Jag började läsa den här direkt efter Proust och tänkte först att det här var väldigt grovt. Sen fick jag tänka ett varv till och se att det här var en roman från en annan miljö och där just det grova var en del av verkligheten och därför måste skildras. Likheten med Proust hittade jag också. Adolfsson beskriver människorna utefter deras handlingar, inte efter deras inre liv. Den här romanen säger så mycket om vår samtid. Det finns en hel del alldeles enastående formuleringar, inte pråliga eller solitära från romanen, men som ändå rymmer en hel roman. Jag har någon recension som inte var så positiv och jag anser att den recensenten inte fattat något. Alla slags liv passar inte att skildras i en perfekt berättelse. Huvudkaraktären Julias liv följer inte den perfekta dramatiska kurvan, det är skitigt, bråkigt och stört. Jag är så glad för den här romanen, den är en spark rakt uppåt, men inte utan sorg.