”Jag andas, alltså finns jag” är Caroline Cederquists gripande berättelse om sin uppväxt i en gränslös familj, där pappan väljer spriten medan mamman främst ser till sig själv och sina behov. Under barndomen präglas hon av övergreppen från dem som borde stå för trygghet och kärlek, tonårstiden är kaosartad, hon följer i sin mammas fotspår och hamnar i destruktiva relationer. Utsatthet och maktlöshet leder henne tills hon som vuxen väljer att bryta med sina skuld- och skamkänslor och börjar läka. ”Jag andas, alltså finns jag” är en modig och självutlämnande berättelse som visar att det går att komma ut på andra sidan.
Tror inte jag tycker om denna bok. Det var absolut intressant att läsa om ett barns ovillkorliga förlåtelse och kärlek till sin mor men jag kände aldrig att jag ville läsa nästa kapitel. Jag kände en slags ilska i henne och hennes val (lik). Sen tycker jag att det blir lite för mycket analys av sig själv på ett sådant sätt att vi som läsare ska alltid tycka synd om.
Stark, gripande och olustig! Det är jobbigt att läsa om barn som far illa. Ännu värre blir det när det är så väl beskrivet som här. Det blir så verkligt.
Boken är väldigt välskriven. Alla känslor och tankar är så tydliga och tillsammans med allt det mörka och alla hemska händelser ger det boken ett djup och får mig som läsare att känna Carolines smärta och ångest.
Det märks att Caroline Cederquist är journalist. Boken är, ämnet till trots, lättläst med korta kapitel och bra indelning mellan dåtid och nutid. Jag har även lyssnat på en del av den som ljudbok där författaren själv läser och hon gör det väldigt bra. Hon har en behaglig röst med flera nyanser.
Gillar du biografier och klarar att läsa om tuffa uppväxter är detta en bok för dig.
Boken är intressant och man vill gärna läsa i hopp om att något positivt, något bra ska komma fram men nej.. Jag är lämnad med många frågor också. Hur kunde hon ändå förlåta en pappa som tog på henne men inte en mamma som trots de jobbiga stunderna ändå funnits för henne? Vill bara förstå hur hon kände.. kan det vara att vi har högre krav på mammor än vad vi har för pappor? Sen är Emma hennes största lycka men boken är så fokuserad på negativa och dåliga händelser så den missar att berätta hur hon fick Emma och hur hon kände. Hade varit intressant och nästan skönt att också få läsa om hennes glädjestunder.
Vilken sorglig bok om ett barn som älskar sin gränslosa mamma som inte ser sin dotter och är alltmer självcentrerad. En pappa som har utsatt sin familj för våld. En bom om hur ett inre barn fortsätter att kämpa och längta efter bekräftelse.