man bär på som före detta sjuk och yrkesverksam inom vården. Tyst för att man vet att om man blottar den, måste man också berätta varför man har den, den särskilda kunskap som man bara kan få om man levt det själv. Och berättar man vet man också att man tar risken att bli sedd med andra ögon, igenom ett annat filter.
På väldigt många sätt kan jag alltså relatera till Sofias texter. Det har gjort så ont att läsa Ärr för livet, att bli bekräftad på detta vis - det känns som en sten som pressas mot bröstet, när sorgen kommer såhär nära. Men det är bra, det är okej, det är inte farligt. Det gör bara så fruktansvärt jävla ont, som en livslång sorg som aldrig helt går över gör.
Jag är så djupt imponerad av Sofias driv, av hennes engagemang. För att hon varit en röst för så många. För att hon samlat mod och ork att sätta fart, när andra bara klarat av att vänta. Inga applåder och tack är tillräckliga. Ärr för livet är inte bara en bok om självdestruktiva kvinnor på 90-talet och vårdens icke-behandling av dem. Det är en bok om att vara människa, delad itu av sin bakgrund, vad man gör med en bakgrund som få kan relatera till, hur man förhåller sig till livet och andra när de som är andra inte kan nicka igenkännande när man talar.
Hur en människa utan maktstatus blir hörd.
Alla borde läsa.
Jag har egen erfarenhet av anorexia. Egen erfarenhet av att ha vårdats på S:t Lars (visserligen tidigt 2000-tal). Egen erfarenhet av att ha tillfrisknat ifrån många år av svår psykisk sjukdom, egen erfarenhet av att ha gått vägen från psykiatripatient till psykiatrisjuksköterska. Jag har egen erfarenhet av att försöka sammanföra Världen Innanför och Världen Utanför, att försöka stå upp emot själv-stigmat och den reella stigmatiseringen. En egen dröm om att prata om OSS ALLA - vi människor - en dröm om en värld där vi inte grupperar i sjuka vs. friska, inte pratar om "vi och dem". Egen erfarenhet av att bära på den oerhörda tyngden som är tyst kunskap - den tysta kunskap man bär på som före detta sjuk och yrkesverksam inom vården. Tyst för att man vet att om man blottar den, måste man också berätta varför man har den, den särskilda kunskap som man bara kan få om man levt det själv. Och berättar man vet man också att man tar risken att bli sedd med andra ögon, igenom ett annat filter.
På väldigt många sätt kan jag alltså relatera till Sofias texter. Det har gjort så ont att läsa Ärr för livet, att bli bekräftad på detta vis - det känns som en sten som pressas mot bröstet, när sorgen kommer såhär nära. Men det är bra, det är okej, det är inte farligt. Det gör bara så fruktansvärt jävla ont, som en livslång sorg som aldrig helt går över gör.
Jag är så djupt imponerad av Sofias driv, av hennes engagemang. För att hon varit en röst för så många. För att hon samlat mod och ork att sätta fart, när andra bara klarat av att vänta. Inga applåder och tack är tillräckliga. Ärr för livet är inte bara en bok om självdestruktiva kvinnor på 90-talet och vårdens icke-behandling av dem. Det är en bok om att vara människa, delad itu av sin bakgrund, vad man gör med en bakgrund som få kan relatera till, hur man förhåller sig till livet och andra när de som är andra inte kan nicka igenkännande när man talar.
Hur en människa utan maktstatus blir hörd.
Alla borde läsa.
July 20, 2021
Intressant skildring av den psykiatriska vården.
August 12, 2022
Oerhört jobbig bok om hur Sofia brottats med självskadebeteende och ätstörningar och om vilken vård och hjälp hon har fått och inte fått av hjälpa-och sjukvården.
Boken ger mig inte bara en klump i magen utan en himla massa. Min förhoppning är att sjukvården blivit lite bättre sen boken skrevs.
Detta är en bok som alla som jobbar inom psykiatrin borde läsa, men även alla politiker då det bara är de som faktiskt har mandat till att driva igenom förändringar till det bättre inom psykiatrin för de unga.
Dessutom är det ett samhällsproblem som behöver fångas upp väldigt tidigt innan det går så långt som till att hamna inom psykiatrins fyra väggar
Läs men var beredd för att få ont i magen när ni läser denna bok!
Boken ger mig inte bara en klump i magen utan en himla massa. Min förhoppning är att sjukvården blivit lite bättre sen boken skrevs.
Detta är en bok som alla som jobbar inom psykiatrin borde läsa, men även alla politiker då det bara är de som faktiskt har mandat till att driva igenom förändringar till det bättre inom psykiatrin för de unga.
Dessutom är det ett samhällsproblem som behöver fångas upp väldigt tidigt innan det går så långt som till att hamna inom psykiatrins fyra väggar
Läs men var beredd för att få ont i magen när ni läser denna bok!
January 26, 2022
Jag blev gripen, ledsen, arg och tillslut glad. Sofias beskrivning av barnpsykiatrin på slutet av 90-talet som hon själv befunnit sig i under så många år väcker mängder med blandade känslor. Likaså beskrivningen av hennes väg tillbaks till det hon kallar ”världen utanför. Striderna hon går mot rättspsykiatrin, där hon aldrig hamnade men så många av hennes vänner. Det finns hopp, även om det kan ta lång tid. En plantering av en tanke som måste komma upp som en blomma ur jorden. Trögt kan det gå, tröstlöst kännas. Det arbete som Sofia gjort ledde tillslut till många faktiska och stora förändringar av den psykiatriska vården. Ledsamt bara att det tog så många år och liv.
June 3, 2020
Boken är starkast i de delar som handlar om hennes egna erfarenheter. De senare delarna av boken där Sofia återgår till det material hon använde i "Slutstation rättpsyk" känns mest som utfyllnad och repetition för den som redan läst granskningen av tvångsvården av självskadande kvinnor inom rättspsyk. Men - det är svårt att inte bli berörd av den fullkomliga maktlösheten Sofia och hennes medpatienter upplevt inom psykiatrin, och hur deras sista tecken på friskhet, självbevarelsedrift och integritet har smulats sönder av en misstroende, överbehandlande vårdpersonal. Belyser också problemen med institutionalisering och hospitalisering och de faror som ligger i att reducera någon till en patient, ett fall, där till slut varje handling tolkas som uttryck av psykisk sjukdom.
October 18, 2020
Den är väldigt talande i och om hur vården fungera kring självskadande och ätstörningar utav 1990- talets slut och 2000 talets början.
En bra bok som har gett en hopp om att saker och ting blir bättre och att allt inte var bättre förr.
Denna bok har rört mig mängder.
En bra bok som har gett en hopp om att saker och ting blir bättre och att allt inte var bättre förr.
Denna bok har rört mig mängder.
Read
January 24, 2022Jag minns inte när, men jag har läst den här boken.
March 1, 2023
Insiktsfull, berörande, viktig, välskriven.
August 5, 2024
Så bra. Förklarar psykisk ohälsa, ätstörningar och vården under tidig 2000-tal
Displaying 1 - 9 of 9 reviews