För sin genre, som jag läser dom biografi/självbiografi trots förlagets "roman" på framsidan, kan jag knappast begära mer. Ärligt, sårigt, naket, poetiskt, drabbande, sorgligt, utforskande, rannsakande, undersökande, igenkännande och en ilska och uppgivenhetskänsla gentemot psykvården. Jag förstår att den rör sig i gränslandet mellan biografi och fiktion, att den arbetar med skönlitterära medel. Vilket också är intressant att fundera över, var gränsen går. Och det är väl egentligen inte viktigt, känslan här är sann och autentisk, oavsett.
En barndom utan att få ha varit barn. Om psykiatrins misslyckande, om att försöka skapa en självbild i en trasig familj. Upplevdes till form och språk ha en komplicerad rytm att komma in i, krävde mycket av sin läsare.